Hjalmar Neovius var under storfurstendömets sista år en strikt försvarare av laglighetslinjen. Han avskedades 1913 från tjänsten som notarie vid Viborgs hovrätt på grund av sitt motstånd mot den s.k. likställighetslagen och fängslades för en kort tid. Efter självständighetsförklaringen blev han medlem av Högsta domstolen och 1940 dess president. På grund av sin tjänsteställning borde han ha fungerat som ordförande för krigsansvarighetsdomstolen, men han anhöll om avsked från sin post. Avskedet beviljades i december 1945.
Hjalmar Neovius föddes i Joensuu som son till distriktsläkaren August Herman Konrad Neovius och Mathilda Sofia Arppe. Den kulturtradition hans släktbakgrund representerade både på fädernet och mödernet – hans morfar var senatorn, professor Adolf Edvard Arppe – blev fundamentet för hans livsuppfattning, även om han redan som 14-åring förlorade sina föräldrar. Neovius avlade studentexamen 1896 vid Finska normallyceum i Helsingfors och skrev med utgångspunkt i sin födelsebygd in sig i Savolax-karelska studentnationen. Han avlade rättsexamen 1901 och blev samtidigt antagen som auskultant vid Viborgs hovrätt. År 1903 erhöll han vicehäradshövdings titel.
Neovius utförde i huvudsak sitt livsverk i rättsskipningens tjänst. År 1903 inledde han sin ämbetsmannakarriär vid Viborgs hovrätt och avancerade där till notarie. Han hörde till den juristgeneration som mot slutet av storfurstendömets dagar tvingades fatta personliga beslut och välja mellan att följa den i Finland gällande rättsordningen eller rätta sig efter förryskningsåtgärderna. Neovius rättesnöre var att strikt hålla sig till laglighetslinjen. Distriktsrätten i S:t Petersburg dömde honom hösten 1913 till att avsättas från sin tjänst på grund av hans motstånd mot den s.k. likställighetslagen och förpassade honom i fängelse. Efter att våren 1914 ha frisläppts från Krestyfängelset i S:t Petersburg verkade han som advokat. Sedan det politiska trycket mot Finland avtagit efter marsrevolutionen i Ryssland 1917 återutnämndes Neovius till sin forna tjänst, och han avancerade samma år till hovrättsråd vid Viborgs hovrätt.
Neovius kallades i augusti 1918 till medlem av Högsta domstolen, och i mars 1940 utnämndes han till dess president. Enligt lagen kunde presidenten för högsta domstolen kvarstå i tjänst till 70 års ålder. På grund av sin tjänsteställning skulle Neovius emellertid ha varit tvungen att fungera som ordförande för krigsansvarighetsdomstolen efter fortsättningskriget och tillämpa krigsansvarighetslagen, vars tillkomst och tillämpning stod under segermakternas politiska inflytande. Neovius rättsuppfattning godtog uppenbarligen inte detta förhållande. Han anhöll om avsked från sin tjänst vilket han beviljades den 5 december 1945. Som pensionär fortsatte Neovius som konsultativ jurist och rådgivare vid advokatbyrån Procopé & Hornborg till 1953. År 1948 utsågs han till juris hedersdoktor vid Helsingfors universitet för sina förtjänster som rättsskipare.
Hjalmar Neovius var till naturen vänlig, till sin yttre habitus anspråkslös och till sin livsåskådning human. Han deltog i fullmäktiges verksamhet på sin hemort, Brändö villastad utanför Helsingfors, och fungerade som dess vice ordförande 1921–1945. Han innehade också kyrkliga förtroendeuppdrag: i hela 33 år var han medlem av kyrkofullmäktige och kyrkorådet i sin församling. Neovius var över fyrtio år gammal när han gifte sig med Elsa Jäppinen, änka efter vicehäradshövding Kaarlo Snellman.
Johanna Forsström
Nils Hjalmar Neovius, född 21.3.1877 i Joensuu, död 27.2.1960 i Helsingfors. Föräldrar provinsialläkaren August Herman Konrad Neovius och Mathilda Sofia Arppe. Gift 1919 med Elsa Aino Elina Jäppinen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Piipponen, N. Hj. Neovius 80-vuotta. Lakimies 1957; Viipurin hovioikeus 1839−1939. Tietoja hovioikeuden historiasta, toiminnasta ja virkakunnasta (1939).
BILDKÄLLA. Neovius, Hjalmar. Foto: Finlandia-kuva, 1945. Uusi Suomis bildarkiv.