Vid 1900-talets början var Herman Gummerus en bemärkt forskare i det antika Roms ekonomiska och sociala historia. Under första världskriget organiserade han jägarrörelsen, som eftersträvade självständighet för Finland, och stärkte bandet mellan de folk som ville lösgöra sig från Ryssland. Efter att Finland blivit självständigt var Gummerus diplomat för den unga republiken. När hans diplomatiska bana avbröts 1925, blev han på nytt forskare, lärare och professor i historia vid Helsingfors universitet.
”Man kan inte ostraffat bryta mot den regel, som fordrar att man riktar in sig på ett enda mål. Endast genier kan splittra sina krafter”, skrev Herman Gummerus till professor Ivar Heikel 1904. Gummerus, känd aktivist under den s.k. förryskningsperioden, var misstänkt för delaktighet i mordet på Bobrikov. Han arresterades och fördes till Peter Paul-fästningen i S:t Petersburg, men frigavs redan i oktober samma år. Under de följande tio åren ägnade sig Gummerus främst åt forskning i det antika Roms ekonomiska och sociala historia. Han blev snart en framstående forskare, och i dag är han en klassiker på området. På 1960-talet utgavs i Tyskland en ny upplaga av hans doktorsavhandling Der römische Gutsbetrieb als wirtschaftlicher Organismus nach den Werken des Cato, Varro und Columella (1906). De viktigaste delarna av den publicerades även på italienska 1982.
Gummerus hade bekantat sig med lantarbetarnas ställning och den begynnande kommersialiseringen av lantbruket i Finland vid 1900-talets början. Detta hjälpte honom att i artikeln ”Die Fronden der Kolonen” (1908) bygga upp en helhetsbild av det romerska lantbrukets utveckling utifrån bevarade inskrifter, litteratur om det romerska lantbruket och Max Webers moderniseringsteori. Artikeln ”Industrie und Handel” (1916) som skrevs för Realenzyklopädie der Classischen Altertumswissenschaft blev ett andra fundament på vilket Gummerus anseende som forskare vilar. Den utgjorde den viktigaste inlägget i ämnet under ett halvt sekel.
Förryskningsåtgärderna vid sekelskiftet 1900 gjorde Gummerus till en aktivist som strävade att återställa autonomin och sedermera att göra Finland självständigt. Aktivismen fjärmade honom från de historiker som identifierat sig med fennomanin och undfallenhetslinjen. I Ivar Heikel, inspektor för Österbottniska studentavdelningen och professor i grekisk litteratur, fann Gummerus en meningsfrände, en samhälleligt medveten och måttfullt svensksinnad vetenskapsman. Det var tack vare Heikel som Gummerus disputerade i romersk litteratur och erhöll ett treårigt stipendium för forskning i Italien sedan han fått behörighet som docent i ämnet.
Efter första världskrigets utbrott föranledde tyska inflytanden att den språkkunnige Gummerus, som studerat i Tyskland, kom att identifiera sig med Tysklands Rysslandsfientliga politik. Under de följande tio åren ägnade sig Gummerus uteslutande åt den diplomatiska banan och verkade aktivt för att Finland och andra nationella minoriteter skulle lösgöras från Ryssland. Sålunda avgick han från tjänsten som docent i romersk litteratur 1920. Gummerus viktigaste insats var att i Stockholm leda delegationen för Finlands befrielse och att organisera jägarrörelsen 1915–1918. Sedan Finland blivit självständigt inledde Gummerus sin diplomatiska bana som legationsråd i Stockholm. Från denna post förordnades han 1919 att bli Finlands chargé d’affaires i det för Tyskland viktiga Ukraina. Tack vare sina internationella kontakter och sin kännedom om Italien blev han senare samma år Finlands första sändebud i Rom. Där blev han med tiden känd för ståtlig representation, goda förbindelser med Mussolini och knapphändiga rapporter.
Gummerus var född i en familj med sex barn, där fadern var järnvägsingenjör. Från 1905 hade han även understötts i sina ambitioner av sin maka Alexandrine (San) Hedenberg, godsägardotter från Pemar och dotterdotter till ärkebiskopen och lantdagsmannen Edvard Bergenheim. Den vackra, språkkunniga och konversabla makan var till en början ett av trumfkorten på Gummerus diplomatiska bana, men eftersom hon var okonventionell blev hon även en belastning. Enligt Gummerus egen uppfattning var hon orsaken till att hans bana avbröts. En mer sannolik orsak var emellertid att Sovjetunionen från slutet av 1924 börjat hysa farhågor beträffande Storbritanniens relationer med Finland och randstaterna, vilket ledde till att Finland blev allt försiktigare i sin utrikespolitik. Randstatsaktivisten Gummerus fick vika för tjänstemannadiplomater. Inte ens äktenskapets upplösning hjälpte Gummerus att få någon tjänst vid utrikesförvaltningen. Makarna Gummerus ingick nytt äktenskap tio år senare.
Gummerus återvände till vetenskapen och till historikernas krets: han blev docent i antikens historia 1926 och därefter tf. professor i allmän historia. År 1933 blev han ordinarie innehavare av denna professur, från 1938 av den svenskspråkiga professuren i historia. Gummerus, som förlorat ungdomens idealism, blivit besviken på demokratin på 1920-talet och fungerade som bakgrundsfigur för 1930-talets högerradikaler, koncentrerade sig på undervisningen och på att ”tjäna pengar”, som han uttryckte saken, genom att skriva levnadsteckningar och biografier över samtida stormän.
Maija Väisänen
Herman Gregorius Gummerus, född 24.12.1877 i S:t Petersburg, död 18.7.1948 i Helsingfors. Föräldrar trafikdirektörassistenten Herman Erik Gummerus och Olga Elisabeth Krook. Gift 1905 med Alexandrine (San) Hedenberg.
PRODUKTION. Der römische Gutsbetrieb als wirtschaftlicher Organismus nach den Werken des Cato, Varro und Columella. Leipzig (1906); Die Fronden der Kolonen. Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar 50/1908; De Columella philosopho. Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar 52/1910; Die römische Industrie. Wirtschaftsgeschichtliche Untersuchungen, Klio 14–15/1914–1918; Industri und Handel, Realenzyklopädie der Classischen Altertumswissenschaft IX (1916); Aktiva kampår 1899–1910 (1925); Jägare och aktivister (1927); Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen (1927); Orostider i Ukraina. Minnen från min verksamhet som legationschef i Kiev (1931, översatt till ukrainska 1997, 2004); Konni Zilliacus. En levnadsteckning (1933); P.E. Svinhufvud 1861–1936 (1936); Pilsudski. Det nya Polens skapare (1936); Sverige och Finland 1917–1936 (1936); Fältmarskalk Mannerheim (1937); Deutschland und die Befreiung Finnlands. Berichte aus dem Institut für Finnlandskunde der Ernst Moritz Arndt-Universität X. Greifswald (1938). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I–II (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I–II. Supplement till slutet av år 1938 (1940).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Herman Gummerus arkiv, Riksarkivet. P. Aalto, Classical Studies in Finland 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 X (1980); E. R. Gummerus, Palatset med kolonnerna. Romerska minnen (1974); J. Suolahti, Herman Gummerus historiantutkijana, Suomalaisia historiantutkijoita (1965); S. Zetterberg, Herman Gummerus ja Venäjän sorretut kansat. Kanava 8/1978; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus. Tutkimuksen historia (1989).
BILDKÄLLA. Gummerus, Herman. Museiverket.