Alma Söderhjelm blev Finlands första kvinnliga professor då hon vid Åbo Akademi utnämndes till extraordinarie professor i allmän historia 1927. Hennes specialområde var Frankrikes historia och hennes litterära produktivitet på detta ämnesområde saknade motstycke. Från och med 1920-talet gjorde hon en andra karriär i Sverige, då i egenskap av författare, journalist och kåsör.
Alma Söderhjelm blev student 1889. Hennes huvudämne vid universitetet var allmän historia. Efter avlagd kandidatexamen verkade hon en kort tid som lärare. Sporrad av sin familj, sin äldre bror professor Werner Söderhjelm och sin lärare J. R. Danielson-Kalmari, verkade Alma Söderhjelm tre år i Paris där hon samlade material för en avhandling med anknytning till den franska revolutionen. Hennes handledare var professor Alphonse Aulard, tidens ledande revolutionsforskare. År 1900 disputerade Alma Söderhjelm på en avhandling om betingelserna för tidningspressen under revolutionen fram till 1794. Bokens andra del sträckte sig till 1799 och gavs ut året därpå. Studien fick beröm i franska och andra europeiska facktidskrifter.
Efter att studien utkommit förordade universitetets konsistorium enhälligt att doktor Söderhjelm skulle utnämnas till docent i allmän historia. Förslaget gick inte omedelbart igenom, uppenbarligen p.g.a. fadern Woldemars och brodern Werners politiska aktiviteter. Kejsaren i S:t Petersburg såg inte heller gärna att en kvinna utnämndes till universitetslärare. Fick kvinnor universitetstjänster i Finland kunde man befara att krav på samma rättigheter skulle framföras även i Ryssland.
Alma Söderhjelm fortsatte att arbeta inom sitt specialområde. Hon gav ut en essäsamling som belyste revolutionens kulturhistoria samt ett urval av Manon Rolands brev. Sedan den politiska situationen förändrats tog konsistoriet åter upp docentfrågan våren 1906. Kejsaren gick med på förslaget som framlagts av den nya tf. kanslern August Langhoff, och Alma Söderhjelm blev Finlands första kvinnliga docent. I sin undervisning koncentrerade hon sig på Frankrikes och Italiens nyare historia. Hon betonade vikten av seminariearbeten vid sidan av föreläsningarna. Hon åtog sig även att skriva historiker över Jakobstad och Brahestad. Därtill deltog hon i politisk verksamhet riktad mot de rikspolitiska åtgärderna för att knyta storfurstendömet fastare till det ryska riket; hon smugglade förbjudna tidningar från Sverige till Finland och hjälpte medlemmar av jägarkåren att ta sig via Sverige till Tyskland.
Alma Söderhjelm drabbades av en motgång 1913 då hon inte fick dispens och inte kunde söka den lediganslagna tjänsten som ordinarie professor i historia. Motiveringen var att en kvinna inte kunde avlägga domared och utöva domsrätt, vilket konsistoriets medlemmar krävde. Hennes fall medförde att lagstiftningen översågs, vilket resulterade i att kvinnor bereddes möjlighet att söka och inneha professurer. Då var det dessvärre redan för sent för Alma Söderhjelm, eftersom tjänsten hon ämnade söka redan hade besatts.
Alma Söderhjelm kom istället att ägna sig åt ett annat verksamhetsfält som stod henne nära, verksamheten som journalist och författare. Universitetet beviljade henne ett resestipendium som säkrade en utlandsvistelse, huvudsakligen i Sverige, där hon samlade in material för sina lokalhistoriker och för sin forskning i Sveriges förhållande till den franska revolutionen. Alma Söderhjelm fick en framträdande ställning i Stockholms teatervärld och konstnärskretsar som präglades av en bohemisk livsstil och ett spirituellt umgänge. Till umgänget hörde litteratörer och konstnärer, men även hertigen av Södermanland, prins Wilhelm. Under 1920- och 1930-talen var Alma Söderhjelm en av de mest kända finländarna i Sverige.
Sin docentur vid Helsingfors universitet övergav Alma Söderhjelm 1927. Hon hade bestämt sig för att fortsätta som fri skriftställare i Stockholm. Situationen förändrades när kommerserådinnan Ellen Dahlström förklarade sig villig att inrätta en tjänst som professor i allmän historia för henne vid Åbo Akademi. Universitetskarriären, som inte upptagit henne på länge, aktualiserades igen och Alma Söderhjelm blev slutligen professor.
Söderhjelms forskning under professorstiden gällde franska revolutionen, med utgångspunkt i det franska hovet och dess närmaste omgivning. Genom sin forskning blev Alma Söderhjelm åter ett namn i det franska historikersamfundet. Vid sin pensionering flyttade hon till Stockholm, där hon under krigsåren självuppoffrande arbetade för Finlands sak.
Alma Söderhjelms litterära produktion är ansenlig. De vetenskapliga verken, essäsamlingarna, källpublikationerna och memoarerna upptar inalles 25 titlar i 34 band. Därutöver skrev hon en diktsamling, flera skådespel, ett filmmanuskript, fem romaner och åtta kåserisamlingar. I forskarkretsar förblev Alma Söderhjelm en utomstående; hon vistades långa tider utomlands och sökte sig gärna till andra kretsar än de akademiska.
Vid Helsingfors universitet prioriterades på 1920-talet nationella ämnen; forskning i den franska revolutionen som dessutom bedrevs på svenska mötte inte något större bifall. Professuren vid Åbo Akademi blev därför en lyckträff. Även om tjänsten inte helt motsvarade Söderhjelms förväntningar skrev hon under åren i Åbo många av sina mest betydande och bestående arbeten. Liv och verk var för Söderhjelm oskiljaktiga, vilket framgår med all önskvärd tydlighet i hennes femdelade memoarer, i vilka hon berättar om sitt färgstarka liv och tecknar skarpa personporträtt.
Marja Engman
Alma Söderhjelm, född 10.5.1870 i Viborg, död 17.3.1949 i Saltsjöbaden. Föräldrar häradsdomaren, prokuratorn Werner Woldemar Söderhjelm och Amanda Olivia (Liva) Clouberg.
PRODUKTION. Le régime de la presse pendant la Révolution française I−II (1900−1901); Kulturförhållandena under franska revolutionen (1903); M:me Rolands bref i urval (1905); Jakobstads historia I−III (1907−1914); Brahestad 1649−1899 (1911); Napoleons syskon (1916); Revolutionärer och emigranter (1918); Vägen till friheten. Historiskt skådespel i fyra akter (1919); Sverige och den franska revolutionen I−II (1920−1924); Det främmande ögat. Utfall och infall (1921); Kärlekens väninna (1922); Franska revolutionen. En översikt (1924); Unga träd. Roman (1925); Axel von Fersen. Dagbok I−IV. Utg. med inledningsessayer och noter. Stockholm 1925−1936); Elsbets och min hemlighet (1927); Den stora revolutionen I−II (1927−1929); Min värld. Memoarer I−III. Stockholm (1929−1931); Fersen et Marie Antoinette. Correspondance et journal intime inédit de Comte Axel de Fersen. Paris (1930); Guldskrinet. Roman. Stockholm (1930); Mina sju magra år. Stockholm (1932); Fem bröd och två fiskar. Vardagskåserier. Stockholm (1933); Correspondance secrète (Juillet 1791-Janvier 1792). Marie Antoinette et Barnave. Paris (1934); Marie Antoinettes stora hemlighet Stockholm (1934); Prinsar och prinsessor av Corsika. Stockholm(1935); Av Bonaparternas ätt (1936); Georg Carl von Döbeln. Stockholm (1937); Åbo tur och retur. Stockholm (1938); Åbo tur och retur. Stockholm (1938); Carl Johan. Ett karaktärsporträtt. Stockholm (1939); Råd till fruar och fröknar. Stockholm (1939); Fem droppar i aftongroggen. Stockholm (1940); Finlands ära, skyldighet och vilja. Stockholm 1940; Oscar I. Stockholm (tills. med C.-F. Palmstierna, 1944); Gustav III:s syskon. Några spadtag i tidens lösa sand. Stockholm (1945). Se även Finlands svenska litteraturhistoria II: Uppslagsdel (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Alma Söderhjelms samling, Åbo Akademis bibliotek. M. Engman, Alma Söderhjelms bibliografi (manuskript, 1955); M. Engman, Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996).
BILDKÄLLA. Söderhjelm, Alma. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.