Johannes Alfthans namn tillhör den finländska tidningspressens historia. Han strävade efter att skapa en viborgsk förlagsrörelse med utgivning av såväl svensk- som finskspråkiga tidningar och böcker. Alfthan tog i bruk flera redaktionella nymodigheter. Som författare framträdde han med både poesi och prosa, främst i olika förströelsegenrer, men även med facklitteratur.
Johannes Alfthan var son till den framgångsrike viborgske fabrikören Anton Alfthan, som hade nio barn. Utgångsläget för en karriär var gynnsamt; drömmarna gick delvis i uppfyllelse, men misslyckanden förekom också. Alfthan relegerades från universitetet i Helsingfors, och avslutade därmed sina studier. En orsak till relegeringen låg förmodligen i ynglingens radikala politiska ståndpunkter, som oroade universitetets äldre herrar.
År 1855 grundade Alfthan en ny tidning, Wiborg, Tidning för litteratur, handel och ekonomi. Den var delvis ett lokalt språkrör men fick också en allmännare betydelse genom att skapa förutsättningar för reformvänliga, liberala idéer. Snart uppnådde Wiborg en framstående ställning och gick rent av i spetsen för den journalistiska utvecklingen i landet. Föregångarna bland landsortstidningarna var få och några direkta efterträdare bland dem uppenbarade sig inte. Ännu vid mitten av 1800-talet var tidningar i allmänhet avhängiga av en person, huvudredaktören. Alfthan å sin sida anlitade korrespondenter och medarbetare för att säkra en särpräglad och hög journalistisk profil för tidningen. Den viktigaste skribenten, en annan samtida huvudredaktör, var Alfthans gamla nationskamrat, läkaren Carl Qvist (1827–1897). Qvist hade en vass penna, och han väckte uppmärksamhet med sina fördomsfria, djärva ställningstaganden.
Med Wiborg ville man bilda opinion. Därför övergick redaktionen redan i slutet av 1855 till en praxis, som var ny i Finland: man lät publicera ledaren på tidningens första sida. Förnyelsen väckte irritation hos de konkurrerande tidningarna, som först försökte göra den till allmänt åtlöje. Med tiden insåg konkurrenterna att förfarandet var välgrundat och följde Wiborg i spåren. Till Wiborgs övriga innovationer hörde en övergång till fyrspaltig brytning; bladet strävade målmedvetet efter att bli den största och prydligaste tidningen i Finland. En snabb nyhetsförmedling kunde uppnås tack vare närheten till S:t Petersburg och de nya telegrafförbindelserna.
Till en början lyckades man öka upplagan så att den 1857 uppgick till 1 486 prenumeranter, av vilka merparten fanns utanför Viborg. Härefter skedde en tydlig nedgång i antalet prenumeranter, vilket berodde såväl på Qvists långa frånvaro på utlandsresor som på den kortsiktighet som präglade Alfthans strävanden. Tidningen förlorade sin ledande ställning, förändrades och blev mer lik en vanlig landsortstidning. Alfthan och Qvist drog sig tillbaka från tidningens ledning 1860, och i slutet av följande år upphörde Wiborg.
Alfthans meriter som publicist begränsas inte till en enda tidning. Han försökte bygga upp en viborgsk tidnings- och förlagsrörelse, och stödde den finskspråkiga pressen genom att ge ut Sanan Lennätin 1856–1858 och Aamurusko 1857–1859. I dessa var redaktören Pietari Hannikainens insats betydande. De begränsningar som berodde på det snäva befolkningsunderlaget försökte man kompensera genom att koncentrera trycknings- och leveranskostnaderna. Inte ens rationaliseringen kunde trygga framtiden, eftersom det viborgska affärslivet och stadens invånare i detta skede inte ännu var beredda att stöda ett sådant initiativ med tillräcklig kraft.
Alfthan var vid sidan av tidningsutgivning verksam som bokförläggare och bokhandlare. Han publicerade bara ett fåtal verk, men de uppvisade alla en del anmärkningsvärda särdrag. Typografin var välgjord och barnlitteraturen utgjorde en betydande del av utgivningen. Förlagets Aamurusko hade ursprungligen varit avsedd för barn. Alfthan ville initiera grundandet av en förlagsförening och utarbetade en detaljerad verksamhetsplan för en sådan. Som bokhandlare eftersträvade han också förnyelser samt en förbättring av verksamhetsförutsättningarna. Det omedelbara resultaten var inte omvälvande, men de nya riktlinjerna hade framtiden för sig.
Alfthan kom att upphöra med sin verksamhet som tidningsredaktör och förläggare och i anslutning till olika svårigheter som drabbade hans familj och släkt. Tillsammans med sin familj slog han sig ner på sin svärfars gård där han bodde i sex år. Hustrun dog hösten 1866, och Johannes Alfthan blev ensam med fem minderåriga barn. Den rådande situationen krävde att man sökte nya lösningar, och familjefadern blev tvungen att flytta till Helsingfors. Sin utkomst fick han till en början av en tidning som Helsingfors börsförening började utge 1867, ett projekt som dock inte blev långvarigt.
Härefter letade Alfthan efter utkomstmöjligheter i Sverige, där han skrev både tidningsartiklar och skönlitterära alster. Redan som ung hade Alfthan prövat sina vingar som författare, genom att ge ut två diktsamlingar, Italine (1850) och Molnbilder (1853). Debuten hade fått ett positivt mottagande, medan den andra samlingen fick ett kritiskt bemötande i en recension av bibliotekarien S. G. Elmgren. Nya poeter behövdes visserligen, framhöll recensenten, men en förutsättning var att de åtminstone nöjaktigt behärskade form och versmått. I fortsättningen ägnade Alfthan sina försök som författare åt berättelser och förströelseromaner. Hans naiva och svärmiska stil i kombination med pratighet vann inte alltför många läsare. Hans inkomster som författare förblev obetydliga. Som förtjänstfull kan man däremot räkna hans hängivna behandling av östfinländska teman, t.ex. i romanen Viborgska smällen (1870). Som miljöskildrare ter sig Alfthan ändå som en anspråkslös föregångare till Johan Jacob (Jac.) Ahrenberg.
Vistelsen i Sverige var förenad med motgångar och svårigheter. Under årens lopp försämrades Alfthans syn och hans utkomst blev beroende av välvilliga beskyddare. Johannes Alfthan dog i Stockholm, medellös och i stort sett bortglömd. Trots högt ställda ambitioner och ideal, och trots sina många praktiska strävanden lyckades inte denne viborgare åstadkomma ett livsverk av mera bestående värde.
Sven Hirn
Johannes Alfthan, född 4.7.1830 i Viborg, död 20.10.1893 i Stockholm. Föräldrar trävaruhandlaren, guvernementssekreteraren Anton Alfthan och Helena Schröder. Gift 1853 med Viktorine Tawast.
PRODUKTION. Molnbilder (1850); Strödda anteckningar i lantbruksämnen (1863); Noveller och skisser Från Finland, Polen och Ryssland. Stockholm (1870); Viborgska smällen. Stockholm (1870); Kort handbok i handelsvetenskaperna. Stockholm (1871−1874); En sommarsaga från Finland. Stockholm (1872). Se även Finlands författare 1809−1916. (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatsamling, Nationalbiblioteket, Helsingfors; S. Hirn, Johannes Alfthan. Författare och publicist. Historiska och litteraturhistoriska studier 35 (1960); C. Zilliacus & H. Knif, Opinionens tryck (1985); R. Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828−1853 I (1920).
BILDKÄLLA. Alfthan, Johannes. Museiverket.