Ärkebiskop Paavalis mest betydande prestation var att han byggde upp den finska ortodoxa andligheten på fornkristen grund. Från det ortodoxa gudstjänstlivet gallrade han bort slaviska och ”nationella” drag som hade omfattats i början av självständighetstiden och återvände till traditionen under den odelade kristenheten. Enligt många samtida var han dessutom en djupt andlig lärare. Paavali var också kyrkomusiker och odlade ekumeniska och internationella kontakter. Genom hans offentliga verksamhet fick det lutherska Finland en ny bild av den ortodoxa tron.
Paavali föddes som Georgij Gusev i S:t Petersburg 1914. Fem år senare flyttade familjen till Viborg och förfinskade sitt släktnamn till Olmari. Samtidigt förfinskades Georgijs förnamn till Yrjö. Han studerade först i klassiska lyceet i Viborg men avbröt sina studier när hans far dog 1932. Samma år började han studera vid prästseminariet i Sordavala och avlade kandidatexamen 1936.
Under sin seminarietid ledde Yrjö Olmari seminariekören och var biträdande ledare för kören i Sordavala ortodoxa katedral. Han översatte och arrangerade kyrkosånger från slaviska språk och tonsättningar av ryska kompositörer. På inrådan av Nikolaj Valmo, rektor vid prästseminariet i Sordavala, bekantade sig Olmari med Valamo kloster. Av okänd anledning bestämde Olmari sig för att flytta till klostret efter att ha genomgått seminariet, i slutet av 1937. Redan följande år vigdes Olmari till munk och prästmunk. I samband med detta fick han klosternamnet Paavali.
I klostret var Paavalis uppgift att leda den finskspråkiga noviskören. Dessutom redigerade han finska småskrifter om klosterlivet. I oktober 1939 blev Paavali inkallad till militärtjänst som militärpräst. Han var också med om att evakuera klostret i Valamo vid årsskiftet 1939–1940. Därefter blev han själasörjare för de evakuerade i Joensuu och Kauhava.
I början av fortsättningskriget blev Paavali kallad till präst till östra Karelens militärförvaltning i Olonetsdistriktet. Där motsatte han och några andra ortodoxa militärpräster sig den lutherska kyrkans till en början starka strävan att i sig inlemma den ortodoxa befolkning som hade blivit kvar i östra Karelen. Paavali föreslog också för statsmakten att östra Karelen skulle införlivas som en del i den finska ortodoxa kyrkans verksamhetsfält. På grund av sina åsikter förflyttades han från området. Efter att tillfälligt ha verkat som själasörjare för krigsfångar och som religionslärare i Jämsä på ett lärarläger för studerande från östra Karelen blev Paavali åter militärpräst hösten 1943.
Efter fredsslutet förordnades Paavali till tf. kantor i Joensuu församling. Under den tiden upplevde han förmodligen en andlig kris, och i slutet av 1946 flyttade han till Myllykoski där han fick anställning som bokförare vid ett av ortens företag, Saviteollisuus Oy. Enligt matrikelutdraget var han också själasörjare för de evakuerade där. Enligt vissa källor övervägde han att lämna munkståndet och gifta sig.
Krisen upplöstes i slutet av 1948, varvid Paavali bad ärkebiskop Herman att få en tjänst i kyrkan och han fick en tf. kantorstjänst i Kuopio ortodoxa församling. Vid sidan om denna tjänst redigerade han handböcker med instruktioner för gudstjänsten samt notförsedda kyrkosångböcker. I senare revisioner gallrades slaviska drag bort från gudstjänsten och nattvardens betydelse betonades i högre grad än tidigare. I folkmun började den reviderade gudstjänsten kallas ”Paavalis liturgi”.
Vid kyrkomötet 1955 valdes Paavali till biträdande biskop. En av hans viktiga uppgifter blev att sköta kontakterna med speciellt Rysslands ortodoxa kyrka. Den hade 1945 föreslagit att den finska ortodoxa kyrkan skulle återförenas med patriarkatet i Moskva. Under ledning av ärkebiskop Herman hade frågan skjutits upp, och till slut ”glömde” den ryska kyrkan hela saken. Frågan blev slutgiltigt begravd. Den andra centrala uppgiften för den biträdande biskopen var en psykisk och andlig återuppbyggnad av den finska ortodoxa kyrkan. Vid kyrkomötet 1955 valdes Paavali bland annat till medlem i en kommitté vars uppgift var att höja nivån på kantorerna.
Det andliga livet och kontakterna till andra kyrkor fortfor att spela en central roll i Paavalis verksamhet också efter att han 1960 hade blivit vald till ärkebiskop. Under hans tid fördjupades den finska ortodoxa kyrkans ekumeniska kontakter i Finland och på andra platser, och kontakterna till utlandet utvidgades till att omfatta alla de viktigaste ortodoxa kyrkorna.
För den andliga fostran gav Paavali mot slutet av sin karriär ut två arbeten som vägledning och förklaring till gudstjänstlivet, Vår tro. Ett ortodoxt herdabrev (1982) och Uskon pidot (1986, Trons högtid). Det förstnämnda arbetet är en kort men koncis introduktion till den fornkristna teologin, som senare har översatts till över tio språk. Uskon pidot innehåller trots sitt ringa omfång en riklig förklaring till detaljerna i gudstjänsten. Utgångspunkten är i båda fallen den fornkristna traditionen, som den ortodoxa kyrkan anser sig tydligast företräda.
Samtidigt som Paavali inledde sitt ärkebiskopat började man inom det finländska samhället omvärdera sitt förhållande till den ortodoxa läran. Den kyrka som tidigare kallats för ”rysskyrkan” blev nu föremål för en allt större uppskattning. Ett synligt statligt tecken på detta var att kyrkans ställning stärktes och blev landets andra folkkyrka. Lagen om ortodoxa kyrkosamfundet antogs 1969 och förordningen följande år. Kulturellt var tecken på förändringen bl.a. att Paavali och klostret Nya Valamo blev symboler för ortodoxin, samt att intresset för ortodoxin blev större och att allt fler gick med i kyrkan. Den sistnämnda frågan diskuterades i ortodoxa kretsar också offentligt speciellt i slutet av 1970-talet. En del ortodoxa förhöll sig reserverade till de s.k. omvända, men Paavali konstaterade i en artikel som publicerades i tidskriften Aamun Koitto 1980 att det i sig inte var något problem att gå med i kyrkan – det hade t.ex. aposteln Paulus gjort – utan problemet var på vilket sätt människan i sitt liv förverkligar kyrkans lära. Ur denna synvinkel hade den som från födseln var ortodox och den som hade konverterat samma ställning.
I slutet av 1970-talet, efter att den ryska kyrkan tillerkänt sitt f.d. stift i Förenta staterna autokefal, en självständigare ställning, önskade Paavali omdefiniera den finska kyrkans relation till Konstantinopel. Finska staten stödde initiativet i och med grundandet av ett tredje ortodoxt stift, Uleåborg 1980. Ärendet diskuterades på kyrkomötet, men förslaget om autokefal begravdes till slut. När den nationella betoningen ändrades till att tydligare framhäva ortodoxin innebar detta ett visst fjärmande från den finska enhetskulturen. Den av Paavali definierade ortodoxa kyrkan kunde inte utan reservationer godta sådana drag i det västerländska samhället som inte var i harmoni med den odelade kristenhetens uppfattningar. Ett sådant drag är demokratin. Enligt Paavali var den inte en dålig sak i sig, tvärtom, men om den inte godtog Guds auktoritet passade den inte i kyrkan.
Paavali betonade inte skillnaden mellan ortodoxin och t.ex. lutherdomen. Men skillnaderna finns och de ger den ortodoxa kyrkan en egen identitet som avviker från andra kristna kyrkor. Stärkandet av den finska ortodoxa kyrkans särprägel är ett utmärkande drag för Paavalis ärkebiskopsperiod.
Teuvo Laitila
Georgij Gusev, från 1919 Yrjö P. Olmari, från 1938 Paavali, född 28.8.1914 i S:t Petersburg, död 2.12.1988 i Kuopio. Föräldrar Alvi Olmari (tidigare Gusev) och Anna Vodomenskaja.
PRODUKTION. Ortodoksinen uskonnonopetus I (1943); Tämän hetken näköaloja. Ortodoksisen kirkon ja sen jäsenten kutsumuksesta (1946, 2 uppl. 1987); ”...ja on oleva yksi lauma ja yksi paimen”. Kristittyjen jälleenyhdistymisen aate ortodoksisen kirkon tajunnassa (1951); Erämaan hedelmälliset puutarhat (1954, Från öknens fruktbara trädgårdar. Eremiternas undervisning från 300-talet. Stockholm 1981); Miten uskomme. Ortodoksinen paimenkirje (1955, rev. uppl. 1978, Vår tro. Ett ortodoxt herdabrev 1982); Valamon vanhusten opissa. Ortodoksia 18 (1968); Luostarikilvoitus ja sen vaiheet Valamossa. Valamo. Historiaa ja kuvia Laatokan luostarisaarilta (1973); Valamon vanhuksen kirjeitä (1976, 4 uppl. 1992); Vaeltajan kertomukset (1977, 1983); Skiittaelämän perinne Valamon luostarissa. Valamon juhlakirja. 800 vuotta luostariperinnettä Karjalassa (1977); Ortodoksinen kirkko Suomessa (1979, 3 uppl. 1982); Rukous ikonin edessä (1982); Uskon pidot. Kutsu Jumalan valtakunnan rakkaudenaterialle (1986); Ortodoksinen kirkkorunous ja liturginen laulu. Virsitieto. Käsikirja virsikirjan käyttäjälle (1988). Artiklar i tidskriften Aamun Koitto 1945−1988.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finska ortodoxa kyrkostyrelsens arkiv, Kuopio; Helsingfors ortodoxa församlings arkiv; Kuopio ortodoxa församlings arkiv. Isä Kristuksessa. Arkkipiispa Paavalin juhlakirja 28.8.1979 (1979); E. Karjalainen, Arkkipiispa Paavali, legenda jo eläessään (1973); Kristoduli, Arkkipiispa Paavali hengellisen lapsensa silmin (2008); T. Laitila, Kansanomainen ja kirkollinen ortodoksisuus Raja-Karjalassa. Karjala. Historia, kansa, kulttuuri (1998); J. Loima, Esipaimen siunaa. Suomen ortodoksiset piispat 1892−1988 (1999); Ollos iäti muistettu, arkkipiispamme Paavali (1989); E. Piiroinen, Sielunpaimenia ja kirkkomiehiä sodan aikana ja sen jälkeisinä vuosina (1991); P. Piiroinen, Ortodoksinen julkaisutoiminta 1780−1980 (1991); M. Repo, Arkkipiispa Paavalin perintö. Ortodoksia 39 (1990); Suomen ortodoksinen pappisseminaari 1918−1978 (1978); R. Väinämö, Paavalin kaupunki (1988); E. Piiroinen, Samaa matkaa. Paavali ja minä (2000).
BILDKÄLLA. Paavali. Foto: Jänis. Uusi Suomis bildarkiv.