Otto Hjalmar Granfelt utförde sitt viktigaste livsverk som juridikprofessor vid Helsingfors universitet och i synnerhet som sakkunnig i processrätt. Till de mest bestående prestationerna bland hans vetenskapliga arbeten räknas hans forskning i materiell processledning samt bevakandet av det offentliga intresset vid civilprocesser. Förutom vid universitetet verkade Granfelt också som riksdagsledamot och en kort tid som justitieminister i början av 1920-talet.
Otto Hjalmar Granfelt, som hörde till adelssläkten Granfelt, gick i Nya svenska läroverket i Helsingfors. Han var inte någon lysande skolelev och hade särskilt svårt med språkstudierna. Eftersom han saknade kunskaper i latinet avskrev han planerna på studier i teologi, men han bevarade dock livet igenom sitt intresse för trosfrågor.
Liksom sin far Otto Granfelt, vicepresident vid Åbo hovrätt, och sin bror George Fredrik, började även Otto Hjalmar studera juridik. Efter att 1903 ha avlagt examen som juris utriusque kandidat koncentrerade han sig på sin doktorsavhandling och företog 1904–1905 i detta syfte en studie- och forskningsresa till Leipzig i Tyskland. Han fick slutföra sin avhandling om konkurslagstiftning (1906) tämligen självständigt; den handledning han fick av professorn i civilrätt J. W. Chydenius förblev tämligen nominell. Granfelt, som gjort ett gott arbete med sin avhandling, blev docent samma år som han disputerade och professor i processrätt tre år senare.
Granfelt, som blev professor vid 35 års ålder, visade sig vara en flitig forskare och skribent. Han publicerade flera läroböcker inom sitt område. De flesta av hans juridiska skrifter utkom i Juridiska föreningens i Finland tidskrift, vars redaktionsråd han ledde från slutet av 1920-talet. Han var också ordförande i föreningen 1925–1941.
Granfelts vetenskapliga arbete och produktion sträcker sig över nästan alla områden av processrätt frånsett utsökningsrätt, som han fann så torrt att han jämförde det med stadens polisreglemente. I synnerhet materiell processledning samt bevakandet av det offentliga intresset vid civilprocesser har betraktats som de mest förtjänstfulla delarna av Granfelts vetenskapliga produktion. Han redde ut offentlighetsprincipens relevans vid civilprocesser samt påvisade vilka organ som därvid skulle bevaka det offentliga intresset. Han utvecklade också den materiella processrätten samt kompletterade sin namnkunnige föregångare R. A. Wredes arbete inom processrättens område.
Granfelt, som var en uppskattad lärare och skicklig föreläsare, inkluderade praktiska rättsfallsövningar i sin undervisning och lade ned mycken möda på att grunda ett seminariebibliotek. Han förhöll sig jämlikt till kvinnliga studerande, i motsats till många andra professorer, som ansåg att kvinnor över huvud taget inte borde studera juridik. Granfelt var till sin natur häftig och temperamentsfull och det sägs att han en gång som prorektor handgripligen skingrade studenter som demonstrerade i universitetsbyggnaden. Vid sidan om forskningen och undervisningen deltog Granfelt också i universitetets administration. Han var i närmare tio års tid prorektor för Helsingfors universitet samt medlem av statutkommittén för såväl Helsingfors universitet som Åbo Akademi.
I Granfelts karriär skedde en betydelsefull vändning som ledde honom in på nya vägar, när han i början av självständighetstiden utsågs till justitieråd, således medlem av den nya högsta domstolen. Även en politisk bana föreföll att öppna sig, då Granfelt 1920–1921 representerade Svenska folkpartiet (SFP) som justitieminister i den av professorskollegan Rafael Erich ledda regeringen. Dessförinnan hade Granfelt endast i egenskap av adelsman deltagit i ståndslantdagens möten.
Den viktigaste uppgiften för Erichs regering var att sluta fred med Sovjetunionen samt att lösa frågan om Ålands självstyre. Viktiga frågor för Granfelt var i synnerhet att säkra språkminoritetens ställning samt att inrätta ett svenskspråkigt biskopsstift. Som minister hamnade Granfelt gång på gång i minoritet när han kraftigt motsatte sig territoriella överlåtelser och när han först understödde ett uppskov av de slutliga fredsförhandlingarna och senare motsatte sig ratificeringen av fredsfördraget i Dorpat som riksdagen redan godkänt.
Frågan om amnesti åt de röda som dömts för högförräderi efter det förlorade inbördeskriget 1918 ingick inte i regeringens program. Efter påtryckningar från socialdemokraterna beslöt regeringen dock att på basis av artikeln om amnesti i fredsfördraget i Dorpat och den därpå baserade förordningen nedsätta bestraffningarna för dem som fängslats för högmålsbrott. Granfelt, som kraftfullt motsatt sig amnestin, lämnade samma dag in sin anhållan om avsked till presidenten.
Granfelts politiska karriär blev sålunda kort och han trivdes inte heller i Högsta domstolen, utan återvände efter sin tid som minister till sin tidigare tjänst som professor vid universitetet. Granfelt, som verkade som professor de följande tjugo åren, valde vid ändringen av universitetstjänster 1938 den svenskspråkiga professuren i straff- och processrätt. Förändringen var en logisk följd av en utveckling som fick honom att allt tydligare slå vakt om språkminoritetens intressen. Helt glömde han inte heller den praktiska juridiken; ännu på 1930-talet verkade han i många år som medlem av Tjänsteöverdomstolen.
Otto Hjalmar Granfelt blev doktor honoris causa vid universiteten i Uppsala, Köpenhamn och Oslo, och för sina meriter tilldelades han bl.a. storkorset av Finlands Lejons orden och storkorset av den svenska Nordstjärneorden.
Johanna Forsström
Otto Hjalmar Granfelt, född 15.11.1874 i Åbo, död 25.6.1957 i Åbo. Föräldrar vicepresidenten för Åbo hovrätt Otto Fabian Nimrod Granfelt och Fanny Georgina Carolina de Besche. Gift 1903 med Magdalena Lovisa Lavonius.
PRODUKTION. Konkursförvaltaren i vanliga konkurser enligt gällande finsk och svensk rätt (1906); Straffrättslig häktning (1906; 5. uppl. 1937); Straffprocessrätt I–II (1908, 1910); Sammandrag af föreläsningar i straffprocessrätt (1911; 2. uppl. 1915); Grunddragen av Finlands konkursrätt (1918; 2. uppl. 1936); Lärobok i straffprocessrätt (1925); Kort framställning av Finlands civilprocessrätt (1927); Skiljemannaförfarandet (1931; 3. uppl. 1939); Straffverkställighet (1935); Grundkurs i allmän straffrätt (1941); Valda juridiska uppsatser (1944); Friherre Rabbe Axel Wrede. Universitetslärare och vetenskapsman, domare, akademiekansler (1951); Rättegången mot Jesus från Nazaret och andra essayer (1952).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors; intervju med Otto Hjalmar Granfelt, Hertta Tirranens intervjusamling, Helsingfors universitets arkiv. O. Bremer, Han kan inte glömmas bort. Professor Otto Hjalmar Granfelt. Lakimiesuutiset 41/1985; Festskrift för Professorn, jur. utr. dr. Otto Hjalmar Granfelt (1934); B. Honkasalo, Elämä antaa ja ottaa (1967); B. Palmgren, Otto Hjalmar Granfelt. Minnesord. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1957; Valtioneuvoston historia 1917–1966 (1977).
BILDKÄLLA. Granfelt, Otto Hjalmar. Foto: Ateljé Ernst Ovesén. Museiverket.