Kaarle Krohn var en förgrundsgestalt inom den finska folkdiktsforskningen. Han vidareutvecklade en historisk-geografisk forskningsmetod som hade introducerats av hans far, folkloristen Julius Krohn. Under ledning av Kaarle Krohn blev den så kallade finska skolan inom folkloristiken vida känd och har så förblivit fram till våra dagar.
Kaarle Krohn hörde till en kosmopolitisk släkt med rötter på ön Rügen i Pommern. Hans farfar, fabrikören Leopold Wilhelm Krohn, växte upp i S:t Petersburg där han gifte sig med Julia Dannenberg, dotter till en förmögen köpman. Paret flyttade till Viborg, där Leopold Krohn blev fabrikör och köpte herrgården Kiiskilä av sin svärfar. Parets förstfödde son, Julius Krohn, växte upp i en internationell ståndsmiljö och gick i svenskspråkig skola i Viborg. Efter att ha avlagt studentexamen valde han att bli bofast i Finland och lära sig finska. Han fortsatte att studera språket och utnämndes 1862 till docent i finska språket och litteraturen. Krohn var anhängare av den finsknationella rörelsen och bidrog på många sätt till det finska språkets uppodling. Hans hustru, Emma Nyberg, var svenskspråkig, men övergick till finska och talade detta språk med sin förstfödde son Kaarle.
Kaarle Krohn växte således upp som finskspråkig i en finsksinnad familj och gick i Helsingfors enda finskspråkiga läroverk, Suomen alkeisopisto, som vid denna tid var privat men som senare omvandlades till statligt finskt reallyceum. Skolgången på finska beredde honom alltså inga svårigheter, och hans kosmopolitiska bakgrund och många utlandsresor försåg honom därutöver med breda språkkunskaper, som senare underlättade hans folkdiktsforskning utomlands.
Vid universitetet studerade Krohn grekiska, latin, sanskrit och finska. Först efter magisterexamen övergav han de klassiska språken för att rikta in sig på den finska muntliga traditionen. Under sina studieår och som ung kandidat samlade han in folksagor och folkpoesi i Vitahavskarelen (1881), Kajanaland (1882) och i Ladogakarelen, Norra Österbotten, Nordsavolax och Nordkarelen (1884, 1885); han reste senare även runt i finnskogarna i Värmland samt i Estland.
Krohn hemförde ett ansenligt material från dessa resor, som han nyttjade i sin forskning om indoeuropeiska och särskilt nordeuropeiska djursagor. Det utländska materialet för sin jämförelse samlade han in i S:t Petersburg och genom sin korrespondens med utländska forskare. Arbetet resulterade i avhandlingen Tutkimuksia suomalaisten kansansatujen alalta (1888). Delar av avhandlingen bearbetades och utgavs på tyska året därpå. Avhandlingen gjorde Krohn och hans forskningsmetod internationellt kända.
Året 1888 var det mest omvälvande i Krohns liv: han disputerade, utnämndes till docent i finsk och jämförande folkdiktsforskning, gifte sig med Helena Cleve och förlorade sin älskade och högt respekterade far. Julius Krohn drunknade som 53-åring under en seglats på Viborgska viken. Sonen utsågs till faderns efterträdare och förestod professuren i finska språket och litteraturen 1889–1891. År 1898 utnämndes Krohn till extra ordinare professor och 1908 till ordinarie professor i folkdiktsforskning. Han pensionerades 1928.
Kaarle Krohn utförde ett omfattande livsverk. Han grundade ett nytt fält inom vetenskapen, undersökte runometerns och de finska sagomotivens utbredning, organiserade insamlandet av folkpoesi vid Finska Litteratursällskapet och inledde en seriepublikation för originalrunor, Suomen Kansan Vanhat Runot (1908–1997). Tillsammans med sin danske kollega Axel Olrik grundade han ett internationellt förbund för folklivsforskare: Folklore Fellows, som är verksamt ännu i dag, vilket också gäller publikationsserien Folklore Fellows’ Communications som ges ut av Finska vetenskapsakademien.
I början av sin forskarbana ansåg Krohn att den finsk-karelska folkpoesin var av ganska sent datum: enligt honom hade den upplevt sin blomstringsperiod under medeltiden och de därpå följande århundradena. Runorna hade kraftigt påverkats av kristendomen men bar även spår av hedniska trosföreställningar. På 1910-talet ändrade Krohn åsikt om Kalevalaepikens karaktär och tillkomsttid. Han daterade nu hjälterunorna om Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen till förkristen tid: slutet av järnåldern och vikingatiden.
Krohn kartlade de muntligt traderade runornas och berättelsernas historia på samma sätt som språkens historia: med hjälp av en systematisk och detaljerad genomgång av empiriskt material. Han inspirerades av den tyska språkforskningen och forskningen kring källorna till den antika litteraturen, den s.k. textkritiska metoden. Krohns historism var knuten till evolutionismen eller utvecklingsläran som dominerade det vetenskapliga tänkandet på 1800-talet.
Kaarle Krohn var liksom fadern även diktare. Medan fadern använde sig av pseudonymen ”Suonio”, kallade sig sonen ”Väinö”, under vilken pseudonym han 1870–1890 publicerade dikter i tidskrifter, kalendrar och album. Intressantare är ändå Krohns två samlingar folkdiktning, Muinaisrunoja. Laulusta – surusta – lemmestä (1920) och Suomen muinaisrunoja. Kertovaisia (1930). I dem har han strävat efter att återge de gamla muntliga runornas grundläggande mönster och grepp. Som forskare hade Krohn i detta skede frångått sitt evolutioniska betraktelsesätt, d.v.s. föreställningen att de muntliga runorna hade utvecklats från en enkel ursprungsform till att bli alltmer komplicerade. Den nya åsikt som han uttryckte 1918 var devolutionistisk: runorna hade uppkommit som färdiga helheter och hade med tiden förändrats, oftast rentav försvagats estetiskt.
Grunddragen i Krohns livssyn utgjordes av en borgerlig idealism och en varm kristendom. Nykterhetstanken, folkupplysningen och hembygdsarbetet stod honom nära. Hans äktenskap med Helena, dotter till pedagogikprofessorn Zacharias Joachim Cleve, var lyckligt; 1891 fick paret en son, Väinö Krohn. Kaarle Krohn var mycket uppskattad av sina samtida för sin anspråkslöshet, hjärtliga godhet och rättskänsla. Denna ädla gestalt avtecknar sig också i en landsmans ord om Kaarle Krohn: ”Vore alla människor goda som han, funnes det ingen ondska i världen.”
Satu Apo
Kaarle Leopold Krohn, pseudonym Väinö, född 10.5.1863 i Helsingfors, död 19.7.1933 i Sammatti. Föräldrar e.o. professorn i finska språket och litteraturen Julius Leopold Fredrik Krohn och Emilia (Emma) Sofia Nyberg. Gift 1888 med Julia Helena Cleve.
PRODUKTION. Tutkimuksia suomalaisten kansansatujen alalta I. Viekkaamman suhde väkevämpäänsä, ketunseikoissa kuvattuna (1887); Bär (Wolf) und Fuchs. Ein nordische Tiermärchenkette (1889); Kantelettaren tutkimuksia I−II (1900−1901); Kalevalan runojen historia I−VII (1903−1910); Suomensuvun uskonnot I. Suomalaisten runojen uskonto (1915); Suomalaiset syntyloitsut (1917); Kalevalan kysymyksiä I−II (1918); Skandinavisk mytologi. Olaus-Petri-föreläsningar (1922); Die folkloristische Arbeitsmethode begründet von Julius Krohn und weitergeführt von nordischen Forschern. Oslo (1926); Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1831−1931 (1931); Tunnelmarunojen tutkimuksia (1931); Übersicht über einige Resultate der Märchenforschung (1931); Kalevalan kertomarunojen opas (1932). Se även: T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors Universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kaarle Krohns arkiv, Finska Litteratursällskapet. I.-L. Evijärvi, Kaarle Krohn. Elämä ja toiminta (1963); J. Hautala, Suomalainen kansanrunoudentutkimus (1954); J. Hautala, Finnish Folklore Research 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 12 (1968); M. Kuusi, Oliko Kaarle Krohn uranuurtaja? Sata vuotta suomalaista folkloristiikkaa (1991).
BILDKÄLLA. Krohn, Kaarle. SKS/Litteraturarkivet.