Vid sidan av Albert Edelfelt och Akseli GallenKallela är Eero Järnefelt den mest kända av den nationalromantiska guldålderns konstnärer i Finland. Järnefelt var till en början starkt folkligt inriktad, och till de mest betydelsefulla delarna av hans produktion räknas hans realistiska arbeten från 1890-talet, av vilka många tillhör det gemensamma finska kulturarvet. Järnefelt var en mycket mångsidig konstnär. Han var landskapsmålare, folklivs- och porträttmålare, han hörde till de tidigaste grafikerna i Finland och utförde ett betydande värv som pedagog.
Alexander och Elisabeth Järnefelts tredje son Erik Nikolaus, som använde konstnärsnamnet Eero (först Rauta, senare Järnefelt), föddes i Viborg 1863. Fadern var generallöjtnant, guvernör, senator och fennoman, modern tillhörde den konstnärliga baltisk-petersburgska släkten Clodt von Jürgensburg och hade stort inflytande över den så kallade ungfinska kretsen.
Redan under skoltiden gick Eero Järnefelt i Finska konstföreningens ritskola (1874 och 1878), där han dock fann undervisningen föga inspirerande. Efter studentexamen 1881 övervägde han en bana som folkskollärare, men planerna stötte på motstånd hos fadern. Konsten började igen intressera honom, och Järnefelt fortsatte sina studier, först i S:t Petersburg (1883–1886) och senare i Paris (1886–1888, 1889 och 1890–1891). Vid denna tid var det bara ett fåtal finska konstnärer som studerade i Ryssland, men i Järnefelts fall spelade släktförbindelserna in; en av hans lärare vid konstakademin var morbrodern Michail Clodt. Senare talade Järnefelt om tiden i S:t Peterburg som ”bortkastad”, men där lades dock grunden till hans utomordentliga yrkeskunskap och den ryska realismen skulle prägla hans stilistiska utveckling.
Järnefelt nådde sin konstnärliga mognad i Paris. Han studerade först vid Académie Julian för William Bouguereau och Tony Robert-Fleury och fortsatte sedan på egen hand. Speciellt var han intresserad av det naturalistiska måleriet och av dess förgrundsgestalt Jules Bastien-Lepage. Bland övriga förebilder från tiden i Frankrike har Järnefelt nämnt Millet, P. A. J. Dagnan-Bouveret, Puvis de Chavannes och Manet. Från 1888 började parisinfluenserna forma sig till en egen stil; då färdigställdes ”Fransk vinstuga”, delvis med associationer till rysk naturalism, och ”Savolaxbåt”, som både till färgsättningen och behandlingen av ämnet har Bastien-Lepage som förebild.
Vid ingången till 1890-talet fick den nationella konsten ett allt starkare fotfäste i Finland; konstnärerna återvände från Paris och skildringen av både den finska landsbygden och det finska folket ställdes i centrum. Järnefelt intresserade sig vid decenniets början för karelianismen och företog sommaren 1892 en resa till Fjärrkarelen, tillsammans med Juhani Brofeldt (sedermera Aho) och dennes maka Venny Soldan-Brofeldt. Det ”riktiga” Finland fann han dock i Savolax, där han färdigställde bland annat ”Julidag” (1891), ”Kor i torvrök” (1891), ”Sved” eller ”Trälar under penningen” (1893) och ”Husbonde med drängar” (1893). Speciellt har den monumentala beskrivningen av svedjebränning, ”Sved”, fått en central betydelse i finskt måleri. Vid sidan av de folkliga beskrivningarna intresserade sig Järnefelt på 1890-talet även för små naturskildringar och landskap som i slutet av decenniet, under de politiska händelsernas tryck, ofta fick en nationell symbolisk karaktär. Speciellt beundrade han nationallandskapet kring Koli, som han sedan 1892 upprepade gånger avbildade; det mest kända av Järnefelts Kolimotiv är den breda panoramavyn ”Höstlandskap från Pielisjärvi” (1899).
Eero Järnefelt ställde sig främmande till den programmatiska symbolismen, även om han på sina resor till Tyskland (1894–1895) och Italien (1894–1895 och 1897) intresserade sig för Arnold Böcklin och den av symbolisterna beundrade ungrenässansen. ”Lekande barn” (1895) anses vara Järnefelts enda egentligt symboliska målning. Symbolismens typiska drag, såsom stämningslandskapet och den asketiska, homogena färgsättningen, framkommer dock i Järnefelts produktion, bland annat i porträtten av Mathilda Wrede (1896) och J. R. Danielson-Kalmari (1896).
Redan på 1890-talet framstod Eero Järnefelt som sin tids främsta finländska porträttmålare. Bland porträtten kan nämnas Jean Sibelius (1892), J. Ph. Palmén (1890) L. L. Lindelöf (1901) och Juhani Aho (1906). En grupp för sig utgör porträtten av den egna familjekretsen. Järnefelt gifte sig 1890 med Saimi Swan, skådespelerska vid Finska teatern. Han avporträtterade ofta hustrun och sina fem barn; det mest kända av dessa familjeporträtt är ”Min son” (1897) målat i Italien, men fina studier är även porträttet av Saimi Järnefelt (1895) och ”Leena i blå hatt” (1912).
Familjen Järnefelt flyttade i början av 1900-talet till Träskända och villan Suviranta, uppförd 1901 av arkitekten Usko Nyström vid stranden av Tusby träsk. Ungefär vid samma tid inledde Eero Järnefelt sin långa bana som lärare vid Helsingfors universitets ritsal (1902–1928), och hans konst genomgick vissa förändringar. Alltmer sällan målade han folkliga motiv; de sista var ”På hemresa” (1903) och ”Lanthandel” (1905). Motiven från Savolax föll bort till förmån för motiv från den närmaste kretsen; Järnefelt porträtterade gärna de egna familjemedlemmarna, hemmet, trädgården och växter och djur vid Tusby träsk. Det nya århundradet medförde också en ny stilinriktning. Liksom många av sina konstnärsvänner tillägnade sig Järnefelt ett allt färgstarkare och mer måleriskt uttryckssätt, även om han aldrig gick över till en så kallad ren palett. I hans verk förekom fortfarande en stiliserad linjeföring, vilket hade ett samband med grafikens starka ställning i hans produktion från 1906 framåt. Av de grafiska metoderna använde han sig helst av konturetsning och mjukgrundsetsning, och många av grafikbladen är i färg.
Under åren på Suviranta stabiliserades Eero Järnefelts position som en av Finlands främsta konstnärer, och han fick allt oftare uppdrag att avbilda betydande personligheter, t.ex. de stora representationsporträtten av general Mannerheim (1922). Han framträdde nu även allt oftare som monumentalmålare och förverkligade de sedan länge planerade målningarna ”Aurorasällskapet” (1916) och ”Florafesten” (1920) i Helsingfors universitets solennitetssal, som förstördes under bombningarna av Helsingfors 1944. Som en fortsättning på de på 1890-talet färdigställda altartavlorna i Taulumäki (Jyväskylä) och Keuruu kyrkor tillkom nu altartavlorna för kyrkorna i Lundo (1908), Brahestad (1926) och Johanneskyrkan i Helsingfors (1928). Rent konstnärligt förnyade han sig inte längre under det sista skedet av sin karriär, och han ställde sig något skeptisk inför de nyaste konstriktningarna.
Eero Järnefelts ställning som ”officiell konstnär” befästes med professorstiteln 1912, och han promoverades till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1923. Järnefelt hade även många förtroendeuppdrag; han var ledamot av Finlands konstakademi 1922–1937, och 1935 blev han ledamot av Konstakademien i Sverige. Trots det offentliga erkännandet förblev Järnefelt en ironiskt lagd person som skydde allt viktighetsmakeri.
I Finlands konsthistoria har Eero Järnefelt förblivit ”den mest konsekventa realisten” och ”den största lyrikern” med samma position inom bildkonsten som Juhani Aho har i litteraturen. Järnefelt har jämförts med både Edelfelt och GallenKallela, och det har sagts att han placerar sig någonstans mellan dessa två: psykologiskt är han skarpare än Edelfelt, som observatör mindre subjektiv än Gallen-Kallela. Delvis på grund av sin tillbakadragna och kritiska konstnärsnatur har han hamnat i skuggan av dessa två giganter.
Riitta Konttinen
Erik Nikolaus Järnefelt, konstnärsnamn Eero Rauta, Eero Järnefelt, född 8.11.1863 i Viborg, död 15.11.1937 i Helsingfors. Föräldrar senatorn, guvernören, generallöjtnant August Alexander Järnefelt och friherrinnan Elisabeth Clodt von Jürgensburg. Gift 1890 med skådespelerskan Saimi Pia Swan.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Cygnaei galleri, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Elsa Paloheimos samling, Träskända; Åbo konstmuseum; Tavastehus konstmuseum; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Lahtis konstmuseum; Imatra konstmuseum; Nationalmuseum, Stockholm; Malmö museum, Eremitaget, S:t Petersburg.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. N.-G. Hahl, Finländsk konst (1932); Hetket Hopeavuorella. Eero Järnefeltin yhteydet Lappeenrantaan 1889–1916 (1999); E. Järnefelt, Muistelma Larin Paraskesta. Kalevalaseuran vuosikirja I (1921); S. Kallio-Visapää, Järnefeltin ”Raatajat rahanalaiset” ja venäläinen tendenssirealismi. Suomen taiteen vuosikirja 1945; L. Lindqvist, Eero Järnefelt (1997); L. Lindqvist, Taiteilijan tiellä. Eero Järnefelt. 1863−1937 (2002); Eero Järnefelt 1863–1937. Red. H. Malme (2001, sv. övers. S. Lehtinen); A. Reitala, Näkökulmia todellisuuteen II. Kolme realismin merkkiteosta Suomen 1800-luvun taitessa. Taide 6/1974; S. Sarajas-Korte, Maalaustaide 1880-luvulla. Ulkoilmarealismi samt Maalaustaide 1890-luvulla. Mystiikaa vai kansallisromantiikkaa. Ars. Suomen taide 4 1989; G. Strengell, Finska mästare (1906); L. Wennervirta, Eero Järnefeltin taitelijaolemus. Taiteen maailma 10/1949; L. Wennervirta, Eero Järnefelt ja hänen aikansa 1863−1937 (1950); J. Öhquist, Samtida konst i Finland. Malmö (1929).
BILDKÄLLA. Järnefelt, Eero. Uusi Suomis bildarkiv.