Av de predikanter som överskred konfessionsgränserna i det efterkrigstida Finland hörde Niilo Yli-Vainio till de mest kända. Han var först verksam som evangelist och predikant i lokala församlingar inom pingströrelsen, och därefter förkunnare vid de riksomfattande stormötena. Yli-Vainio fick stor uppmärksamhet och publicitet genom de mirakulösa tillfrisknanden som inträffade vid hans möten. Hans verksamhet ansluter sig till den karismatiska rörelsen som kom till Finland på 1970-talet.
Niilo Yli-Vainio föddes i södra Österbotten. Skolgången inskränkte sig till några år, varefter han hade olika arbeten i Lappo. Som 20-åring gifte han sig med Linnea Romppala; det första barnet föddes 1942. Under fortsättningskriget sommaren 1941 kommenderades Yli-Vainio, som utbildats till sjukvårdsman, till Svir och sårades mot slutet av kriget. Kriget chockade honom, och han talade ofta om det i sina predikningar. Yli-Vainios tankar sysselsattes av en Gud som lät människorna lida. Efter kriget arbetade han i sin egen snickeriverkstad i Lappo.
I januari 1946 fattade Yli-Vainio sitt trosbeslut vid ett väckelsemöte i en pingstförsamling, och han döptes vid midsommar samma år. Han följde sin hustru, som redan året innan hade anslutit sig till pingströrelsen. Hans omvändelse följdes av en tid av sökande, då övertygelsen om hans kallelse växte och ledde till beslutet att börja verka som evangelist. År 1947 deltog han i en kort bibelkurs anordnad av Saalem-församlingen i Helsingfors. Efter detta reste Yli-Vainio runt till pingstförsamlingarna i Finland som en anspråkslös evangelist och som predikant vid lokalförsamlingarna ända till 1977.
Väckelsemötena i juni 1977 i idrottshallen i Lappo innebar en vändpunkt i Yli-Vainios bana som predikant. Han började väcka uppmärksamhet både i Finland och utomlands, då en del av deltagarna föll i vanmakt eller botades mirakulöst under hans möten. Möten arrangerades på olika håll i landet och samlade tusentals deltagare. Som arbetskamrater hade han Matti Takala och Alpo Renko. Yli-Vainios verksamhet väckte också motstånd och kritik, i synnerhet 1977–1978. Mot slutet av sitt liv blev han också en internationell evangelist som uppträdde som talare både i Europa och i andra världsdelar. Yli-Vainio avled 1981 i en hjärtattack under en predikotur till Spanien.
Niilo Yli-Vainio är en av de mest kända och omstridda förkunnarna i Finland efter kriget. Han betraktade inte sig själv som någon helbrägdagörare och förnekade sin egen inverkan på de mirakulösa tillfrisknandena. Han betonade sina förböners roll och ansåg sig bara vara ett redskap genom vilket den heliga Anden verkar. Han uppställde inte sin egen verksamhet som ett alternativ till läkarvetenskapen. Han förklarade att när människor föll i vanmakt befann de sig i ett slags vilotillstånd, ”en vila i Gud, ande och tro”. Yli-Vainio som tidigare varit känd som en förkunnare av stränga domar hade nu som ett centralt budskap i sina förkunnelser budskapet om Guds kärlek och förlåtelse. I sina tal erbjöd han människorna möjligheten till ett nytt liv. Yli-Vainio verkade också genom sin skriftliga produktion och sin omfattande korrespondens. Bara en gång försökte han direkt påverka en samhällsfråga. Det var i september 1980 då han anordnade det så kallade ölupproret. Cirka tiotusen marscherande krävde att försäljningen av mellanöl åter skulle förbehållas Alko.
Yli-Vainios riksomfattande verksamhet sammanföll med den karismatiska rörelsen, som några år tidigare kommit till Finland och som även verkade inom den lutherska kyrkan. Rörelsen betonade de i Bibeln omnämnda men tidigare närmast inom pingströrelsen betonade nådegåvorna, i synnerhet botande och tungomålstalande. Yli-Vainios verksamhet inverkade också på den karismatiska rörelsens handlingsmönster. Vintern 1978 slog tidningarna upp braskande rubriker: ”Nu faller man omkull också i kyrkan.”
Som predikant överskred Yli-Vainio gränserna mellan olika konfessioner. Han kan fram till 1977 betraktas som en predikant inom pingströrelsen. I och med hans riksomfattande verksamhet betonades hans samkristna strävanden. Detta gav upphov till konflikter med pingströrelsen. Trots att Yli-Vainios verksamhet innebar en kraftig tillväxtperiod för rörelsen kring 1980 var det bara en liten del av deltagarna vid hans möten som anslöt sig till pingstförsamlingarna.
Arbetarbakgrunden, krigserfarenheterna och kampen om det dagliga brödet var beröringspunkter som Yli-Vainio hade med huvuddelen av Finlands befolkning. Även depressionsperioderna var han bekant med innan han blev en riksförkunnare. De egna och inom familjen upplevda mirakulösa tillfrisknandena ökade hans trovärdighet som förkunnare. Den andliga rörelse som uppstod omkring Yli-Vainio bör ses i relation till den kraftiga sociala brytningen inom det finländska samhället under tidigare årtionden. Hans förkunnelse och verksamhet strävade efter en harmonisering av människolivet på olika plan och efter att finna meningsfullhet under rådande förhållanden.
Eila Helander
Niilo Antti Johannes Yli-Vainio, född 19.2.1920 i Alahärmä, död 16.11.1981 i Vitoria-Gasteiz, Spanien. Föräldrar Emil Yli-Vainio och Saima Yli-Vainio. Gift 1940 med Linnea Romppala.
PRODUKTION. Kuolema ajaa takaa (1962); Yö ilman unelmia (1964); Palmukaupungin sokea poika (1964); Nälkä (1965); Järkyttävä maailma (1965); Voiman salaisuus (1967); Sinä voit täyttyä Pyhällä Hengellä (1969); Tuttuja molemmilla puolilla (1969); Käskynjaolla (1975); Miten voisin pelastua? (1978); Toinen korjataan talteen ja toinen jätetään (1979); Öljyn ihme (1981). Artiklar i tidskrifterna Ristin Voitto och Hyvä Sanoma.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. A. Miettinen, Uskonnolliset ihmeparantumiset lääketieteellis-psykologisesta näkökulmasta (1990); V. Luoto et al., Oli mies, Jumalan lähettämä. Niilo Yli-Vainio (1982); A. Pessi, Niilo Yli-Vainio. Biografia, karisma ja roolit (1983); E. Petman, Vai ei Jumala Paranna (1980); M. Saari, Saarnaaja. Niilo Yli-Vainion taistelu, testamentti ja päiväkirjat (1983); T. Träff, Livet segrar. Berättelsen om Niilo Yli-Vainio. Stockholm (1978).
BILDKÄLLA. Yli-Vainio, Niilo. Uusi Suomis bildarkiv.