KORTE, Kai


(1922–1992)


Justitiekansler, kanslichef


Kai Korte utförde sitt längsta dagsverke vid justitieministeriet där han avancerade från yngre regeringssekreterare till kanslichef 1955–­1982. I offentlighetens strålkastarljus hamnade han först under sina sista tjänsteår som justitiekansler. Kortes person lämnade knappast någon oberörd: en del såg i honom en förtjänstfull, hederlig tjänsteman som utan eftergifter arbetade för ett rättvist samhälle, medan andra öppet anklagade honom för populism och egocentricitet.


 

Kai Korte deltog som frivillig 17-åring i vinterkriget 1939–1940. Först hösten 1944 blev han slutgiltigt befriad från militärtjänst efter att ha sårats i de hårda avvärjningsstriderna på Karelska näset. Krigsåren påverkade också Kortes kommande liv. Då brodern var jurist och det under ställningskrigets dagar fanns tid över i de nedgrävda skyddsnästena, de s.k. korsuna, på näset i Maaselkä började han som tidsfördriv läsa juridik.


 

Efter kriget blev Korte snabbt klar med studierna och blev vicehäradshövding 1950; en licentiatavhandling blev färdig i ett lite senare skede 1961. Han övergick tidigt i statens tjänst; ett undantag från ämbetsmannakarriären var en kort period i början av 1950-talet, då han tjänstgjorde som ombudsman för Finlands juristförbund och som verksamhetsledare för den akademiska fackorganisationen Akava. Vid justitieministeriet började Kai Korte som tf. äldre regeringssekreterare och avancerade genom hela tjänstehierarkin ända till kanslichef – samtidigt som ministrarna kom och gick. Under sin karriär hann Korte tjäna tjugotvå olika justitieministrar, några av dem flera gånger.


 

I motsats till de flesta av sina kolleger var Korte klart utåtriktad och uppträdde gärna i offentligheten. Hans belackare ansåg att det var själva offentligheten han trivdes med. Han var dock själv uppriktigt av den åsikten att man i ett så tidigt skede som möjligt borde offentliggöra ärenden under beredning, för att medborgarna skulle ha möjlighet att reagera före det slutliga avgörandet. Korte var hur som helst en ovanligt färgstark personlighet som syntes och hördes överallt där han rörde sig. Han redogjorde klart och snabbt för sina ståndpunkter.


 

Korte verkade under sina sista tjänsteår som justitiekansler. Rätt snart tvingades han under hård stress fatta svåra beslut. Korte inledde sin period som justitiekansler genom att meddela att han med alla krafter ämnade bekämpa en korruption vars spridning överraskat honom. Han råkade i konflikt med riksdagen genom att ge en anmärkning till riksdagens kanslikommission för en del tvivelaktiga dagtraktamenten. Tvisten växte och slutade med att riksdagens grundlagsutskott fattade beslut om att kanslikommissionen inte handlade under tjänsteansvar. Justitiekanslern kunde således i detta ärende inte ge någon anmärkning till riksdagen.


 

Sedan Korte tjänstgjort ett halvt år som justitiekansler sade han i en intervju för Helsingin Sanomat: ”Varbölderna bör så snabbt som möjligt skäras ut ur samhällskroppen och korruptionen bör bekämpas med hårda tag, så att dessa företeelser inte demoraliserar det finländska samhället.” Som högsta åklagarmyndighet rönte Korte mycken kritik, framför allt sedan president Mauno Koivisto klandrat åklagarna för att de alltför lätt väckte åtal, vilket ökade risken för justitiemord. Det framgår av Koivistos memoarer att han allvarligt övervägde att väcka åtal mot justitiekanslern för grav försummelse av sina tjänsteplikter, för enligt regeringsformen skulle denne övervaka att ”myndigheter och tjänstemän följer lag samt fullgör sina skyldigheter, så att icke någon må i sin lagliga rätt bliva lidande”. I en senare intervju medgav Korte själv att han försummat sin övervakningsuppgift, och därmed fick saken bero.


 

Hos allmänheten väckte Kortes verksamhet både positiva och negativa reaktioner. Han lovordades för civilkurage och kritiserades för att ha inspirerat till hetsjakter på misstänkta ”myglare”.


 

Trycket från offentligheten och de krävande arbetsuppgifterna blev till slut för mycket: Korte avgick frivilligt med pension vid ännu ej fyllda 64 år, efter fyra och ett halvt år på posten som justitiekansler. Han kände sig uttjänt efter fem års militär­tjänstgöring och 40 års ”civiltjänst”.


 

Som pensionär förverkligade Kai Korte sin ungdomsdröm om att bli journalist och verkade i några år som kolumnist vid dagstidningen Aamulehti. Tillsammans med sin hustru, filosofie doktor Salme Sarajas-Korte, flyttade han alltmer tyngdpunkten i familjelivet till landsbygden och torpet Uitos i Ruovesi. Redan några år innan sjukdomen fick makt över honom gjorde Korte ett bokslut över sitt liv: ”Jag har inte försummat att leva mitt liv. Jag har dödat och älskat, allt i sin tid.”


 

Johanna Forsström


 

Kai Valter Korte, född 23.10.1922 i Tavastehus, död 10.12.1992 i Helsingfors. Föräldrar länsmannen Kaarlo Valter Korte (tid. Forstadius) och Ester Ingrid Pomoell. Gift 1950 med filosofie doktor Salme Inkeri Sarajas.


 

PRODUKTION. Finlands juristförbund 1944–1954 (1954); Om lagberedningen i det moderna samhället, Den 9 november 1868 (1968); Antaa kansan ratkaista miten presidentti valitaan. Suomen Kuva­lehti 61/1977; Tiedä oikeutesi. Suomen kansalainen ja laki (tills. med andra, 1983); Om nordiskt lagsamarbete. Svensk juristtidning 1984; Ministerit tulivat ja menivät (1992).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Grönqvist, Entinen oikeuskansleri Kai Korte in memoriam. Lakimies 1/1993; M. Koivisto, Kaksi kautta (1996); K. Korte, Ministerit tulivat ja menivät (1992).


 

BILDKÄLLA. Korte, Kai. Foto: Martti Halme, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.