Lars Tammelin var den förste finlandsfödde professorn vid Åbo akademi som blev biskop. I sin egenskap av matematiker och astronom sammanställde han almanackor, däribland de första finskspråkiga. Tammelin tvingades fly över till den svenska sidan av riket under stora ofreden och levde där i femton år, tills han återvände till Åbo som biskop.
Lars Tammelin var den yngste sonen i en gammal prästfamilj, känd för sitt intresse för det finska språket. Han började sin skolgång i Åbo och skrevs in vid akademin i Åbo 1683. Efter ihärdiga studier blev han primus magister i november 1694. Tammelin blev kort därpå lektor vid skolan i Åbo, och i maj 1698 utnämndes han till matheseos professor (professor i matematik) vid Åbo akademi. I augusti följande år företog han en studieresa via Danmark och Tyskland till Leiden, där han skrev in sig vid universitetet den 27 november 1698. Han studerade för den cartesianske matematikern och astronomen Burchard de Volder, och återvände till Finland höstterminen 1699.
Den första disputation under Tammelins presidium ordnades hösten 1699. Han presiderade för sammanlagt femton avhandlingar, varav de flesta behandlade astronomi. Till detta ansluter sig även hans verksamhet som utgivare av almanackor. Han inledde med två svenskspråkiga almanackor för åren 1700 och 1701, men de följdes 1705–1710 av de första almanackorna på finska. Den följande utkom återigen på svenska 1712 och hans sista almanacka på finska 1730.
Tammelin var inte någon nyskapande matematisk begåvning, även om han introducerade den analytiska geometrin i Åbo. Han godtog inte det kopernikanska systemet. Han prästvigdes 1706, erhöll Pemar som prebendepastorat och blev ledamot av domkapitlet. Tammelin lyckades dock inte avancera till teologiska fakulteten. Då han den 18 augusti 1713 begav sig på flykt undan stora ofreden var han fortfarande professor i matematik. Dagen därpå tågade ryssarna in i Åbo.
Tammelin levde med sin familj i stor fattigdom i Stockholm. Där återupptog han 1717–1726 utgivningen av svenskspråkiga almanackor. I 1717 och 1718 års almanackor skildrade han ingående finnarnas miserabla förhållanden under ockupationen.
Den första maj 1717 utnämndes Tammelin till kyrkoherde i Västerfärnebo församling i Västerås stift och flyttade följande år dit med familj. Även hans svärfar, professor Petrus Hahn, följde med. Man vet att Tammelin med sin hustru Margareta Hedvig Hahn fick åtminstone sju barn. Tre av sex söner har fått sina namn inskrivna i Västerfärnebo församlings dombok; de anklagades för att vara fäder till sammanlagt sex utomäktenskapliga barn.
Under sin landsflykt deltog han i de möten Åbo domkapitel ordnade; domkapitlet sammanträdde under denna tid i exil. Sedan biskop Johannes Gezelius d.y. avlidit i april 1718 samlades man för att välja en ny överherde. Tammelin placerade sig vid omröstningen i tredje rummet. Han hade tidigare hos kungen förgäves anhållit om biskopssätet i Viborg.
Efter freden i Nystad inledde Åbo akademi och domkapitlet på nytt sin verksamhet, men Tammelin förblev i sin församling. Han predikade vid stiftets prästmöte 1722 och ledde synodaldisputationen vid mötet 1723.
Åbo domkapitel förrättade biskopsval efter Herman Wittes död sommaren 1728. Rösterna fördelade sig på 26 präster, men de tre första avtecknade sig tydligt. Biskopen i Borgå Johannes Gezelius Nepos erhöll 236 röster, den andre professorn i teologi vid Åbo akademi Daniel Juslenius 157 röster och Tammelin 138 röster. Då Tammelin fick del av valresultatet vände han sig till den högsta världsliga överheten. I sin skrivelse framhöll han sina många förtjänster och berättade att han redan i trettio år berömvärt tjänat Kungl. Maj:t. Därtill hänvisade han till sin härstamning och lyfte fram sina språkkunskaper. Även domkapitlet i Västerås rekommenderade Tammelin, som utnämndes av riksrådet den 11 november 1728. Ärkebiskop Matthias Steuchius installerade honom i ämbetet i början av följande år.
Den nye biskopen anlände till Åbo i slutet av april 1729; han hade då varit borta i femton år. Han blev glatt överraskad. I förordet till en avhandling vid prästmötet i Åbo hösten 1730 berättar han att de religiösa förhållandena hade bragts i bättre ordning än han kunnat hoppas, och tackade Gud för att allt var i ett beundransvärt skick.
Tammelins biskopstid räckte fyra år. Han hann visitera hela sitt stift. I början av 1730 besökte han Fredrikshamn, i augusti året därpå Åland. Strax före julen 1731 reste han till Österbotten; resan varade i tre månader. Under denna resa höll han prästmöte i Gamlakarleby. Vid Kelviå kyrka mötte han bröderna Erik och Jakob Eriksson, som lämnat kyrkan och som senare skulle dömas till landsförvisning. Från Tammelins tid blev det tradition att vid visitationerna noggrant fråga om ”religiösa nymodigheter” och uppmana folk att undvika dem.
Tammelin avled den 2 juli 1733 efter att tålmodigt ha genomlidit en längre sjukdom. Han begravdes i Åbo domkyrka.
Simo Heininen
Lars Tammelin, född 2.5.1669 i Åbo, död 2.7.1733 i Åbo. Föräldrar konrektorn i Åbo, kyrkoherden i Lojo Gabriel Tammelin och Anna Eriksdotter. Gift senast 1701 med Margareta Hedvig Hahn.
PRODUKTION. Dissertatio astronomica, de itinere Martis (1710); Invitatio ad audiendam orationem devotam, ob reditum felicem et mille votis expetitum, regis nostri augustissimi. Stockholm (1715). Se vidare Suomen kansallisbibliografia 1488−1700 (1996); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1966); Suomen almanakan juhlakirja (1957); J. Vallinkoski, Suomen almanakat ja kalenterit 1608−1956 (1956).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.M. Angervo, Almanakan säätiedoista. Suomen almanakan juhlakirja (1957); G. Elfving, Matematiikka Turun yliopistossa 1640−1713 ja algebran tulo Suomeen. Collegium scientiae. Suomen oppihistorian kehityslinjoja keski-ajalta Turun akatemian alkuaikoihin (1983); S. Heininen, Lehtorikapitulista professorikapituliksi 1604−1721. Turun tuomiokapituli 1276−1976 (1976); M. Kerkkonen, Pehr Kalms porträtt och andra samtida akademiska porträtt i Åbo. Historiallinen arkisto 54 (1953); E. Koskenvesa, Turun hiippakuntaan papeiksi vihityt vuosina 1690−1732. Genealogiska samfundets i Finland årsskrift 39 (1970); S. Loimaranta, Erikssonien mystillis-separatistinen liike vuoteen 1745 (1941); A.J. Pietilä, Daniel Juslenius. Hänen elämänsä ja vaikutuksensa 1 (1907); M. Rapola, Suomalaisten almanakkojen kielestä. Suomen almanakan juhlakirja (1957); M. Ruuth, Piirteitä piispa Lauri Tammelinin akateemisesta urasta. Historiallinen arkisto 40 (1933); K.F. Slotte, Matematikens och fysikens studium vid Åbo universitet (1899); Västerås stifts herdaminne II:2. 1700-talet. Köping (1990); A. Swanström, Mystiker, präster och väckelsens arvingar. Studier kring den österbottniska separatismen (2007); J. Vallinkoski, The history of the University Library at Turku II (1975).