Antti Hannikainen hade en ovanligt lång bana som förde honom från justitiekanslerämbetet via olika akademiska uppdrag till presidentskapet för Högsta domstolen. Dessutom var han i över två års tid justitieminister i V. J. Sukselainens andra regering.
Antti Hannikainen, som var son till en jordbrukare i Kerimäki, förblev alltid trogen sina agrara rötter, trots att akademiska studier och talrika tjänsteuppdrag redan tidigt förde honom till Helsingfors och Viborg. Bakom hans kraftiga savolaxiska dialekt och gemytliga husbondenatur dolde sig en beslutsamhet, äregirighet och idoghet som utgjorde förutsättningarna för en juristkarriär med få egentliga motstycken. Hans kollega Kai Korte beskrev honom 1959, när han utnämnts till justitieminister, som en skicklig och handlingskraftig men också krävande förman. Enligt Korte, som under Hannikainens tid verkade som regeringssekreterare i justitieministeriet, var man tvungen att ge avkall på den gamla praxisen att låta ministern underteckna färdigt utskrivna expeditioner eftersom han var känd som petnoga och alltid upptäckte något som skulle korrigeras, vilket gjorde att papperen måste renskrivas på nytt.
Som nybakad juris kandidat kom Hannikainen till Viborg som extraordinarie tjänsteman vid hovrätten i början av 1936. Under samma årtionde handhade han också domarsysslan i Strandas (Ranta) domsaga samt var tjänsteförrättande ordförande för ägodelningsrätten i Viborg. Mot slutet av 1930-talet var han också verksam som advokat, till en början vid Aarne Aaltonens advokatbyrå i Kuopio och sedermera vid Pentikäinens byrå i Viborg, som han själv ägde. Uppgifterna växlade sålunda ofta redan från början, och han hade alltid samtidigt minst två järn i elden.
Tjänstebeteckningarna växlade under vinter- och fortsättningskrigen: Hannikainen, som befordrats till kapten, verkade som krigsdomare och i talrika administrativa uppgifter, till slut som fiskal vid överkrigsdomstolen 1943–1945. Dessutom deltog han under kriget i riksdagens arbete som justitieombudsmannens sekreterare och efter fredsslutet som sekreterare för riksdagens stora utskott. År 1947 blev han biträdande justitieombudsman och medlem av lagberedningen.
Vid sidan av sin tjänstgöring disputerade Hannikainen hösten 1948 för juris doktorsgraden med en vetenskapligt gedigen avhandling om retentionsrätt. Doktorsgraden öppnade vägen för honom också för mer krävande akademiska uppgifter, och trots att han aldrig innehade någon ordinarie akademisk lärostol, uppehöll han en docentur i civilrätt samt under några perioder professurer i rättshistoria och statsförfattningsrätt.
I januari 1959 utsågs Hannikainen, som representerade Agrarförbundet, till justitieminister i V. J. Sukselainens andra regering. Inte heller i detta uppdrag nöjde han sig med att enbart låta sig betjänas av sina underlydande tjänstemän, utan han beredde och drev igenom viktiga projekt, såsom organisationsreformen av lagberedningen samt laggranskningsorganisationen, som han varit med om att bereda i en 1953 tillsatt kommitté.
Hannikainen utnämndes redan 1950 till justitiekanslersadjoint, men när han sökte tjänsten som justitiekansler sex år senare förlorade han mot Olavi Honka, trots att denne hade en lägre akademisk grad. President J. K. Paasikivi ansåg på sitt personliga sätt att Honka var lämpligare än Hannikainen. Han motiverade sitt beslut i följande ordalag: ”Jag anser att juris doktorsgraden motsvarar ungefär sex år i ålder, och eftersom Honka är sexton år äldre än Hannikainen, utnämner jag Honka!” Fem år senare efterträdde Hannikainen den då pensionerade Honka.
Hannikainen var från 1956 medlem av Högsta domstolen i ett tjugotal år. En ordinarie tjänst där fick han emellertid först 1964, då han lämnade posten som justitiekansler för att tillträda tjänsten som president i Högsta domstolen. Den 54-årige Hannikainen var den dittills yngste presidenten i Högsta domstolens historia. Han ledde domstolen med friska tag och betonade under sin period på över elva år i ämbetet i synnerhet domstolarnas oavhängighet gentemot övriga maktcentra i samhället. Trots sina administrativa uppgifter deltog han också i det praktiska domstolsarbetet. Tvingad av en svår sjukdom avgick Hannikainen från presidentens ämbete i oktober 1975. Han hann vara pensionerad bara några månader innan han dog.
Antti Hannikainen var en beslutsam man som besatt en ovanlig förmåga att övervinna svårigheter och att uppnå det som han eftersträvade. Han vände sin agrara bakgrund till sin fördel, och trots att hans språkkunskaper var tämligen bristfälliga hindrade detta inte honom från att upprätthålla intensiva internationella kontakter både som minister och som jurist. Den mest bestående betydelsen av hans levnadsbana låg i hans energi och i hans gränsöverskridande roll i samhället. Den fysiskt undersätsige Hannikainens långa och raska steg drev honom framåt med sådan fart att ärendena löpte medan arbetskamraterna med nöd och näppe med blicken kunde följa med den vilt viftande portföljen i den upptagne mannens hand.
För Antti Hannikainen var familjen och släkten de viktigaste kraftkällorna. Han grundade släktföreningen Hannikainen och ledde dess verksamhet fram till sin död. Hannikainen, som var intresserad av kultur och i synnerhet av musik, var styrelseordförande för Finlands konstakademi och styrelsemedlem i Sibelius-Akademins stödfond.
Timo Kautto
Antti Juhana Hannikainen, född 18.7.1910 i Kerimäki, död 13.1.1976 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Petter Alpiin Hannikainen och Ida Katri Laamanen. Gift 1939 med sjuksköterskan Anna Kervinen.
PRODUKTION. Pidätysoikeuden rakenteesta silmälläpitäen Suomen voimassaolevaa oikeutta. Siviilioikeudellinen tutkimus (1948). Se även Bibliographia iuridica Fennica I–IV (1951–1978).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Antti Hannikaisen muistokirjoitus. Lakimies 1977; J. Kemppinen, Tätä kaikki asianomaiset noudattakoot. Korkein oikeus, ihmiset ja yhteiskunta 1918–1990 (1992); Korkein oikeus 1809–1959. Tietoja hallituskonseljin ja senaatin oikeusosaston sekä korkeimman oikeuden historiasta, toiminnasta ja virkakunnasta (1959); K. Korte, Ministerit tulivat ja menivät (1992).
BILDKÄLLA. Hannikainen, Antti. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.