I den krets av kyrkomålare, som under 1700- talets senare hälft var verksamma i socknarna kring Uleåborg och Vasa, framträder Thomas Kiempe som en av de mest produktiva. I kvalitativt avseende kunde han dock inte mäta sig med de verkliga mästarna, t.ex. Mikael Toppelius och Emanuel Granberg. Av forskningen har han i huvudsak beskrivits som en vandrande gesäll, som ofta fick sina uppdrag i mer avsides belägna kyrkor, framför allt i Vasa län. Han målade också ett stort antal porträtt, och dessutom sysslade han med profana väggdekorationer och med målning av möbler. I många kyrkor åtog han sig dessutom vanligt slätmåleri.
Kiempe föddes 1752, troligen i Övertorneå, som på den tiden i sin helhet hörde till Norrbotten. Det är möjligt att hans modersmål var finska, för när läktaren i Nordmalings kyrka 1782 skulle få en målad dekor anställdes ”finnen Thomas Kempe”. Det är också tänkbart att han var identisk med den ”Tomas Tomasson Lönbom”, som 1767 antogs till volontär vid Västerbottens regemente och som småningom avancerade till trumslagare med namnet Thomas Kiempe. År 1789 fick ”målaren” Thomas Kiempe flyttningsbetyg till Vasa, vars mantalslängd för följande år dock endast upptar ”förre trumslagaren Kempe”. Tydligt är att trumslagaren och målaren var en och samma person. Det är då också tänkbart, att Thomas Kiempe fick sin utbildning som målare inom ramen för sin militära tjänstgöring, som omfattade åren 1767–1776. Vissa detaljer i Kiempes kyrkomålningar kan dock tyda på att han i något skede hade undervisats av målaren Abraham Segerström i Härnösand.
Sina första kyrkomålningar utförde Kiempe på den svenska sidan, i Grundsunda i Ångermanland 1781, samt i Nordmaling i Västerbotten 1782–1783. Vid samma tid målade han sina första porträtt, bl.a. ett självporträtt 1783. Från 1785 arbetade han i Österbotten. Huvuddelen av hans produktion bestod av enskilda tavlor med religiösa motiv, vanligen Kristus på korset, men också Nattvarden och Uppståndelsen. Sådana tavlor gjordes för Nykarleby 1785, Storsjön 1787–1788, Lappo 1791, Soini 1794, Ylihärmä 1799, Rautio 1804 och Halsua, möjligen 1800. Större altaruppsättningar gjorde Kiempe för Vörå 1786–1788, Larsmo 1787, Alavieska ca 1795 och Kelviå 1802. Endast i tre fall ansvarade han för en kyrkas hela målade inredning; detta skedde i Ylivieska ca 1787, Virdois 1796 och Kelviå 1802.
Rent tekniskt är Kiempes målningar välgjorda, och det är uppenbart att han i detta avseende hade lärt av svenska bygdemålare. Målningarna grundades ofta med röd eller vit limfärg. Bilderna utfördes därefter i tempera eller oljefärg. Hans svaga sida låg i den valhänta teckningen och i felaktiga proportioner. Särskilt bilderna av djur är så oskickligt tecknade att djuren knappast kan identifieras. Det är uppenbart att Kiempe i första hand intresserade sig för kompositionen och för en mustig färgskala. Detaljerna hade ett underordnat värde.
När det gäller förebilder förefaller det som om Kiempe ofta hade komponerat sina motiv utgående från flera förlagor. Många av de blad som han använde var vid hans tid 200–300 år gamla. Man urskiljer detaljer från en bibel som trycktes i Nürnberg 1483, samt från de biblar som utgavs av Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Också den finska bibeln från 1776 har han känt till. Andra förlagor återgår på Matthaeus Merian (1630), Johann Ulrich Krauss och Cornelius Cort.
En profan motivkrets möter man i de tapeter från Pekkala gård i Ruovesi, som enligt en muntlig tradition målades av Thomas Kiempe ca 1800. Tapeterna överfördes 1914 till Finlands Nationalmuseum. Av en ursprunglig serie på tolv fält återstår nio fält och fem fragment. Varje väggfält är omgivet av en målad rokokoinramning. Bilderna upptar landskapsmotiv med ett ca en meter högt träd i mitten. På en del av bilderna ses byggnader, träd och tuktade buskar i fonden. Människofigurer, bl.a. en trädgårdsmästare, förekommer i tre fält. Målningarna påminner i mycket om ett liknande folkligt bygdemåleri i Hälsingland. De främsta förebilderna till motiven återfinns i verket Kreuterbuch, som Adam Lonicerus gav ut i Ulm 1678.
Thomas Kiempe hade ingen egentlig fast boplats; under hela sitt liv torde han ha vandrat från ort till ort utgående från de beställningar han fick. Han antecknades i Nykarleby 1785, i Vasa 1787, i Lillkyro 1788, igen i Vasa 1789, samt därefter bl.a. i Storkyro, Virdois, Munsala, Lappo och Ylihärmä. Uppgifterna från de sista åren tyder på att familjen levde under stort armod, ty varken skatter eller hantverksavgifter kunde betalas. Om Kiempes bortgång finns inga säkra uppgifter. Man antar att han levde ännu i januari 1808, men han torde ha dött senare samma år.
Carl Jacob Gardberg
Thomas Kiempe, född troligtvis 3.9.1752 i Övertorneå, död 2.3.1812 i Hinnerjoki. Gift 1783 med Helena Hortelia.
VERK. Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Österbottens museum, Vasa.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Ehrnrooth, Målaren Thomas Kiempe. Finska fornminnesföreningens tidskrift 76 (1973); H. Hanka, Kuin kuvastimessa (1955); R. Mähönen, Kirkkomaalari Mikael Toppelius. Finska fornminnesföreningens tidskrift 78 (1975); R. Pohjonen, Pohjalaiset talonpoikaismaalarit (1993).
BILDKÄLLA. Kiempe, Thomas. Pannå. Museiverket.