Otto Brusiin var biträdande professor i civilrätt vid Helsingfors universitet och professor i allmän rättslära vid Åbo universitet. Han kan ses som grundläggaren av den moderna finländska rättsfilosofin. Brusiins akademiska bana skuggades dock av att han en tid var chef för Statspolisen.
Otto Brusiin strävade under hela sin forskarbana efter att klargöra de teoretiska bindningar som präglar forskningen kring positiv rätt. Hans mål var att ge en realistisk bild av det rättsliga förfarandet och de faktorer som påverkar det. För att uppnå detta var han tvungen att ifrågasätta juridikens autonoma ställning. Enligt Brusiin var juridiken en samhällsvetenskap som förutsatte att domarna och andra som ägnade sig åt den hade en omfattande kunskap om det ömsesidiga förhållandet mellan rätten och samhället inom alla olika områden. Dessa teser, som ännu på 1930-talet betraktades som djärva, kom kort efter Brusiins död att bli allmänt vedertagna bland forskarna.
Otto Brusiin hör till de ledande gestalterna inom det juridiska tänkandet i Finland. Han var en god essäist, som var förtrogen med den europeiska rättsfilosofins klassiker. Redan på 1930-talet tilltalades han särskilt av den franska och italienska filosofin. Hans studieår i Paris 1935 satte sina tydliga spår i hans avhandling Tuomarin harkinta normin puuttuessa (Domarens prövning vid avsaknad av norm) från 1938.
Precis som många av sina samtida var Brusiin politiskt aktiv. En betydande del av professorerna vid den juridiska fakulteten var verksamma som ministrar, partiledare eller riksdagsmän. I motsats till sina kolleger sympatiserade Brusiin starkt med den politiska vänstern. På 1930-talet deltog han aktivt i den kulturradikala föreningen Nuoren voiman liitto (Förbundet för ung kraft) och hade ett nära samarbete med författargruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna). I början av 1940-talet var Brusiin tf. byråsekreterare i Skyddskårens huvudstab. Hösten 1944 stod han utan fast tjänst och tackade våren 1945 ja till att bli chef för Statspolisen.
Brusiin var chef för Statspolisen från april 1945 till januari 1946. Inrikesminister Yrjö Leino kallade honom ”den finaste och mest bildade polischefen i Europa”. Aimo Aaltonen, ledare för Finlands kommunistiska parti, utnämndes till biträdande chef vid Statspolisen, d.v.s. Brusiins närmaste man. Aaltonen utnyttjade effektivt sin ställning, och Brusiin innehade bara den formella makten. Trots att han var sjukskriven en stor del av tiden kom han för återstoden av sitt liv att stämplas för att ha varit chef för ”den kommunistiska Statspolisen”. Han ansågs ha försummat sin skyldighet att övervaka att hans nyrekryterade underlydande följde lagen och saken fick ett rättsligt efterspel i Åbo hovrätt och Högsta domstolen.
Bakom kulisserna gjorde Brusiin vad han kunde. Han lämnade in sin avskedsansökan 27 december 1945 med hänvisning till hälsoskäl. I ett brev som han en dag senare skickade till statsminister J. K. Paasikivi avslöjade han den verkliga orsaken: ”I egenskap av representant för Kontrollkommissionen har överste Fjodorov bett att få noggranna uppgifter om de finländska krigsfångar som återbördats från Sovjetunionen och som vid gränsen erkänt att de i Sovjetunionen värvats som spioner i Finland. Jag anser att detta krav är oerhört och att det inte omfattas av vapenstilleståndsavtalet, och jag har redovisat min ståndpunkt för minister Leino. Han beordrade mig emellertid att överlämna uppgifterna. Jag har inte för avsikt att lyda denna order: det må min efterträdare göra.”
Chefskapet för Statspolisen gynnade inte Brusiins vetenskapliga bana; behandlingen av hans ansökan om docentur vid Helsingfors universitet lades på is mellan 1944 och 1949. Efter att ha lämnat Statspolisen försörjde han sig i huvudsak genom att skriva smärre artiklar i tidningen Kansan Sanomat, som gavs ut av Samfundet Finland-Sovjetunionen. På 1940-talet var han aktiv medlem i den vänstersinnade konstnärsgruppen Kiila. Avståndet till vetenskapssamfundet var stort.
Brusiin lyckades ändå bevara sina kontakter till unga forskare och knyta nya kontakter med forskare i utlandet. Två böcker banade väg för honom: Über die Objektivität der Rechtsprechung (1949) och Über das juristische Denken (1951). Verken gjorde Brusiin internationellt känd. I hemlandet grundade han en rättsteoretisk krets som döptes till ”Theoria Iuris”. Mellan 1951 och 1955 verkade den i sann vetenskaplig anda som ett metodseminarium för doktorander: ingen var tvungen att delta, men alla såg det ändå som nödvändigt.
Till slut fick Brusiin på nytt fotfäste inom vetenskapssamfundet. År 1952 utnämndes han till tf. och tre år senare till ordinarie biträdande professor i civilrätt vid Helsingfors universitet. Området var helt främmande för honom, men han var intresserad av nya utmaningar. Han gav 1953 ut Aineettoman vahingon korvaamisesta (Om ersättning för immateriell skada) och 1959 en intressant undersökning om rättsanalogi, Zum Ehescheidungsproblem. Eine Rechtsteoretische Studie. I arbetena gestaltar Brusiin sin uppfattning om rättens struktur; den utgår från distinktionen mellan rättsnorm och allmän rättsprincip. Brusiin hörde till de första i Finland som strävade efter att teoretiskt gestalta betydelsen av allmänna rättsprinciper.
Då det grundades en juridisk fakultet vid det finskspråkiga Åbo universitet, den andra i landet, utnämndes Otto Brusiin 1960 till ordinarie professor i allmän rättslära. Han pensionerades från denna tjänst 1973. Ämnet var brett: det omfattade romersk rätt, rättshistoria och internationell privaträtt.
Under sin tid i Åbo koncentrerade sig Brusiin på den finländska juridikens tidiga lärdomshistoria. Mellan 1968 och 1972 gav han ut fyra böcker, Wexonius-Studien I–II och Bilmark-Studien I–II. Med sina undersökningar ville han visa hur den tidiga finländska rättsvetenskapen varit knuten till den klassiska europeiska.
Med hjälp av en donation från Otto Brusiins änka Hilkka Brusiin grundades 1980 Otto Brusiins stipendiefond, som förvaltades av Föreningen för rättsfilosofi i Finland. Hilkka Brusiin gjorde en tilläggsdonation med vars hjälp fonden 1994 omvandlades till Hilkka och Otto Brusiins stiftelse, som har till syfte är att upprätthålla och utveckla forskning och arbete inom rättsfilosofi, rättssociologi och idéhistoria i Finland.
Urpo Kangas
Karl Otto Brusiin, född 2.6.1906 i Helsingfors, död 31.10.1973 i Åbo. Föräldrar godsägaren, affärsmannen Edmund Wilhelm Brusiin och Elisabeth Nyström. Gift med (1) Ulla Helena Raassina 1940, (2) Ilmi Amanda Niemi 1950, (3) medicine licentiaten Hilkka Kyllikki Peuhkurinen 1953.
PRODUKTION. Tuomarin harkinta normin puuttuessa (1938); Über die Objektivität der Rechtsprechung (1949); Über das juristische Denken (1951); Aineettoman vahingon korvaamisesta (1953); Zum Ehescheidungsproblem (1959); Zum Problem des immateriellen Schadens (1966); Wexionius-Studien I. Grundsätzliches zur Rechtswissenschaft (1968); Bilmark-Studien I. Einführung in das Studium der Philosophie Johan Bilmarks (1971);Wexionius-Studien II. Fasciculus juridicus (1971); Bilmark-Studien II. De matrimonio conscientiae (1972). Talrika artiklar om rättsteori och juridikens lärdomshistoria i inhemska och utländska tidskrifter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. U. Kangas, Piirteitä Otto Brusiinin ajatusmaailmasta (1976); Oikeustiede Suomessa 1900–2000 (1998); J. Tontti, Otto Brusiin – intellektuellin tie. Historiallinen aikakauskirja 2/1998.
BILDKÄLLA. Brusiin, Otto. I privat ägo.