Diktaren Emil von Qvanten slog sig 1853 ner i Sverige, där han blev känd som en fosterländsk motståndare mot den ryska regimen i Finland samt för sina idéer om ett skandinaviskt statsförbund. Emil von Qvanten är känd bl.a. för dikten ”Suomis sång”, som i Pacius tonsättning blev en sorts andra nationalsång.
Emil von Qvanten växte upp i ett burget adelshem i småstaden Björneborg på Finlands västkust. Efter att ha genomgått elementarskolan i sin hemstad sände fadern honom tretton år gammal till Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Han vantrivdes dock vid denna läroinrättning och lämnade den två år senare. Efter avslutad skolgång avlade Emil von Qvanten studentexamen i Helsingfors 1846. Samma år inledde han sina studier vid Kejserliga Alexandersuniversitetet och anslöt sig till Västfinska avdelningen. Redan i unga år skrev han dikter som publicerades i tidningspressen, bl.a. den av Fredrik Pacius senare tonsatta ”Suomis sång” som 1844 ingick i Helsingfors Morgonblad. Under sina ungdoms- och studieår skrev von Qvanten dikter och litteraturkritik i bl.a. Borgå Tidning, Helsingfors Morgonblad och Helsingfors Tidningar.
Emil von Qvanten hade svag hälsa. Han led av lungtuberkulos och betraktades i början av 1850-talet som dödsdömd. År 1851 begav sig von Qvanten på en resa till Sydafrika och Ostindien. Från sin oceanfärd sände han resebrev till bl.a. Svensk Illustrerad Tidning. Efter återkomsten 1853 bosatte sig von Qvanten, nu temporärt botad från sin lungsjukdom, i Sverige, där han utförde sitt livsverk som tidningsman och publicist. År 1857 blev han svensk undersåte. Han var en uppskattad teater- och musikkritiker i bl.a. Post- och Inrikestidningar 1858–1875 och medarbetade senare också i bl.a. Nya Dagligt Allehanda.
Mest ryktbar är von Qvanten som en förkämpe för den skandinavistiska revanschismen, som riktades mot Ryssland och hade sin blomstringsperiod från Krimkriget till dansk-tyska kriget, d.v.s. ca 1854–1864. I Stockholm vistades då även andra ”emigranter”, bland andra von Qvantens vän Nestor Tallgren samt studenten Karl Wetterhoff. Från denna krets utgick under och efter Krimkriget en veritabel agitationsvåg i form av olika broschyrer och pamfletter med en antirysk och separatistisk tendens. Emigranterna upprätthöll även kontakt med de radikala finländska ungliberalerna, vilka av J. V. Snellman senare fick öknamnet ”de blodlöse”.
Sålunda utgav von Qvanten mitt under Krimkriget 1855 under pseudonymen ”Peder Särkilax” skriften Fennomani och Skandinavism, med vilken han kan sägas ha bränt sina broar till det forna hemlandet. Han agiterade för ett svenskt ingripande mot Ryssland i det pågående kriget och framlade tanken på ett svenskt-finländskt statsförbund och bildandet av en skandinavisk union. I Finska förhållanden I–IV utgav han anonyma brev om förhållandena i Finland 1857–1861, och sistnämnda år Censur-kalender, en samling artiklar avsedda för tidningspressen som hade fastnat i den finländska förhandscensuren. Emil von Qvanten skaffade sig genom sina skriverier många motståndare i Finland, bland andra professor Snellman som i sitt Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning i flera omgångar polemiserade mot honom, bl.a. 1858 i artikeln ”Finska emigrationen i Sverige” där Snellman skarpt kritiserade von Qvanten och frånkände honom rätten att tala i Finlands sak. Men von Qvanten lät sig inte avskräckas utan fortsatte att skriva och göra uttalanden om Finland, bl.a. i engelsk och fransk press under den polska resningen 1863.
Emil von Qvanten blev även vän med konung Karl XV och var dennes förtrogne under den dansk-tyska krisen 1863–1864. Han deltog bl.a. i utarbetandet av 1864 års unionsförslag, men blev djupt besviken över den skandinavistiska politikens misslyckande, symboliserat i Danmarks nederlag 1864. Politiskt torde dock von Qvantens inflytande ha varit ringa, trots att han bl.a. deltog i riksdagarna 1859–1860 och 1862–1863 som företrädare för sin ätt. Qvanten utnämndes 1864 av Karl XV till kunglig bibliotekarie, en tjänst som han innehade till 1872 då han avgick i samband med tronskiftet. Därefter återgick han på heltid till publicistiken.
Emil von Qvanten var något av en kosmopolit. Av sin samtid stämplades han som en obotlig idealist och fanatiker, i synnerhet av sina politiska motståndare i Finland. Under hela sitt återstående liv sökte han i sitt skriftställeri verka för Finlands frihet, och ännu i sin ålderdom, bosatt utomlands, skrev han under ofärdsåren vid sekelskiftet artiklar om Finland i internationell press. Han hade 1890 av hälsoskäl flyttat till Italien, där han var bosatt ända till sin död 1903.
Emil von Qvanten var som lyriker en företrädare för senromantiken. Som skald var han onekligen påverkad av J. L. Runeberg och hans generation. Han såg upp till Runeberg och hade som femtonårig sänt honom sitt utkast till dikten ”Suomis sång”. Qvanten medverkade i sin ungdom flitigt i tidningar och kalendrar. Tillsammans med sin vän Nestor Tallgren gav han 1845 ut den poetiska kalendern Lärkan, vilken 1849 följdes av en andra årgång. Andra tidiga poetiska bidrag av hans penna ingick i t.ex. Finska kadetten 1846, i Necken 1845–1847 och 1849, i Aina 1851 samt i Veteranen 1858.
Lars-Folke Landgrén
Emil von Qvanten, född 22.8.1827 i Björneborg, död 5.12.1903 i San Remo. Föräldrar kaptenen Johan Edvard von Qvanten och Carolina Fredrika von Kothen. Gift 1857 med Magdalena Örnberg (förf. namn Turdus Merula).
PRODUKTION. Dikter (1851); Fennomani och Skandinavism. Stockholm (1855, under pseud. Peder Särkilax); Finska förhållanden I–IV. Stockholm (1857–1861); Lyriska dikter. Stockholm (1859); Historiska reklamationer rörande 1788, 89 och 90 samt 1808 och 9 årens fälttåg i Finland. Utg. E. v. Qvanten, Örebro (1859); Censur-kalender. Utg. E. v. Qvanten, Stockholm (1861); Några anmärkningar vid Helmholtz’ vokal-lära. Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-akademiens förhandlingar 31/1874; Dikter. Stockholm (1880); Sveriges skönaste folkvisor. Utg. E. v. Qvanten, Stockholm (1882); Edda sångernas ursprung. (1883); Fyra sagodikter. (1900).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); A. Hultin, Emil von Qvanten. Finsk Tidskrift 103/1927; R. Johansson, Skandinavismen i Finland. Historiska och litteraturhistoriska studier 6/1930; L.-F. Landgrén, För frihet och framåtskridande. (1995); A. Mörne, Emil von Qvantens lyrik. Festskrift tillägnad Yrjö Hirn. (1930); A. Mörne, Kring Emil von Qvantens ”Fennomani och skandinavism”. Historiska och litteraturhistoriska studier 8/1932; J. V. Snellman, Samlade arbeten VIII (1996).
BILDKÄLLA. von Qvanten, Emil. Foto: Ateljé R. S. Sjöman. Museiverket.