Matti Kurikka var en teosofisk och tolstojansk socialist som var verksam som journalist och författare. Missnöjd med arbetarrörelsen i Finland emigrerade han 1899 till Australien i avsikt att grunda ett idealsamhälle. Hemkommen efter flera år i Australien och Kanada var han en av ledarna för storstrejken 1905, men utträdde året därpå ur det socialistiska partiet och grundade ett eget parti. År 1908 begav han sig till Förenta staterna, där han livnärde sig som farmare och journalist. Kurikkas entusiasm, handlingsberedskap och karisma attraherade många. Samtidigt gick åsikterna om hans idéer och retorik starkt isär.
Matti Kurikka föddes i Duderhof, Ingermanland, där hans förfäder hade slagit sig ned i slutet av 1600-talet. Hans far var en förmögen och upplyst bonde, och Matti sattes i skola i Helsingfors. Efter att ha blivit student 1881 skrev han in sig vid universitetet, anslöt sig till Savolax-karelska studentavdelningen och gav sig hän åt studentlivet. År 1886 gifte sig Kurikka med Anna Palmqvist, och kort därefter fick han tillfälle att företa en resa till Danmark, Tyskland och Österrike i sällskap med hustruns burgna släkt. Kurikka lät senare förstå att denna resa hade format hans tankevärld; den hade erbjudit honom tillfälle att bekanta sig med de liberala och radikala idéer som låg i tiden, däribland socialismen.
Efter återkomsten till Finland blev Kurikka i början av 1890-talet redaktör och huvudredaktör för den ungfinska tidningen Viipurin Sanomat, vars ägare han var 1888–1894. I sina artiklar uttryckte han allt oftare stöd för socialismen, och gick till angrepp mot kyrkan, som han ansåg att i reaktionär anda upprätthöll det rådande systemet. Jesus däremot såg han som en sann revolutionär.
Kurikka klarade inte av att handha Viipurin Sanomats ekonomi, och tidningen gick snart i konkurs. Därefter var han en kort tid redaktör vid Itä-Suomen Sanomat i Villmanstrand och ombud för ett livförsäkringsbolag. Snart väntade honom dock större uppdrag, då han i slutet av 1896 anställdes vid redaktionen på arbetartidningen Työmies i Helsingfors. Året därpå blev han tidningens huvudredaktör.
Kurikka sökte sig i slutet av 1800-talet till den framväxande socialistiska rörelsen i Finland. Under sin tid i Viborg hade han gått med i arbetarföreningen, och snart blev hans insats för arbetarrörelsen i Helsingfors och för den nationella arbetarrörelsen betydelsefull. Han var en entusiasmerande talare, en karismatisk person, och fick snabbt en framträdande position i den socialistiska rörelsen. Snart råkade han dock i konflikter om såväl ideologin som organisationsarbetet. Att Kurikka offentligt opponerade sig mot februarimanifestet men även kritiserade den stora adressen mot manifestet medförde problem. Hans kritik grundade sig på att adressen genomfördes utan arbetarmedverkan.
Genom sina ställningstaganden och sin synlighet vann Kurikka gehör hos arbetarna, men han kritiserades ofta hårt av moderata arbetarledare. Kurikka ville inte ge sitt stöd åt den marxistiska riktning som höll på att få ett starkt fotfäste bland socialisterna. Våren 1899 lämnade han redaktörskapet för Työmies. Om det skedde frivilligt eller under tvång är oklart. Till hans efterträdare utsågs A.B. Mäkelä, en tidigare kollega vid Viipurin Sanomat. Sommaren 1899 deltog Kurikka i grundandet av Finlands arbetarparti i Åbo, men även där upptäckte han att hans ställningstagande för socialisering av produktionsmedlen och hans skarpa fördömande av kyrkan framstod som alltför radikala.
Det är inte lätt att i detalj analysera Kurikkas idévärld. Historikern och politikern Väinö Voionmaa konstaterade 1930 att Kurikkas problematiska ställning i arbetarrörelsen berodde på att han inte kunde skilja mellan idé och verklighet. Kurikka utgick från att den förening av teosofisk och socialistisk idealism han företrädde skulle kunna förverkligas utan omsvep. Han ville stöpa om folket efter sina egna ideal, och när så inte skedde blev han snart oförmögen till samarbete. I Kurikkas idealism fanns tre dominerande principer. För det första trodde han på ett teosofisk-religiöst universum. För det andra bekände han sig till en etisk socialism med drag av Saint-Simons utopistiska idéer och av kristlig socialism. För det tredje ville han genomföra en kooperativ ekonomi som närmast baserade sig på intryck från England.
Efter att ha lämnat Työmies sökte Kurikka nya vägar, eftersom den finska arbetarrörelsen utvecklades i en riktning som inte tilltalade honom och inte var beredd att tilldela honom den roll han önskade. Han grundade en emigrationsförening vid namn Kalevan kansa (Kalevas folk), som skulle genomföra hans idé om ett mönstersamhälle, ”Sointula” (av fi. sointu, harmoni). Kurikka anordnade flera möten härom i Helsingfors, och sökte tillsammans med sina meningsfränder en lämplig plats för sitt samhälle. Det första försöket gjordes i Australien, dit Kurikka begav sig redan i augusti 1899. Han deltog i järnvägsbyggen men blev snart sjuk. Det visade sig hart när omöjligt att förverkliga idealsamhället i Queensland i norra Australien. Utsikterna förbättrades inte av Kurikkas opraktiska läggning. Den skulle bidra till många konflikter i olika skeden av hans liv.
Denna gång, våren 1900, räddades Kurikka av ett brev från sin landsman Matti Halminen, i vilket han ombads resa till det idealsamhälle denne grundat på ön ”Malkosaari” (Malcolm Island) i British Columbia vid Kanadas västkust. Kurikka lämnade då Australien med hjälp av respengar han fått mota på förhand. Hans före detta kompanjoner var 1902 med om att grunda sällskapet Erakko-Seura som en förbindelselänk mellan finländare i Australien.
Kurikka anlände till Malkosaari, där Kalevan Kansa Colonization Company grundades. Denna sammanslutning kom i besittning av ön i slutet av 1901. Man började ge ut tidningen Aika, som var den första finskspråkiga tidningen i Kanada. A.B. Mäkelä, som anlänt till Malkosaari på Kurikkas anmodan, reste runt tillsammans med denne och talade för Sointula, som kommunen kallades. I Aika presenterades kolonisternas ideologi i avsikt att attrahera finska emigranter och emigrantfamiljer som var ”besvikna på kapitalismen”. I slutet av 1902 fanns det redan närmare 200 personer på ön, och under 1903 steg antalet till 350. Denna finska kommun, kanske bäst karakteriserad som kooperativ, försörjde sig genom fiske och med hjälp av en såg som medlemmarna hade anlagt. Kommunen byggde också några ekonomibyggnader och bostadshus på ön.
Förutom ett brinnande patos förde Kurikkas ankomst också med sig konflikter. Ett av de krav på ”kollektivitet” som ledde till missämja var att också äktenskapspartnerna skulle delas kristligt. Följden var pyrande konflikter i fråga om såväl ideologi som ekonomi och familjeförhållanden. Enligt Kurikka fjättrade äktenskapet kvinnan, och kvinnan måste få delta i arbetslivet utan att behöva bekymra sig om familjen; barnen skulle uppfostras i ”barnhem”.
Sointulas ekonomiska bas var tämligen svag, eftersom det var svårt att transportera de varor man producerade till marknaderna och eftersom medlemmarnas yrkeskunskaper var bristfälliga. Dessutom dog flera personer i en brand 1904, då också merparten av Kalevan Kansas byggnader förstördes. Den splittring som hade börjat ledde till att Kurikka och en stor del av Sointulas medlemmar lämnade kommunen i oktober 1904. Enligt vissa uppgifter jagades Kurikka bort från ön. Kalevan Kansa Colonization Company upplöstes i maj 1905. Kurikka flyttade besviken över till fastlandet. Vid floden Fraser grundades en ny utopistisk kommun kallad Sammon Takojat (Sampos smeder), som försörjde sig på skogsarbete. Men Kurikka trivdes inte länge där, utan återvände redan i september 1905 till Finland.
I hemlandet deltog han i kampen mot förryskningsåtgärderna, och blev en av de synligaste ledarna under storstrejken. Emellertid ledde Kurikkas förhållande till den finska arbetarrörelsen fortsättningsvis till konflikter. Han agerade envetet för sina egna teosofiska och utopistiska idéer, och konflikterna ledde till att han tvingades lämna det socialdemokratiska partiet vid partidagen i Uleåborg 1906. Kurikka sökte stöd hos en liten grupp anhängare, inledde ett samarbete med den ledande finska teosofen Pekka Ervast och började redigera tidningen Elämä, vars sista nummer utkom sommaren 1908. Kurikka grundade också Socialistiska reformpartiet. Partiet hade dock inte någon framgång i valet inför den första enkammarlantdagen. Han planerade vidare att grunda ett idealsamhälle i Finland – utan resultat.
Besviken begav sig Kurikka 1907 till Förenta staterna, för att snart igen återvända till Finland. Redan året därpå reste han dock för gott till Förenta staterna. Sina sista år tillbringade han på farmen Penger i Westerly i delstaten Rhode Island, där han försörjde sig som jordbrukare och journalist. År 1908 blev han kolumnist och senare redaktör för högertidningen New Yorkin Uutiset, som verkade för ett självständigt Finland. Kurikka deltog också i grundandet av en lokalavdelning av Kalevan Ritarit, ett slags hemligt sällskap som i synnerhet i början av 1900-talet samlades kring nationalism och högerideal. Denna orientering torde vittna dels om hans finskhet och hemlängtan, dels om att han fjärmat sig från arbetarrörelsen och rörde sig i riktning mot finsk nationalism och romantiska finska traditioner. Matti Kurikka dog på en av sina åkrar, fullt upptagen av planer och projekt.
Under sina strapatsrika år hann Matti Kurikka författa ett flertal litterära verk. Framför allt skrev han för teaterscenen. Bland hans pjäser kan nämnas Viimeinen ponnistus (Den sista ansträngningen), som sattes upp på Finska teatern i Helsingfors 1884, Ihmekös tuo (Undra på det, 1885) och Aili (1887). Första delen av novellsamlingen Pilvenhattaroita (I–II, Molntappar, 1886) beslagtogs för att den ansågs skymfa den ryska kejsarfamiljen. Dessutom gav han ut en mängd små skrifter om religion, nykterhet och samhälleliga frågor, såsom kvinnans ställning och Sointula-ideologin.
Kurikka engagerade sig kraftigt mot arbetarnas alkoholbruk. Egna dåliga erfarenheter torde härvid ha spelat in. Sitt motstånd mot alkoholen såg han som ett sätt att förbättra arbetarbefolkningens ställning. Hans insats bidrog till att den finska arbetarrörelsen tog ställning för nykterheten. Kurikka fick troligen ändå sin största betydelse som skriftställare, talare och agitator för arbetarklassen. Hans intresse för teosofi, hans oförmåga att samarbeta och opraktiska läggning ledde till att han fick en blygsam roll i jämförelse med tidens ledande opinionsbildare inom såväl den finska som den amerikafinska arbetarrörelsen.
Auvo Kostiainen
Matti Kurikka, född 24.1.1863 i Duderhof i Ingermanland, död 1.10.1915 i Westerly, Rhode Island, Förenta Staterna. Föräldrar bonden Adam (Aatami) Kurikka och Anna Pöyhönen. Gift med (1) Anna Palmqvist 1886–1898, (2) Hanna Räihä.
PRODUKTION. Viimeinen ponnistus. Näytelmä neljässä näytöksessä (1884); Ihmekös tuo! Huvinäytelmä yhdessä näytöksessä (1885); Pilven hattaroita I. Pieniä kyhäelmiä (1886); Aili. Näytelmä viidessä näytöksessä (1887); Pilven hattaroita II. Pieniä kyhäelmiä (1889); Äärimmäisessä talossa. Näytelmä viidessä näytöksessä (1889); Mitä yhteiskunta on työväelle velkaa (1898); Elämän koulua (1906−1907); ”Jumalaton kirkko” (1908); Ahneuden kouristuksissa. Suomen kansa häviön partaalla (1909); Se även: Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Halminen, Sointula. Kalevan Kansan ja Kanadan suomalaisten historia (1936); K. Kalemaa, Matti Kurikka, legenda jo eläessään (1978); V. Niitemaa, Australiansuomalainen Erakko-seura vv. 1902−1904 (1971); M. Ruutu, Savo-karjalaisen osakunnan historia II. 1857−1887 (1939); H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen. Ensimmäisen yksikamarisen eduskunnan vaaleihin asti (1961); L. Suomela, Dialogens förnyare. En kvantitativ analys av stil och variation hos dramatikerna Minna Canth, Robert Kiljander och Matti Kurikka under 1880-talets finska realism, Stockholm (1984); P. Wild, Sointula. Island utopia. Madeira Park, B. C., Kanada (1995); J. D. Wilson, Matti Kurikka and the Utopian Socialist Settlement of Sointula, British Columbia. Pitkät jäljet. Historioita kahdelta mantereelta (1999).
BILDKÄLLA. Kurikka, Matti. Arbetararkivet.