Aimo T. Nikolainen blev som 34-åring professor i Nya testamentets exegetik vid Helsingfors universitet och hade denna tjänst i drygt ett kvartssekel. I femton av dessa år var han också teologiska fakultetens dekanus. År 1972 valdes den slagfärdige professorn till biskop i Helsingfors stift. Nikolainen var en förespråkare för kvinnliga präster i finska kyrkan, en reform som genomfördes 1988. Han var också en energisk och kunnig ordförande i bibelöversättningskommittén och ledde arbetet med den nya finskspråkiga kyrkobibeln som antogs 1992.
Aimo T. Nikolainens ekumeniska karriär började redan under studentåren, när han deltog i Kristliga Föreningen av Unga Mäns (KFUM) världskongresser. Då var det inte vanligt med internationalism, och i motsats till de flesta teologistuderande gick Nikolainen inte med i Akademiska Karelen-Sällskapet. Grundandet av Kyrkornas världsråd (KVR) 1948 inledde en ny tid också inom den finska kyrkan och Nikolainens kontakter och intressen visade sig vara värdefulla. Nikolainen blev under kommande årtionden landets mest inflytelserika person inom ekumeniken – en veritabel ”kyrkans utrikesminister”. Han var Finlands representant i alla KVR:s generalförsamlingar från Amsterdam (1948) till Nairobi (1975). I Evanston 1954 blev han invald i organisationens centralkommitté, och förblev medlem i två årtionden. I hemlandet arbetade han oförtröttligt för att göra KVR känt och försvara dess målsättning. Uppdraget var otacksamt – det var inte populärt med ekumenik i den finska kristenheten.
Nikolainen försvarade sin doktorsavhandling som 25-åring, och hör sålunda till de yngsta teologie doktorerna i Finland. Ämnet, Lähimmäinen Uudessatestamentissa (Vår nästa i Nya testamentet) hade han fått av Eelis Gulin. Under arbetet med avhandlingen stannade han – i samband med sin bröllopsresa – ett par veckor i Tübingen, där han deltog i Gerhard Kittels seminarium. Kittel blev senare känd för sina nazistsympatier. Nationalsocialistiska avtryck finns inte i Nikolainens produktion. Kittels negativa inställningen till den antika judendomen, som var typisk för forskningen under förra hälften av 1900-talet, har dock satt sina spår. Även Nikolainen presenterade ”senjudendomen” som en trångsynt lagisk religion och som en dyster bakgrund till Jesu vidsynta budskap. Men Nikolainen betonade också att Jesus var mycket närmare Gamla testamentet och judendomen än hellenismen. Till Nikolainens ensidiga syn på judendomen hörde inte avoghet mot medlemmar av det judiska folket.
Nikolainen fortsatte sitt exegetiska arbete under andra världskrigets svåra förhållanden med att forska Bibelns människosyn och dess omvärld. Han tog med sig Talmuds traktater som fritidslektyr till fronten, där han var militärpräst. Ett verk i två delar på tyska om uppståndelsetron gav honom lärostolen i Nya testamentets exegetik efter Gulin. I sina föreläsningar, otaliga föredrag och böcker strävade han efter att i både prästerskapet och församlingsmedlemmarna inpränta en bibelsyn där det historiska greppet och den kristna tron förenas. De mest betydande av Nikolainens böcker är de som skrivits för den finska kommentarserien av Nya testamentet, Suomalainen uuden testamentin selitys, samt den heltäckande framställningen, Uuden testamentin tulkinta ja tutkimus (Tolkning av och forskning om Nya testamentet) 1971, som han själv betraktade som sina huvudverk. Ännu som 80-åring färdigställde han den tredje delen till ett verk som behandlar uppståndelsetron.
Nikolainens tolkningar gav i början upphov till tvister. Många blev upprörda över hans holistiska syn på Bibelns människobild. Han hade inspirerats av dansken Johannes Pedersen, men han hade också tagit intryck av filosofen Eino Kailas föreläsningar om personligheten. Nikolainen avvisade den grekiska tudelningen av kroppen och själen, och menade att enligt Bibeln dör hela människan, liksom också hela människan återuppväcks vid uppståndelsen. Denna idé väckte på 1940-talet en häftig debatt mellan Nikolainen och en annan blivande biskop, Osmo Alaja. Nikolainens teser i Uuden testamentin tulkinta ja tutkimus var däremot inte längre lika kontroversiella, fastän han betonade spänningarna i Nya testamentet och fann ett dussintal olika Kristusbilder och eskatologiska synsätt.
När Nikolainen 1951 blev ordförande i Finlands kyrkas prästförbund försökte han se till att prästerna fick fortbildning genom att regelbundet ordna teologiska föreläsningsdagar. I förbundets tidning publicerade han hundratals förklaringar till predikotexter som prästerna flitigt utnyttjade; sålunda kunde man säga att Nikolainen samtidigt predikade i många av Finlands kyrkor. Prästförbundet ordnade också studieresor utomlands, på vilka Nikolainen gärna var reseledare. Senare blev också resorna och reseledarskapet Nikolainens fritidssysselsättningar.
Nikolainen upplevde att han som professor tjänade kyrkan lika mycket som universitetet. År 1972 blev han vald till biskop. Som pensionär fick han se två av sina efterlängtade målsättningar uppfyllas: de första kvinnliga prästerna vigdes 1988 och den nya bibelöversättningen antogs 1992. Han hade envist fått strida för båda projekten, liksom han hade kämpat för ekumeniken. Verksamheten för kvinnors rätt till prästämbetet hade börjat redan på 1940-talet, och i årtionden hade Nikolainen fört frågan framåt i föredrag och skrivelser och som ordförande i olika kommittéer. Han medgav att Nya testamentet ger utrymme för olika slags tjänstearrangemang, men han ansåg att kvinnornas rätt till prästämbetet ingår i den kristna människosynen.
Revideringen av den finskspråkiga bibelöversättningen påbörjades strax efter att Nikolainen hade blivit biskop. Han blev ordförande i översättningskommittén, och efter pensioneringen gick han energiskt upp i detta arbete. I kommittén, som bestod av sakkunniga och representanter från olika religiösa intresseorgan, fanns det varierande uppfattningar om översättning, och arbetet krävde såväl diplomati som bestämdhet och humor. I enlighet med uppdraget höll kommittén, ledd av Nikolainen, trots detta i huvudsak fast vid principen om att tillämpa en övergripande ”dynamisk översättning”. Texten skulle inte översättas ord för ord och inte till ett gammaldags ”kyrkospråk” – grundtextens budskap skulle i sin helhet uttryckas på en begriplig nutidsfinska. En del lösningar i ömtåliga lärofrågor väckte polemik, men ett så gott som enhälligt kyrkomöte godkände till slut översättningen och ”en avdammad Bibel” i enlighet med Nikolainens önskan.
Nikolainen, som avled 1995, vidhöll ofta att tre E:n var hans stora kärlekar i livet: exegetik, ekumenik och hustrun Eila.
Heikki Räisänen
Aimo Tauno Nikolainen, född 10.7.1912 i Helsingfors, död 24.9.1995 i Esbo. Föräldrar stationsinspektorn Tauno Nikolainen och Rauha Petrell. Gift 1936 med sjuksköterskan Eila Sisko Sylvia Alanen.
PRODUKTION. Lähimmäinen uskonnollisena kysymyksenä Uudessa testamentissa (1937); Lähimmäinen Vanhassa testamentissa (1939); Ihminen evankeliumien valossa (1941); Der Auferstehungsglauben in der Bibel und ihrer Umwelt I−III (1944, 1946, 1992); Kristillisen etiikan peruskysymyksiä (1950; 5 uppl. 1965); Suomalainen Uuden testamentin selitys III. Luukkaan evankeliumi (1951; 3 rev. uppl. 1980); Keskustelu kristillisestä toivosta (1954); Suomalainen Uuden testamentin selitys V. Apostolien teot (1957; 2 rev. uppl. 1977); Raamatun synty ja sisällys (1960; 5 uppl. 1981); Suomalainen Uuden testamentin selitys XII. Johanneksen ilmestys (1962; 2 rev. uppl. 1972); Raamatun alkukertomukset ja atomiajan ihminen (1963); Tämä elämä ja tuleva. Jeesuksen vertausten sanomaa nykyajalle (1966); Jumala on edessäpäin. Jeesuksen vertausten ja vuorisaarnan viitteitä nykyajan ihmisille (1967); Kuinka kaikki tapahtui. Kristus-uskon synty ja olemus (1968); Uuden testamentin tulkinta ja tutkimus (1971; 2 uppl. 1976); Matkakirja (1973); Suomalainen Uuden testamentin selitys VI. Roomalaiskirje (1975); Tämän päivän evankeliumi (1982); Avaa Uusi testamenttisi I−XII (1983−1988); Välähdyksiä (1990); Rikas rakas Raamattu (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Pentti, Professori Aimo T. Nikolaisen kirjallinen tuotanto. Sana, kirkko ja yhteys. Professori Aimo T. Nikolaisen juhlakirja hänen täyttäessään 60 vuotta 10.7.1972 (1972); M. Juva, Aimo T. Nikolainen in memoriam. Suomalainen Tiedeakatemia. Vuosikirja (1995); J. Päätalo, Aimo T. Nikolaisen kirjallinen tuotanto vuosina 1972−1991. Aimo annos eksegetiikkaa. Piispa Aimo T. Nikolaisen juhlakirja. Red. L. Aejmelaeus (1992); J. Rusama, Kohti ykseyttä. Suomen ekumeenisen neuvoston synty ja toiminta 1917−1997 (1999); A. Toivanen, Aimo T. Nikolainen. Eksegeetikko ja ekumeenikko. Vartija 113/2000.
BILDKÄLLA. Nikolainen, Aimo T. Foto: Uuskuva, 1972. Uusi Suomis bildarkiv.