Sigfrid Sirenius gjorde en banbrytande insats för kristlig-sociala tänkesätt, han var teolog och praktisk organisatör, författare, talare och visionär. Hans kungstanke var att ”Guds rike” skulle bli verklighet inom alla områden av mänskligt liv. Han tog med sig settlementidén från England till Finland och startade inom Finska missionssällskapet evangelisationsarbete bland industriarbetarna i städerna. Det ledde 1918 till uppkomsten av Sällskapet för evangelisation på industriorter, som senare blev Kristligt-sociala settlementsförbundet. Sällskapets uppgift var att bygga broar över de sociala klyftor i samhället som inbördeskriget hade rivit upp mellan kyrkan och arbetarklassen.
Sigfrid Sirenius föddes i en fattig prästfamilj i Oripää socken i Egentliga Finland. Hans far, tjänstförrättande kaplanen David Sirenius, fick aldrig fast tjänst som präst på grund av sin alkoholism, utan familjen tvingades flytta från församling till församling efter faderns kortvariga vikariat. I familjen rådde dock en religiös atmosfär. Särskilt modern Emilia påverkade starkt sonens andliga utveckling. Det blev nästan en tvångstanke hos henne att äldste sonen skulle läsa till präst.
Hösten 1889 blev Sigfrid Sirenius elev i det finska klassiska lyceet i Åbo. Våren 1895 genomgick han en metodistisk väckelse, vilket ledde till en skarp pietistisk gränsdragning mellan världsliga och andliga ting. Han erbjöds möjlighet att studera till pastor vid metodistuniversitetet i Boston i Förenta staterna. Sirenius ansåg dock att den metodistisk-pietistiska kristendomssynen var för trång, och rätt snart efter väckelsen började han närma sig den konventionella kyrkligheten och speciellt den evangeliska rörelsen.
Sirenius avlade studentexamen våren 1897, och följande höst började han studera teologi vid Helsingfors universitet. Under studietiden rönte han starkt teologisk-ideologiskt inflytande från professorn i dogmatik och etik Gustaf Rosenqvist, som lärde honom ett liberalt religiöst tänkesätt. Genom Rosenqvist lärde Sirenius känna den radikale svenske författaren och kulturhistorikern Viktor Rydberg, särskilt dennes kiliastiska idéer om Guds rike på jorden och hoppet om apokatastasis, hur det ursprungliga paradistillståndet skulle återställas vid världens ände och alla människor omvändas och frälsas.
Sirenius avlade teologisk dimissionsexamen och vigdes till präst 1901. Samma sommar gifte han sig med läraren Kaino Lyyli Starck. I början av karriären var Sirenius verksam som adjunkt i Kumo (1901–1902) och sedan i Räisälä (1902–1905). Under trycket av den politiska atmosfär som karakteriserade den s.k. förtrycksperioden kom den unge pastorn att intressera sig för sociala frågor. Den kände kyrklige och samhällelige opinionsbildaren kyrkoherde Elis Bergroth var hans lärare under den här tiden. Han var en gammalfinsk prästpolitiker, som uppmärksammade sociala problem och ville sprida kunskap om folkkyrkotanken. Bergroth hade varit den första sjömansprästen i England, och i hans efterföljd sökte sig Sirenius till liknande uppgifter.
Till att börja med var Sirenius sjömanspräst i Antwerpen (1905–1908), och efter det i London (1908–1912). Åren i England blev avgörande för utformningen av hans kristlig-sociala åskådning. Vid sidan av arbetet skrev Sirenius för flera finska tidningar artiklar där han skildrade Englands kyrkliga och politiska liv. Han kom i kontakt med den engelska liberalismen och flaggade öppet för den i konservativa tidningar i Finland. Liberalernas samarbete med arbetarpartiet Labour (det s.k. lib-lab-samarbetet) väckte Sirenius intresse för den lokala arbetarrörelsen och den kristna socialismen. Hans politiska utveckling gick via gammalfinskhet till liberalism och därifrån vidare till arbetarideologin.
Sirenius bekantade sig inte bara med Englands kyrkliga liv och kristna socialism utan även med settlementrörelsen, som var verksam bland arbetarklassen. Landets första settlement, Toynbee Hall, grundades på initiativ av pastor Samuel Barnett i östra London 1884. Barnetts ledande tanke var att studenter och intellektuella skulle bo en tid i settlementet och därifrån bedriva kristlig-social verksamhet bland arbetarna i området. Religion och social aktivitet förenades i settlementverksamheten.
Sirenius blev i juli 1912 inbjuden att besöka Robert Browning Settlement, som leddes av F. Herbert Stead. Stead representerade den kristna socialismen, och påverkad av honom tog Sirenius settlementrörelsen till Finland. Dessutom påverkades han starkt av Steads tankar om upprättandet av Guds rike på jorden, en tanke som gick ut på att sprida den kristna livsåskådningen till alla livets områden, från politik till utbildning och näringsliv. Arbetarklassen och den socialdemokratiska arbetarrörelse som var positiv till kristendomen skulle fungera som byggare av Gudsriket.
Efter återkomsten till hemlandet 1913 för anställning hos Finska missionssällskapet gick Sirenius med i Teologiska lördagssällskapet, som tagit till sin uppgift att bemöta den kritik som de nya politisk-samhälleliga strömningarna riktade mot kyrkan. Inom sällskapet formulerades den ungkyrkliga inriktningens program, ett program som syftade till att samla de kristna krafterna kring folkkyrkoidén. Sirenius hörde från första början till inriktningens vänsterfalang, som försökte få till stånd en fruktbar dialog mellan kyrkan och den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han ville stävja sekulariseringen genom att kristna arbetarrörelsen i Finland efter modell av arbetarrörelsen i England.
För att få fart på dessa strävanden bjöd Sirenius in sin lärofader Stead på föredragsturné i Finland hösten 1913. Den engelske settlementmannens radikala föredrag fick stor uppmärksamhet inom både kyrkan och arbetarrörelsen, men båda lägren kände sig ändå främmande för budskapet. Sirenius blev dock inte modfälld av detta. Han fortsatte sin verksamhet genom att knyta personliga kontakter till arbetarrörelsens ledare, bl.a. Väinö Tanner, samt genom att föreläsa om relationen mellan kristendom och arbetarrörelse.
Steads besök och Sirenius insatser ledde till att man i Finland började planera kristlig-social verksamhet inriktad på industriorter och industriarbetare. Det första målet uppnåddes då man under Sirenius ledning och med Finska missionssällskapets stöd 1916 inledde evangelisationsarbete på industriorterna. Under den här perioden tog Sirenius till sin förebild den amerikanske professorn Walter Rauschenbusch, som var kristen socialist och revisionist och representerade den bernsteinska pragmatiska socialismen. Liksom Rauschenbusch framhävde Sirenius i sin verksamhet för att kristna samhällslivet den politiska aktivitetens betydelse och arbetarrörelsens roll i upprättandet av Guds rike på jorden.
I den kaotiska situationen efter marsrevolutionen 1917 stödde Sirenius kraftigt arbetarrörelsens krav på att jämna ut sociala skillnader och kritiserade skarpt det kapitalistiska systemet för dess orättvisa behandling av arbetarbefolkningen. Efter Socialdemokratiska partiets nederlag i riksdagsvalet hösten 1917 började revolutionära stämningar göra sig gällande hos arbetarbefolkningen. På de första kyrkodagarna i Helsingfors i januari 1918 försökte Sirenius ännu i sista stund avvärja anarki genom att vädja till de kyrkliga kretsarna om kristlig-socialt arbete.
Inbördeskriget var ett allvarligt bakslag för Sirenius strävanden. Han ville ändå inte ge upp sin dröm, utan grundade i december 1918 tillsammans med sina närmaste vänner Sällskapet för evangelisation på industriorter. Dess uppgift skulle vara att läka såren från inbördeskriget och bygga broar över klyftorna i samhället. Det första settlementet i Finland, Kalliola i Helsingfors, satte i gång med brobygget och helandet i början av följande år. Sirenius uppgift var inte lätt. Arbetarklassen hade stämplats som landsförrädare efter kriget och Sirelius hörde till de få finska präster som efter kriget höll kontakt med den och med den socialdemokratiska arbetarrörelsen. För settlementarbetet var de första åren en tid av snabb expansion, och efter settlementet Toukola i Viborg 1924 kom Rovala i Rovaniemi och Toivola i Kemi.
Samhällsklimatet i Finland präglades på 1920-talet av förbudslagen, Lapporörelsen och rädslan för kommunismen. Sirenius var absolutist och förkämpe för förbudslagen och skrev flera pamfletter i ämnet. Han var fortfarande en samhällelig opinionsbildare, som modigt förde fram sina kristlig-sociala synsätt i olika tidningar. Settlementrörelsens språkrör Yhdysside började utkomma 1928, och från första början var den ett forum för Sirenius tankar om Guds rike. Hans modiga ställningstaganden för pacifism och mot nationalsocialism vid övergången till 1930-talet undgick inte Lapporörelsen. Hans budskap tolkades lätt som vänsterinriktat, och därmed kom Sirenius i konflikt med högerradikalismen. Han övergav dock inte pacifismen, som var en central del av tanken om Guds rike.
Sirenius promoverades 1927 till teologie hedersdoktor, men trots detta offentliga erkännande var slutet på 1920-talet och början på 1930-talet en prövningarnas tid för settlementrörelsen. Sirenius och rörelsen förlorade sitt mest auktoritativa stöd i kyrkans ledning då Tammerforsbiskopen Jaakko Gummerus avled 1933. Dessutom kritiserades settlementrörelsen för vänstersympatier, och kyrkan drog tillbaka sitt stöd till rörelsen. Sirenius ställningstaganden låg fortfarande nära socialismen. Hans två mest betydande verk inom teologin, Uskonnoton maailma – maallistunut uskonto (En trolös värld – sekulariserad religion) och Kristus on suuri (Kristus är stor) utkom i slutet av 1930-talet.
Slutet på 1930-talet hade inneburit en ny uppgång för settlementrörelsen, till dess att vinter- och fortsättningskriget bröt den lovande utvecklingen. Under kriget var Sirenius en av Finlands främsta andliga och moraliska ledare, vars budskap nådde vida kretsar genom förmedling av radio och föredragsturnéer. Kyrkodagarna i Tammerfors 1943 behandlade relationerna mellan kyrkan och arbetarrörelsen och gav officiellt erkännande åt settlementarbetet han ledde. Rörelsen reste sig ur krigets aska, det kristlig-sociala arbetet utvidgades och växte allteftersom förstörda settlement kunde återuppta verksamheten på nya orter.
Efter andra världskriget fördes inom settlementrörelsen en livlig diskussion om settlementprästernas politiserande. Trots att Sirenius sympatiserade med socialdemokraterna, ville han inte att prästerna skulle bli medlemmar av partiet. I politiken blev Sirenius klart försiktigare på äldre dar.
Sirenius fortsatte fram till pensioneringen 1948 som generalsekretare för Kristligt-sociala settlementsförbundet, som Sällskapet för evangelisation på industriorter hade bytt namn till 1941. Samarbetet med Förenta staternas kväkare i återuppbyggnaden av Finland, var ett av Sirenius största projekt innan han gick i pension.
Som pensionär ägnade sig Sirenius åt författarskap. Han gav ut två memoarböcker: Ihmisiä, joilta sain (1953, Människor, av vilka jag fick) och Ihmiset kuuntelivat toisiaan (1955, Människorna lyssnade på varandra). Livsåskådningsfrågorna blev ett särskilt intresse för Sirenius under hans sista levnadsår, vilket framgår av boken Perimmäisten kysymysten äärellä (1961; Inför de yttersta frågorna, 1963). I den samlade han brevväxling mellan och skrifter från tre personer i olika åldrar och med olika tänkesätt – Rolf Arnkil, Pentti Eskola och sig själv. Boken blev en bestseller som trycktes i hela tretton finska och tre svenska upplagor. Den erbjöd läsarna en möjlighet att tillsammans begrunda livets yttersta frågor, lidandets problem och människans sökande på vägen mot bättre tider.
Martti Ajo
Sigfrid Selim Sigismund Sirenius, född 15.7.1877 i Orispää, död 25.9.1961 i Helsingfors. Föräldrar kaplanen David Sirenius och Emilia Lovisa Pejelin. Gift 1901 med lärarinnan Kaino Lyyli Starck.
PRODUKTION. Merimiesten parissa Antwerpenissa (1909; Bland sjömän i Antwerpen, 1909); Järjestynyt kristillisyys ja sen merkitys kansalle (1917); Kirkko ja suurkaupunkien seurakuntatyö Englannissa (1917); Personallinen palvelus ydintekijä yhteiskunnallisen kysymyksen ratkaisussa (1919); Työväenliikkeen uskontokysymys (1921); Kansankirkko yhdistystoiminnan tukemana (1922); Emme hellitä! (1926); Kan förbudslagen bestå? Ett ord om moraliskt ställningstagande (1931); Uskonnoton maailma − maallistunut uskonto (1937); Kristus on suuri (1939); Ääni sanoo. Julista! (1943); Ihmisiä joilta sain. Muistelmia elämästäni vuosisadanvaihteen molemmin puolin (1953); Elis Bergroth. Julistaja − taistelija − ihminen (1954); Ihmiset kuuntelivat toisiaan. Ihmisten yhteyden läpimurtoja kansamme myrskyssä ja tyvenessä (1955); Vuorilta säteilee (1956); Kirkko ajan vaiheissa (1958); Unohdettu hengen maailma (1960); Perimmäisten kysymysten äärellä. Kirjeenvaihtoa ja kirjoitelmia sairaskammion hiljaisuudessa (tills. med R. Arnkil och P. Eskola, 1961, 13. uppl. 1965; Inför de yttersta frågorna, 1963); Vaeltajan mietekirja (1961). Se även biografi i Vaeltajan mietekirja (1961); Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Sigfrid Sirenius samling, Riksarkivet. M. Ajo, ”Jonk’eestä poistuu sorron yö”. Jumalan valtakunta ja työväenliike Sigfrid Sireniuksen ajattelussa ja toiminnassa vuoteen 1918 asti. (Licentiatavhandling i Finlands och Skandinaviens kyrkohistoria, Helsingfors universitet, 2003); M. Ajo, Jumalan valtakuntaa etsimässä. Sigfrid Sireniuksen uskonnollis-aatteellisen ajattelun tausta ja kehitys vuoteen 1939 saakka (avhandling i Finlands och Skandinaviens kyrkohistoria, Helsingfors universitet, 1989); M. Larkio, Ihmisyyttä etsimässä. Sigfrid Sireniuksen elämäntyö ja keskeiset ajatukset (1978); Silta ihmiseltä ihmiselle. Settlementtitoimintaa Suomessa vuodesta 1918. Red. M. Ajo, T. Väliharju (1998); T. Tarkka, Sigfrid Sirenius. Legenda jo eläessään (1974).
BILDKÄLLA. Sirenius, Sigfrid. Museiverket.