Olavi Honka gjorde en lång karriär vid Åbo hovrätt, i Högsta förvaltningsdomstolen och slutligen som justitiekansler. Han utmärkte sig också i talrika utompolitiska förtroendeuppdrag. Det är trots allt som presidentkandidat i valet 1962 som han gått till historien: han fick då ett brett understöd men tvingades av utrikespolitiska skäl avsäga sig kandidaturen i november 1961.
Olavi Honka tillhörde den förmögna och inflytelserika familjen Bremer. Släktens stamfar, fabrikören och skeppsredaren Jacob Bremer, var en av de rikaste männen i Finland mot slutet av 1700-talet. Olavi Honkas farfar, Victor Zebor Bremer, var jurist till sitt egentliga yrke. Han hade dock ingen större framgång, vilket ledde till att släktens ekonomiska makt fick ett avbräck. Honkas far, Uno Otto Bremer, förtjänade under lång tid sitt uppehälle som lantbrukare, men deltog samtidigt ivrigt i föreningsliv och utbildningsarbete inom sin bransch. Sålunda invaldes han i fyra av 1890-talets lantdagar som representant för bondeståndet. Olavi Honkas mor, Aino Elina Hagan, var folkskollärarinna och skolföreståndarinna sedan familjen flyttat till Åbo 1902.
Olavi Honka behövde aldrig grubbla över sitt yrkesval – det valet gjorde föräldrarna åt honom. Fadern hade studerat juridik men avbrutit sina studier; sonen avverkade däremot sina studier i rask takt. Honka avlade rättsexamen vid 20 års ålder och karriären fick en bra start från första början. Sedan Honka auskulterat började han vid Åbo hovrätt 1917, där han sedan tjänstgjorde i ett tjugotal år, frånsett tre år som heltidsanställd advokat. Åren som advokat vidgade vyerna men bromsade upp befordran inom tjänstehierarkin vid hovrätten. Honka kritiserade också den dåtida stela praxisen vid hovrätterna, då avancemangen nästan undantagslöst skedde inom en hovrätt och bestämdes av tjänsteåren.
Under sin tid vid hovrätten var Honka åklagare vid flera av de högförräderiprocesser mot kommunister som ägde rum under 1920- och 1930-talen. Vid den största av dem var 48 åtalade närvarande. I sina memoarer som kom ut 1972 instämde Honka inte i påståendena om att dessa rättegångar hade en politisk dimension eller om en klappjakt mot kommunister; han hade tvärtom funnit det befogat att vidta även strängare straffrättsliga åtgärder mot dem som efter sovjetisk modell planerade en socialistisk revolution och mot de grupper som åtminstone delvis styrdes från Sovjetunionen. De utmätta straffen minskade enligt Honka det kommunistiska hotet, därtill skulle de, om de utmätts i en vidare omfattning, möjligen ha kunnat dämpa Lapporörelsens sätt att ta lagen i egna händer under början av 1930-talet.
Honkas andra långa arbetspass ägde rum vid Högsta förvaltningsdomstolen. Vid sidan av sin 18 år långa tjänstgöring där, med början 1937, hade han också talrika specialuppdrag. Under fortsättningskriget 1941–1942 var han juridisk rådgivare åt den kommitté som handhade administrationen av de återerövrade områdena i Karelen, han organiserade löneregleringen 1942–1945 och beredde 1949–1950 inrättandet av Helsingfors hovrätt. De talrika uppdragen utgjorde dock inget hinder för förvaltningsrådet Honkas omutligt noggranna och kvalitativt högtstående arbete. Vid Högsta förvaltningsdomstolen erinrar man sig Honka som en skarptänkt och synnerligen sakkunnig domare.
Honka lämnade sin tjänst som förvaltningsråd 1955 och följande år utsågs han till justitiekansler. Under hans period kom justitiekanslersinstitutionen närmare folkets breda lager och vem som helst kunde även i mindre frågor förtroendefullt vända sig till justitiekanslern i förvissning om ett vänligt och förståelsefullt bemötande. Men Honka kunde också vara sträng i sina tolkningar, såsom då han hårdnackat hävdade att man skulle väcka åtal mot de tjänstemän som deltagit i storstrejken 1956. Honkas rigida inställning till lag och moral åskådliggörs av tvisten om Agnar Mykles erotiska roman Sången om den röda rubinen. Det sägs att justitiekanslern hotade justitieminister J. O. Söderhjelm med riksrätt, då denne inte ville fatta beslut om att beslagta den ”snälla” boken. Tvisten löstes först när Teuvo Aura som vikarierande justitieminister gick med på att boken skulle tas i beslag. Mot slutet av 1950-talet engagerade sig Honka bland annat i de så kallade välgörenhetsaffärerna, statens betalningssvårigheter samt utvecklingen av åklagarsystemet.
Olavi Honka gick i pension som justitiekansler 1961, lagom till presidentvalet 1962. Som motkandidat till president Urho Kekkonen råkade han vara rätt person vid rätt tidpunkt men blev, i stort sett utan egen förskyllan, hårt åtgången av starkare krafter. För att fälla Kekkonen ansåg man på många håll att det behövdes en pålitlig och partipolitiskt oavhängig person, som till arbetssätt och egenskaper bildade en så klar motpol som möjligt till den omstridde Kekkonen. Först tog socialdemokratiska partiets partidelegation kontakt med Honka, varvid denne uppställde ett understöd över partigränserna som villkor för kandidatur. I mars 1961, när även fem andra partier uttryckt sitt stöd, lovade Honka ställa upp som motkandidat till Kekkonen. Senare har Honkas kandidatur betecknats som förhastad, och många professionella politiker har ansett att den kompetente men torre yrkesjuristens möjligheter att besegra Kekkonen var obefintliga.
Honkas kandidatur ogillades från första början av ledningen i Sovjetunionen. Det utövades diplomatisk påtryckning som väckte uppmärksamhet i de politiska kretsarna i Finland. Den politiskt obundne Honka stämplades snabbt som ytterhögerns kandidat och understödet för honom började avta på ett dramatiskt sätt. Situationen tillspetsades ytterligare när Sovjetunionen hösten 1961 sände en not, där man uttryckte sitt bekymmer över en ändrad utrikespolitisk linje som riktade sig mot Sovjetunionen. En del av anhängarna av Honkaförbundet vände sig nu emot Honkas kandidatur, och såväl valapparaten som understödet försvagades snabbt. Många ansåg också att Honka inte längre var tillräckligt renlärig utrikespolitiskt sett. I november drog Honka sina egna slutsatser och avsade sig kandidaturen.
Sovjetunionens intervention avgjorde återvalet av Kekkonen, men hur avsiktlig inblandningen var och vilken roll Kekkonen hade i notkrisen har inte kunnat fastställas. Olavi Honkas politiska inflytande upphörde i varje fall med den avbrutna presidentvalskampanjen. Han undervisade ändå i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet ännu under sina pensionärsår, fram till 1971.
Timo Kautto
Olavi Uno Viktor Bremer, fr.o.m. 1906 Honka, född 7.4.1894 i Åbo, död 29.4.1988 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Uno Otto Honka (tidigare Bremer) och folkskollärarinnan Aina Elina Hagan. Gift 1918 med Bertha Aline Canth.
PRODUKTION. Valtion virkamiesten palkat. Kehitys vuosina 1939–1945. Sosiaalistaloudellinen selvittely (1946); Prokuraattori – oikeuskansleri 1809–1959 (1959); Muistelmia ja mielipiteitä (1972).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Heiskanen, Noottikriisi ja yhteiset sotaharjoitukset (1993); O. Honka, Muistelmia ja mielipiteitä (1972); H. Rautkallio, Novosibirskin lavastus. Noottikriisi 1961 (1992); J. Suomi, Urho Kekkonen 1956–1962 (1992).
BILDKÄLLA. Honka, Olavi. Foto: Petra Tiirikkala, 1954. Uusi Suomis bildarkiv.