Lennart Hohenthal blev känd när han under den första förryskningsperioden sköt prokuratorn Eliel Johnsson (Soisalon-Soininen). Mordet utsattes för skarp kritik, men samtidigt försökte man förse Hohenthal med en liknande gloria som Eugen Schauman fått efter att ha skjutit generalguvernör Bobrikov.
Prästsonen Lennart Hohenthal stödde i likhet med många andra finländare ett passivt motstånd mot 1899 års februarimanifest och förryskningsåtgärderna. Han blev student 1900 och var efter det anställd som massör vid Mariehamns badanstalt. År 1903 företog han i sin sjuke fars ställe en resa till olika församlingar i Kalajoki prosteri för att diskutera med prästerna. Hohenthal försökte förmå prästerna att låta bli att skicka ut detta års värnpliktslängder och att skriva under en skriftlig protest mot uppbåden. Resultatet blev emellertid magert.
Lennart Hohenthal började redan 1903 ta avstånd från det passiva motståndet mot förryskningen, för att i stället understöda det aktiva motståndet. Han kontaktade sina likasinnade vänner, och hösten 1903 hade en tanke mognat hos honom: i nödvärn för Finland måste generalguvernör Bobrikov dödas. Hohenthal sökte sig också till polisen som polisagent och började mot ett månatligt arvode lämna skriftliga rapporter. På så sätt hoppades han få en inblick i det politiska spionerisystemet och ”lyckas utforska hvilka personer polisen misstänkte och mot hvilka den ämnade inskrida – öfver hufvud hvilka åtgärder man planerade”.
I maj 1904 gjordes en plan upp för att mörda Bobrikov. Hohenthal kontaktade Eugen Schauman, som han kände från skoltiden i Vasa, och bad honom delta i sammansvärjningen. Schauman var tvungen att anförtro Hohenthal att han själv redan hade gjort upp en plan för att mörda generalguvernören och att han hoppades att Hohenthal och hans vänner inte skulle stå i vägen för dess förverkligande. Till slut kom man överens om att Schauman, som ville handla ensam, skulle få frist till veckan före midsommardagen för att utföra mordet. Om han inte hade lyckats fram till dess skulle de sammansvurna förverkliga sin egen plan. Eftersom Schauman lyckades med sin föresats blev de sammansvurna tvungna att tänka ut nya planer.
Vid årsskiftet 1904–1905 anslöt sig Hohenthal till Finska aktiva motståndspartiets stridsorganisation. Redan då hade tanken på att mörda prokuratorn Eliel Johnsson mognat. Johnsson – som adlats 1904 men inte hann ta sitt adliga namn Soisalon-Soininen i bruk före sin död – sågs som en symbol för den lagstridiga regimen, och enligt Hohenthal hade prokuratorn varit generalguvernörens rådgivare vid utvisningarna och andra åtgärder riktade mot Finland. ”Då jag granskade antalet och storleken af denne mans brott, var det mig ofattligt att han kunde tillåtas lefva. Det blef klart för mig att denne niding måste aflägsnas framför alla andra, att hans död var nödvändig för att en annan och mera värdig man skulle kunna öfvertaga generalprokuratorns maktpåliggande värf.”
På morgonen den 6 februari 1905 vaknade Lennart Hohenthal enligt egen utsago ”stärkt och uthvilad”. Med en väns hjälp klädde han sig i officerskläder och började invänta bud om att få tillträde till prokuratorn. Efter en stund anlände en annan av de sammansvurna och berättade att Hohenthal kunde träffa prokuratorn först halv elva. För att vilseleda polisen gick Hohenthal en lång sträcka till fots innan han anropade en hyrkusk som körde honom till Johnssons bostad. ”Redan under färden tycktes officerskappan med pälskragen göra åsyftad verkan, kusken skötte sin uppgift förträffligt och passpoliserna gjorde en ovanligt stram honnör. Utanför prokuratorns bostad stod en poliskonstapel på post. Då jag körde fram till hudvudingången, skyndade han till för att vara mig behjälplig vid afstigandet.”
Hohenthal ringde på prokuratorns dörrklocka, varvid en civilklädd vaktkonstapel öppnade dörren. Han gav mannen ett visitkort med texten ”Alexandre de Gadd, Lieutenant de la garde, St. Petersbourg” och bad att få träffa prokuratorn. Hohenthal väntade i mottagningsrummet, där Johnsson snart trädde in. Hohenthal drog i samma ögonblick fram sin pistol och avfyrade åtta skott mot Johnsson. Prokuratorn segnade ned, och skottväxling mellan polisen och Hohenthal vidtog. Till platsen kom också prokuratorns 17-årige son, som även han började skjuta på mördaren. Hohenthal blev träffad i benet och i två fingrar och övermannades. Prokurator Johnsson konstaterades vara död och Hohenthal fördes till sjukhus.
I maj inleddes behandlingen av mordet i Helsingfors rådstuvurätt. Hovrättsassessor P. E. Svinhufvud, sedermera republikens president, åtog sig uppdraget som försvarsadvokat för Hohenthal. Svinhufvud gav i sitt försvarstal en omfattande beskrivning av det ryska skräckväldet och det angrepp som gjorts på det finska statsskicket, samt generalguvernör Bobrikovs ”förstörelsearbete” i Finland. Han ansåg att Johnsson inte hade motarbetat maktövertagandet eller försvarat nationens rättsuppfattning. Prokuratorn hade inte försökt förhindra avsättandet av domare, införandet av diktatur eller förklarandet av gendarmeriet för en finsk institution. Johnsson var enligt Svinhufvud skyldig inte bara till passivitet gentemot ”våldsregementet”, han hade uttryckligen arbetat för att genomföra och rotfästa detta system: ”I dessa fall tjänstgjorde Johnsson de facto som en vägvisare åt våra vedersakare, undervisande dem huru de mot motståndarna bäst skulle under sken af berättigande använda finsk lag.” Till slut jämförde Svinhufvud Hohenthals mord med Eugen Schaumans handling, som han ansåg vara berättigad och välsignad av Finlands folk.
Helsingfors rådstuvurätt dömde Hohenthal till tukthus på livstid och till förlust av medborgerligt förtroende. Hovrätten fastställde senare domen. Hohenthal internerades i länsfängelset på Skatudden, dit han hade blivit förflyttad från ett ryskt militärlasarett. I juni fick Hohenthal besök av Alexandra Zetterberg, en kvinna som hade rört sig i aktivistkretsar. Hon gjorde ett outplånligt intryck på honom: ”Hon bar i sina ögon den glimt jag sökt, men därför ej funnit. Inga ord behöfde växlas emellan oss, våra ögon talade våra hjärtans språk och som ett frihetens insegel tryckte hon vid afskedet en skälfvande kyss på min panna.” Kvinnan förmedlade information åt Hohenthal om den flyktplan som vännerna i frihet hade gjort upp. Hon hade skrivit budskapet på sin manschett, och när de träffades visade hon det åt fången genom att vika upp ärmen.
Den 10 oktober 1905 lyckades Hohenthal rymma från fängelset. En av hans vänner tog sig på natten in på fängelsegården, Hohenthal firade ner ett snöre från sitt fönster och vännen band fast en såg vid repet. Fången sågade av gallret och firade sig ner längs repet. Vännerna fällde ned en repstege åt honom över fängelsemuren, och på den klättrade han ut i friheten. I pressen blev det stor uppståndelse, och man förundrades över hur vårdslöst fången hade bevakats. Prokuratorn gjorde en undersökning av saken och fann flera missförhållanden i bevakningen av Hohenthal. Han sände en skrivelse till generalguvernören, till chefen för justitieexpeditionen och till fångvårdsstyrelsens direktör och ansåg att fängelsedirektörens verksamhet borde undersökas i domstol. Generalguvernören svarade att han ansåg att statliga fångar framdeles måste förvaras i ryska fängelser eller i Finlands fästningar eftersom vanliga fängelser inte förmådde förvara dem. Hohenthal flydde till Sverige och därifrån vidare till England. Han tog namnet Eric Alvén och gifte sig med sin befrierska, Alexandra Zetterberg. De levde resten av sitt liv i London, där Hohenthal var verksam som sjukgymnast och affärsman. Hohenthal dog 1951 och begravdes på Helsingfors gamla begravningsplats.
Hohenthals mord upprörde dem som understödde undfallenhetslinjen, och dådet utsattes för skarp kritik i tidningen Uusi Suometar. Orsaken till dådet var enligt tidningen ”den hänsynslösa uppvigling som pågått i åratal och som både i hemlighet och offentligt har utövats mot de inhemska ledande männen”. Bland de konstitutionella, som stödde grundlagen, fanns däremot en större förståelse för dådet. En liknande kultfigur som Eugen Schauman blev Lennart Hohenthal dock aldrig. I allmäneuropeiskt perspektiv var händelsekedjan inte på något sätt ovanlig eftersom politiska lönnmord var vanliga vid denna tid. Också i Ryssland dödade anarkister flera personer i hög position; t.ex. Nikolaj II:s farbror Sergej Alexandrovitj blev mördad två veckor efter Johnsson.
Kaijus Ervasti
Karl Lennart Hohenthal, fr.o.m. 1905 Eric Alvén, född 25.3.1877 i Kuortane, död 13.8.1951 i London. Föräldrar kyrkoherden i Laihela Klas Emil Hohenthal och Leonie Reichnitz. Gift 1906 med Alexandra Charlotta Zetterberg.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Hohenthal, Memoarer. Stockholm (1908); L. Hohenthal, Mina relationer till Eugen Schauman. Utdrag ur Lennart Hohenthals anteckningar (1925); O. Honka, Prokuraattori – oikeuskansleri 1809−1959 (1959); S. Zetterberg, Fem skott i senaten. Eugen Schaumans liv och dåd. Stockholm (1987); B. Åkerblom, Sideby sockens historia (1975).
BILDKÄLLA. Hohenthal, Lennart. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.