AHLSTRÖM, Antti


(1827–1896)


Industriidkare, kommerseråd


Antti Ahlström var mot slutet av sitt liv en av Finlands rikaste män. Han hade gjort en lysande karriär. Som den fjärde sonen till en bonde i Sastmola kyrkby i norra Satakunda avancerade han efter ett fördelaktigt giftermål via jordbruk, virkesaffärer och skeppsbygge till Björneborgs störste skeppsredare. År 1870 ropade han vid en auktion in Norrmarks järnbruk och blev senare ägare till ett femtontal sågverk och fyra järnbruk. Ahlström var så gott som självlärd, om man undantar några års ofullbordad skolgång vid elementarskolan i Björneborg.

 

Antti Ahlströms farfar Jussi var dräng i Sastmola kyrkby, där han gifte sig med en bonddotter. Svärfadern försåg det unga par­et med ett torp. I början av 1800-talet tog Jussi Ahlström över hustruns hemgård och blev därmed bonde. Ungefär tio år senare fick äldste sonen Erkki, Anttis far, ta över gården. Erkki gifte sig med bond­dottern Anna Norrgård. Paret fick nio barn, av vilka Antti var det sjätte. Familjen Ahlström var tvåspråkig, liksom kustbefolkningen i Satakunda i allmänhet var vid denna tid.


 

Antti Ahlströms farfar och far hade avancerat i bondesamhällets hierarki, från medellös sjöman och dräng (Jussi) till allmogens högre skikt (Erkki). Antti själv steg från bondeståndet till landets penningaristokrati. Det gjorde han med hjälp av ett fördelaktigt äktenskap, liksom hans far och farfar före honom.


 

Efter att hösten 1847 ha blivit tvungen att gå om klassen i Björneborgs elementarskola tog Antti Ahlström ut skiljebetyg och reste hem till Sastmola. Där blev han så småningom bekant med den rika änkan Margaretha (Greta) Liljeblad på Isotalo hemman i Långfors (Lankoski) by i östra Sastmola. Änkan Liljeblad, som var 15 år äldre än Antti, fattade tycke för den raske ynglingen och i december 1850 vigdes Greta och Antti. Fem månader senare födde Greta en son. Greta hade fem minderåriga barn från tidigare, och i äktenskapet med Antti föddes ytterligare tre barn. Antti var nu husbonde på ett stort och välbärgat hemman, där jordbruket kompletterades med fabriksverksamhet i liten skala: en vattenkvarn och ett litet lumppappersbruk på själva gården samt delägarskap i en husbehovssåg i Långfors by.


 

Äktenskapet med Greta Liljeblad blev en språngbräda för Ahlströms karriär. För det liljebladska dödsboets räkning brukade han Isotalos åkrar och förädlade i mindre skala jordbruksprodukterna, men sökte sig dessutom till andra inkomstkällor. Genom handel med trävaror anknöt han till familjetraditionen, där han bistått sin far i arbetet med handsågat virke. År 1857 slog han sig dessutom på sjöfart genom att i hemsocknen låta bygga en galeas och senare tillsammans med en bror häradets största allmogefartyg, skonerten Weljekset (Bröderna) om ca 250 netto­registerton. I slutet av 1860-talet stärkte Ahlström sin ekonomiska ställning genom att med liljebladska dödsboets medel köpa Saarikoski skogshemman om 2 500 hektar och därefter ur boet lösa ut Gretas barn i hennes första gifte. Samtidigt satsade han på rederinäringen genom två fartygsbyggen om sammanlagt drygt 1 200 ton, med fartygen kunde han bedriva internationell fraktfart året runt. Under ett decennium var rederirörelsen Ahlströms främsta inkomstkälla. Segelflottan gav fram till mitten av 1870-talet ett nettoresultat om nästan 200 000 mark, vilket var mer än vad Ahlström betalade för Norrmarks bruk.


 

En avgörande händelse i Ahlströms karriär var köpet av Norrmarks bruk (privilegierat 1806) hösten 1870. Förvärvet skedde vid en exekutiv auktion efter K. J. Lönegren, som från mitten av 1800-talet byggt upp ett omfattande industri- och jordbruksimperium i Satakunda, vilket som mest sysselsatte mer än 3 000 arbetare jämte familjemedlemmar. Till det lönegrenska industr­i- och egendomskomplexet hörde utom Norrmark också Fredriksfors, Fredriksberg samt andelar i Björneborgs mekaniska verkstad och Björneborgs Bajer­ska ölbryggeri. Genom Norrmarksaffären, som vann laga kraft 1873, blev Ahlström i främsta rummet industriman. Senare kom han att överta större delen av resten av det lönegrenska konkursboet.


 

Kort efter Norrmarksköpet avled hustrun Greta, och ett knappt år senare ingick Ahlström ett nytt äktenskap med köpmansdottern Eva Holmström från Kristinestad, som han träffat hos sin styvson, pastor Johan Liljeblad i Närpes. Eftersom köpet av Norrmark länge inte vann laga kraft såg sig Antti Ahlström om efter en liknande egendom, och i mars 1873 köpte han av Oscar Falcks dödsbo Kauttua bruk i södra Satakunda (privilegierat 1689). Priset var 380 000 mark, men bruksegendomen upptogs i följande års bokföring till ett värde av 600 000 mark. Motsvarande pris och bokföringsvärde för Norrmark var 182 200 och 400 000 mark. Enligt böckerna var Ahlström alltså i detta skede miljonär. Det enda tillfälle då Antti Ahlströms finansiella ställning var ansträngd var något år efter Kauttuaköpet, när också sjöfartskonjunkturerna började svikta. Senare var hans affärsställning utan undantag solid.


 

År 1877 avstod Antti Ahlström från Kauttua till förmån för sin son från första äktenskapet, den 25-åriga Wilhelm. Han kompenserade med att för drygt 1,1 miljoner mark köpa ett annat bruk, Fredriksfors (privilegierat 1771), av det huvudsakligen svenskägda industrikonglomeratet Fredriksfors Ab som hade förvärvat Fredriksfors bruk av Lönegrens konkursbo. Efter Wilhelm Ahlströms död 1888 återköpte Antti Ahlström Kauttua för 400 000 mark av änkan och en minderårig dotter.


 

Att förvärva järnbruk med omfattande skogsdomäner och utnyttja dem på ett innovativt sätt var betecknande för Ahlströms ekonomiska tänkande. Under århundraden hade kronan för att trygga brukens träkolsbehov berett dem möjligheter att förmånligt inlösa skogar och skogshemman i sin omgivning. Brukens stora virkes­tillgångar utnyttjade Ahlström på ett nytt sätt, nämligen för tillverkning av sågade varor i stället för träkolsbränning. För att utnyttja de möjligheter som ångsågstekniken (tillåten från 1858) erbjöd, uppförde eller förvärvade han flera sågverk: Storsands Nya Ångsåg i Björneborg, Kaunissaari ångsåg vid Eura ås mynning (för att såga virke från Kauttuaskogarna) och Hamnholmens ångsåg i norra Vittisbofjärd (Ahlainen).


 

Under perioden 1875–1886, för vilken data om resultatet av Ahlströms affärer före­ligger, växte hans förmögenhet från 2,5 till 4,2 miljoner mark. Med undantag av köpet av Fredriksfors gjorde han under dessa år inga större investeringar, men trots detta förändrades den ahlströmska industristrukturen markant. I början av sin industriella bana var Ahlström lika mycket tillverkare av järn som av sågvaror, men i mitten av 1880-talet stod bruken bara för en fjärdedel av industrins omsättning. Vid denna tid började Ahlström också sprida sin verksamhet geografiskt. I ett trettiotal år hade han hållit sig nära hemtrakterna i Satakunda, men nu förlade han sina företag också till mer avlägsna trakter: Finska vikens kust (Strömfors), Tavastland (”Tammerforssågarna”) och södra Karelen (Suursaari). En besvärlig konkurrent i mellersta Satakunda och Kumo älvdal hade han ända från början haft i Björneborgsfirman Rosenlew.


 

Strömfors bruk nordost om Lovisa (privilegierat 1696), som bestod av ett järnbruk och en vattensåg, köpte Ahlström 1886 av ett konkursbo. Vid samma tid stärkte han sin ställning i västra Finland genom att köpa tre ångsågar, bland dem den stora och lönsamma Pihlava utanför Björneborg.


 

På 1880-talet framträdde Tavastehus län som en viktig sågverksregion sedan tillkomsten av järnvägarna Tammerfors–­Helsingfors och Tammerfors–Åbo på ett annat sätt än tidigare möjliggjort exploatering av regionens omfattande skogstillgångar. Genom att bygga två och köpa en ångsåg blev Ahlström Tavastlands största sågentreprenör. Transporterna till kusten underlättades när banan Tammerfors–Björneborg, vilken Ahlström energiskt förespråkat under lantdagarna, öppnades för trafik 1895. Det sista sågverk som Ahlström lät bygga var Suursaari vid Vuoksen i S:t Andrae socken (Antrea) på Karelska näset. Vid hans bortgång 1896 stod den stora sågen halvfärdig. Vid det laget ägde Ahlström utom de många sågverken och järnbruken sammanlagt 60 000 hektar skog, varav fyra femtedelar i Satakunda.


 

I slutet av sitt liv var Antti Ahlström nästan uteslutande sågvaruhandlare. Sina segelfartyg hade han sålt i början och mitten av 1870-talet. Järnbruksproduktionen höll sin ställning i absoluta tal, men parallellt med sågindustrins expansion krympte brukens andel av den ahlströmska industriproduktionen. År 1896 stod järnbruken för 5 % av det sammanlagda förädlingsvärdet och sågverken för 95 %.


 

När Antti Ahlström den 10 maj 1896 avled i lunginflammation lämnade han enligt bouppteckningen efter sig en förmögenhet om 4,6 miljoner guldmark. I verkligheten var den åtskilligt större. Enligt firman A. Ahlströms huvudbok för 1896 jämte bouppteckningens uppgifter om privatförmögenheten uppgick den till 11,4 miljoner. Den enda person i Finland som – möjligen med undantag av överste Hugo Standertskjöld på Karlberg (Aulanko) – i rikedom kunde tävla med Ahlström var skeppsredaren Otto A. Malm i Jakobstad, vars bouppteckning ett par år senare upptog en förmögenhet om 10,8 miljoner.


 

Hur ska man förstå Antti Ahlströms stora ekonomiska avancemang? Ahlström var innovatör när det gällde att utnyttja brukens virkestillgångar, men liknande omstruktureringar förekom ymnigt i hemlandet, i Sverige och i Norge. En orsak till framgångarna kan vara att Ahlström var grundligt förtrogen med trävaruhanteringen, ända från ”trädrötterna” till avlastningen och försäljningen i exporthamnarna. Hans släkt hade både på fädernet och mödernet sysslat med trävarurörelse, och själv hade han praktisk erfarenhet av skogsbruk, skogs- och timmerköp, huggning, utdrivning och flottning samt fraktrörelse på världshaven. En så bred personlig erfarenhetsbakgrund hade inte ledarna för de konkurrerande företagen, som oftast behärskade bara vissa delar av processen. En annan delförklaring kan vid sidan av förvärvet av bruksskogarna vara att Ahlström koncentrerade sin virkesfångst till trakter där konkurrensen var liten: Satakunda utanför Kumo älvdal, det ”jungfruliga” Tavastland och det likaså föga exploaterade Karelska näset. Han skaffade sig med andra ord råvaran billigt.


 

Till syvende og sist är det dock de personliga egenskaperna som är avgörande hos Ahlström liksom hos andra framgångsrika entreprenörer. Han uppfyllde nationalekonomen Joseph A. Schumpeters kriterier för en framgångsrik företagare: obändig energi, skaparvilja, vilja att segra i konkurrensen och byggandet av ”ett eget kungarike”.


 

Per Schybergson


 

Antti (Anders) Ahlström, född 7.11.1827 i Sastmola, död 10.5.1896 i Helsingfors. Föräldrar hemmansägaren Erkki Ahlström och Anna Norrgård. Gift med (1) Anna Margaretha (Greta) Liljeblad (tidigare Långfors) 1850, (2) Eva Helena Holmström 1871.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aho, Antti Ahlström. Hans lif och verksamhet I–II (1906); Min far. Kända män skildrade av sina barn. Utg. A. Lindfors (1948); P. Schybergson, Verk och dagar. Ahlströms historia 1851−1981 (1992).


 

 

BILDKÄLLA. Ahlström, Antti. Uusi Suomis bildarkiv.