Finlands mest berömda tolstojan, Arvid Järnefelt, verkade för fred och jämlikhet i sitt författarskap och i sin livsföring. Som författare hörde Järnefelt till realisterna, men han var också i någon mån symbolist. Förstlingsromanen Fosterlandet hyllades genast efter utgivningen 1893 som ett mästerverk. Järnefelt vann erkänsla också för sina senare romaner som han gav ut på 1920-talet. Hans övriga produktion fick däremot ett mer stormigt och kluvet mottagande. Antingen fördömdes Järnefelt kategoriskt som ”folkfördärvare” eller så prisades han som mustig och nyskapande.
Arvid Järnefelt föddes 1861 i Pulkova, en by i närheten av S:t Petersburg. Han var son till geodeten och topografen, sedermera generalen och guvernören Alexander Järnefelt, som vid denna tid var verksam vid ryska generalstabens observatorium på nämnda ort. Modern, friherrinnan Elisabeth Järnefelt, tillhörde den konstnärligt begåvade livländska ätten Clodt von Jürgensburg. Elisabeth Järnefelts hem blev en samlingsplats för hennes konstnärligt och litterärt begåvade söner och deras finsksinnade vänner.
Arvid Järnefelt blev student 1880 från finska elementarläroverket i Helsingfors. Efter det riktade han in sig på tjänstemannabanan, blev filosofie kandidat 1885 och juris utriusque kandidat fem år senare. Han var samtidigt politiskt aktiv. Åren 1881–1884 var han medlem av den radikala föreningen K.P.T., som hade ett vänsterpolitiskt fennomanskt program. Järnefelt var därutöver en av de ledande politikerna i den ungfinska kretsen, en fraktion inom finska partiet som var missnöjd med ”gammalfinnarnas” undfallenhet i förhållande till de ryska makthavarna, och som pläderade för en demokratisk och progressiv politik. År 1889 var Järnefelt med om att grunda ungfinnarnas språkrör, dagstidningen Päivälehti. För att komplettera sina studier vistades han i Tyskland 1884–1885 och i Ryssland 1886–1888.
På 1880-talet odlade Järnefelt även ett starkt intresse för målarkonsten. Han hade gått i Finska konstföreningens ritskola på 1870-talet och blev snart en skicklig landskapsmålare. Konstverken kom också att utgöra en viss inkomstkälla för honom.
År 1891, då Järnefelt var auskultant i Vasa hovrätt, förändrades hans liv plötsligt, då han kom till tro. Den nya riktningen i hans liv bestämdes av Leo Tolstojs läror. Tolstojanismen var en på Jesu bergspredikan grundad morallära, som förnekade treenigheten, arvsynden, Kristi gudomlighet, underverken, de dödas uppståndelse, himmel och helvete, dopet, nattvarden och de övriga sakramenten. Rörelsen var pacifistisk och manade till sexuell återhållsamhet. Vidare skulle man livnära sig på eget och inte på andras arbete samt älska alla människor på samma villkor. Gud skulle sökas inom människan; människans liv styrs av samvetets röst, som är Guds röst. Därför behöver ingen göra något som strider mot samvetet. Eftersom himmelriket är på jorden finns livets mysterium och mening i nuet. ”Endast i nuet finns själva livet”, skrev Järnefelt.
Arvid Järnefelt övergav tjänstemannabanan och skolade sig till skomakare och smed. År 1896 blev han småbrukare i Virkby, Lojo. Hans gård Rantala omfattade cirka åtta hektar, varav två hektar var åkermark och resten björkskog. Till kännetecknen för den nya tron hörde också vadmalsdräkten och stövlarna, som han klädde sig i ända in på 1920-talet. Järnefelt var personlig vän och förtrogen med Tolstoj; de brevväxlade fram till Tolstojs död 1910 och träffades två gånger, 1899 och 1910.
Järnefelt var socialt engagerad och bistod fångar, fattiga och förtryckta. Hans mest storstilade försök att hjälpa samhällets olycksbarn var ett förslag om att förbättra torparnas ställning på basis av Henry Georges jordreformidéer, efter de ökända torparvräkningarna i Laukko (1907). En tydlig protestkaraktär hade också Järnefelts beslut att vägra döpa sina barn och betala skatt. Det mest dramatiska skedet i hans religiösa strävan inföll i slutet av 1910-talet. År 1917 utmanade han myndigheterna genom att förkunna sin lära om kärlek, broderskap och jämlikhet i kyrkor runt om i Helsingfors, vilket resulterade i en fängelsedom på två månader. Han åtlydde sitt samvetes röst och lämnade vid två tillfällen 1919–1920 sin familj för att leva enligt sin läras viktigaste bud: att alla människor måste älskas och hjälpas i samma grad, inte ens den egna familjen hade företräde.
Livsförändringen innebar också början på en nästan fyrtio år lång mångsidig och produktiv författarkarriär. Järnefelt skrev romaner, noveller, skådespel och dokumentärprosa samt religionsideologiska essäer. Han översatte också flitigt både fakta och fiktion från svenska, ryska och engelska till finska, och översatte egna arbeten till svenska.
Arvid Järnefelts första och mest produktiva skaparperiod inföll 1893–1909. Under denna period skrev han också nästan alla sina religionsideologiska verk, vilket ledde till att han som skönlitterär författare stämplades som apostel för tolstojanismen, alltså som tendensförfattare. I början av 1920-talet ändrade Järnefelt sin livsstil. Han slutade gå i vadmalsdräkt och stövlar, och 1922–1927 bodde han främst utomlands, i Sverige, Tyskland, England och Frankrike, vilket delvis förklarar hans nyuppväckta skaparglädje. På 1920-talet skrev han två betydande romaner, Greta och hennes Herre (1925) och Mina föräldrars roman (1928–1930) och fick publik framgång med Minun Marttani (Min Martta, 1927). Han fick flera beundrare framför allt bland den unga litterära kretsen kring Tulenkantajat, som i honom såg en europeisk författare. För första gången förtjänade Järnefelt så mycket på sina böcker att han kunde bo utomlands.
Den viktigaste delen av Järnefelts produktion utgörs av hans romaner. Debutromanen Fosterlandet (1893) är en kultur- och idéroman som beskriver 1880-talet och det finländska agrarsamhällets brytningsperiod från 1860-talet och framåt. Den breda romanen Bröderna (1900) handlar om fyra prästsöner, Johannes, Henrik, Gabriel och Uuno, och om deras strävan att leva riktigt och komma till rätta i ett föränderligt samhälle. Samma strävan efter att leva efter idealet utgör Helena (1902), som samtidigt är ett tvärsnitt av Finlands andliga historia vid sekelskiftet 1900. Veneh’ojalaiset (1909) tar i sin tur upp närhistorien; i första delen skildras livet i Rödbergen i Helsingfors på 1870-talet ur några skolgossars synvinkel, medan den andra delen skildrar de turbulenta händelserna under storstrejken och myteriet på Sveaborg.
Järnefelt hörde till de första som på finska skildrade den bildade klassens liv och leverne; en klass Järnefelt själv ville ta avstånd från. Redan i Fosterlandet skildras överklassen som en onyttig krets i Vuorelas agrara landskap, och tonläget skärps ytterligare i Bröderna, Helena, Jordens barn (1905) och Veneh’ojalaiset. Samhällskritiken överlag utgör det mest markanta draget i Järnefelts produktion från början av 1900-talet. I tur och ordning avfärdas storkapitalismen, kyrkan, rättssystemet och försvarsmakten. Även den framväxande socialismen beskrivs som en självisk intresseideologi.
Förutom romaner skrev Järnefelt också kortprosa: långnoveller, berättelser och en sorts memoarer. Som novellist kan Järnefelt betraktas som symbolist. Han var även produktiv som pjäsförfattare, förfärdigade nio skådespel och planerade ett flertal andra.
Vid sidan av Fosterlandet var Greta och hennes Herre (1925) så gott som det enda av Järnefelts arbeten som både läsarna och kritiken förhöll sig odelat positiva till. Mina föräldrars roman har vållat huvudbry och sinnesrörelse hos läsare fram till våra dagar. Den har setts som en dokumentärroman snarare än som skönlitteratur, vilket förvisso var Järnefelts avsikt. Mina föräldrars roman är måhända splittrad, ensidig, stilistiskt ojämn och i sak icke alltigenom invändningsfri; ändå förblir den en klassiker inom den finska litteraturen. Järnefelt nyttjar en modern berättarteknik och beskriver skeendena turvis ur Elisabeths, Alexanders, Arvids och berättarens perspektiv.
Som berättare stödde sig Järnefelt genomgående på den realistiska traditionen, som han tog till sig redan på 1880-talet. Den järnefeltska skolans slagord, ”enkelhet” och ”naturlighet”, gäller för hans språk och stil när de är som bäst. Men Järnefelt är ändå en mer mångtydig och mångbottnad författare än vad begreppet ”realist” låter förstå. Senare forskning har tagit fram de mystiska och symbolistiska dragen i hans författarskap.
Arvid Järnefelt behandlade genomgående aktuella ämnen som krig, våld, pacifism, internationalism, maktutövning, konkurrens, hårda värden, industrialisering, modernisering, ekonomisk ojämlikhet, arbete, människans förhållande till naturen och hennes miljö, sexualiteten, livets mening. Han syftade till att ifrågasätta samhällets rådande värderingar och ville att den enskilda människan skulle föra en inre dialog. Enligt Järnefelt skulle problemen lösas på individnivå, och idéerna realiseras i praktiska handlingar. Vackra ord, proklamationer, massrörelser och tvångsmetoder leder inte till bestående förändringar, ansåg Järnefelt. Detta kan ge vid handen att Järnefelt var en alltigenom tendentiös moralist och teoretiker. Som skönlitterär författare är Järnefelt dock framför allt en konstnär: han predikar inte utan visar.
Tapio Kopponen
Arvid Järnefelt, författarpseudonym Arvi Rauta, Hilja Kahila, född 16.11.1861 i Pulkova i S:t Petersburg, död 27.12.1932 i Helsingfors. Föräldrar senatorn, guvernören, generallöjtnanten August Alexander Järnefelt och friherrinnan Elisabeth Clodt von Jürgensburg. Gift 1884 med Emilia (Emmy) Fredrika Parviainen.
PRODUKTION. Isänmaa (1893; sv. övers. Fosterlandet 1893); Heräämiseni (1894; sv. övers. Mitt uppvaknande 1894); Ateisti. Kokoelma pienempiä kirjoituksia (1895; sv. övers. Ateisten. En samling smärre uppsatser 1895); Ihmiskohtaloja (1895; sv. övers. Människoöden 1895); Maria. Vanhan legendan mukaan (1897; sv. övers. Maria. Berättelse enligt en gammal legend 1897); Puhtauden ihanne (1897; sv. övers. Renhetens ideal 1897); Evankeliumin alku eli Jeesuksen syntyminen ihmisestä ja Jumalasta (1898); Päiväkirja matkaltani Venäjällä ja käynti Leo Tolstoin luona keväällä 1899 (1899); Samuel Cröell (1899; skådespel; sv. övers. En kämpe utan svärd 1901); Veljekset. Romaani (1900; sv. övers. Bröderna. Roman 1900); Mitä on Jumalan palvelus? (1901); Helena. Romaani (1902; sv. övers. Helena. Stockholm 1905); Elämän meri. Kokoelma kertomuksia (1904; sv. övers. Lifvets haf. Berättelser. Stockholm 1905); Lukemisen ja kirjoittamisen alkuopetus kotiopetusta varten (1905); Maaemon lapsia (1905; sv. övers. Jordens barn 1905); Jeesuksen syntyminen ihmisestä ja Jumalasta (1907); Maa kuuluu kaikille. Matkoiltani Laukon lakkomailla (1907; sv. övers. Jorden tillhör alla! Från mina strövtåg å Laukko strejkmarker 1908); Veneh’ojalaiset I−II (1909); Hiljaisuudessa. Kokoelma kertomuksia ja näytelmiä (1913); Onnelliset. Romaani (1916); Kirkkopuheet (1917); Kirjeitä sukupuolikysymyksistä (1918); Nuoruuteni muistelmia (1919); Greeta ja hänen Herransa (1925; sv. övers. Greta och hennes Herre 1931); Huligaani ynnä muita kertomuksia (1926); Minun Marttani (1927); Vanhempieni romaani I–III (1928–1930; sv. övers. Mina föräldrars roman 1929 och 1989); Lalli (1933, ofullbordad postumt utgiven roman). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arvid Järnefelts arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. Arvid Järnefelt I−II (1986); Elisabeth Järnefeltin kirjeitä 1881−1929, Red. S. Talas (1996); P. Häkli, Arvid Järnefelt ja hänen lähimaailmansa (1955); P. Hämäläinen-Forslund, Elisabetin romaani. Järnefeltin perheen pietarilainen tausta (1999); P. Karkama, Kotimaa kuuluu kaikille. A. Järnefelt, Isänmaa (1997); T. Kopponen, Järnefeltien koulu. Kuopiosta Suomeen. Kirjallisuutemme aatesisältöä 1880-luvulla (1985); T. Kopponen, Järnefeltit. Suomalaisen kulttuurisuvun elämästä ja ajattelusta. Realismista symbolismiin. Kuopio suomalaisen kulttuurin polttopisteenä 1890-luvun taitteessa (1994); P. Lounela, Ken talonsa jättää. Arvid Järnefelt (1977); P. Lounela. Arvid Järnefelt. Omantuntonsa juristi. Realismista symbolismiin. Kuopio suomalaisen kulttuurin polttopisteenä 1890-luvun taitteessa (1994); J. Niemi, Arvid Järnefelt. Kirjailija ajassa ja ikuisuudessa (2005); A. Nokkala, Tolstoilaisuus Suomessa. Aatehistoriallinen tutkimus (1958); L. Saariluoma, Järnefeltin Isänmaa. Hegeliläistä logiikkaa romaanin muodossa? Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 1982; A. Sarajas, Tunnuskuvia. Suomen ja Venäjän kirjallisen realismin kosketuskohtia (1968); A. Sarajas, Orfeus nukkuu (1980); M. Tuomikoski, ”Minun täytyy lyödä pirstaleiksi oma kuvani”. Realismista symbolismiin. Kuopio suomalaisen kulttuurin polttopisteenä 1890-luvun taitteessa (1994).
BILDKÄLLA. Järnefelt, Arvid. Uusi Suomis bildarkiv.