Gustaf ”Guss” Mattsson var en för finländska förhållanden sällsynt mångsidig personlighet med många strängar på sin lyra. Han var lärare i kemi vid Polytekniska institutet, samtidigt som han medarbetade i tidningspressen i olika egenskaper, till dess han blev huvudredaktör för Dagens Tidning. Han engagerade sig också i politiken på lokal- och riksnivå. Framför allt blev han känd som skämtare och kåsör, men även som en skarp helsingforsskildrare med sina länge lästa ”I dag”krönikor. Därutöver skrev han några uppskattade reseberättelser.
Gustaf Otto Mattsson växte upp i Åbo. Efter studentexamen från Åbo klassiska lyceum 1891 blev han först ingenjör från Polytekniska institutet 1895 och sedan fil.kand. från universitetet 1898, båda examina avlagda med höga betyg. Slutligen doktorerade han 1905 på en avhandling i kemi om Pyrenets konstitution och genesis och blev följande år docent i samma ämne.
Mattsson företog åren 1897-1903 flera studieresor till Tyskland och Schweiz, där han bedrev studier vid olika laboratorier i bl.a. Göttingen, Karlsruhe och Zürich. Till hans närmaste kamratkrets under studieåren hörde en skara blivande arkitekter och ingenjörer, bl.a. Walde Andersin, Bertel Asp, Oscar Bomanson, Bertel Jung och Lars Sonck. Även Albert Lilius, sedermera professor i pedagogik, samt medicine studeranden Robert Ehrström tillhörde denna krets. En annan vän var Elias ”Lius” Roos, klasskamrat från Åbo, med vilken Mattsson delade studentbostad vid flera tillfällen.
Efter ingenjörsexamen inträdde Guss Mattsson som lärare i kemi vid Polytekniska institutet, senare Tekniska Högskolan, en syssla som han under hela sitt återstående liv skulle utöva i olika befattningar, som timlärare 1896–1898, som biträdande lärare i kemi 1898–1908 och som lektor 1908–1914. Från 1906 verkade han i olika perioder vid Helsingfors universitet, som docent, adjunkt och t.f. professor. Någon ordinarie professur hann Mattsson aldrig få.
För eftervärlden har Guss Mattsson blivit mest känd för sin roll som tidningsman. Han gjorde insteg på denna bana redan i lyceet och fortsatte den under studentåren, då han fick sin första anställning vid Nya Pressens redaktion. Där verkade han som medarbetare åren 1898–1900, tills tidningen drogs in av censuren. Han medarbetade även i skämttidningen Fyren och blev efter indragningen av Nya Pressen redaktionssekreterare för Fyren, en syssla som han skötte till 1906. En kort period 1904–1905 var han huvudredaktör för tidskriften Arkitekten. Mattsson medarbetade även i Helsingfors-Posten 1902–1905 och i Politiken (Åbo) 1907 samt var samma år med om att starta Argus, senare Nya Argus. Han var denna tidskrifts ansvarige utgivare 1907–1911 och kvarstod som medarbetare ända till sin död 1914.
Sin största insats gjorde Guss Mattsson som huvudredaktör för Dagens Tidning 1911–1914 och som andre huvudredaktör för Dagens Press 1914. Mest känd blev han som kåsör under signaturen Ung-Hans. Han skrev sammanlagt 916 kåserier under rubriken ”I dag” i Helsingfors-Posten och Dagens Tidning. Här serverades många skarpsynta observationer på ett lekande sätt. En ledig stil i kombination med ett urbant, fördomsfritt temperament vann en beundrande läsekrets. Med sina kåserier etablerade han sig som en framstående helsingforsskildrare. Men han skrev även politiska översikter och populärvetenskapliga artiklar samt resebrev. Han lämnade därutöver bidrag till ett flertal tidskrifter, bl.a. Finsk Tidskrift. Bland Guss Mattssons övriga signaturer kan bl.a. Krux, Zig-Zag och Simplicissimus nämnas.
För sin samtid framstod Guss Mattsson som den borne journalisten, med en flygande och skicklig penna och ett vaket intellekt. Som kåsör var han oslagbar, men hade också en förmåga att lättfattligt presentera naturvetenskapens senaste rön för en bredare allmänhet. Upprepade gånger pläderade han för ett bildningsideal som omfattade såväl den nya naturvetenskapen som den gamla humanistiska bildningen. Han drog sig inte för att i sina kåserier också behandla samtidens stora politiska frågor, bl.a. nationalitets-, rusdrycks- och kvinnosaksfrågorna samt viktiga kommunalpolitiska spörsmål som elektrifieringen av spårvägarna i Helsingfors eller frågan om s.k. fackkompetens bland de kommunala beslutsfattarna.
Guss Mattssons popularitet blev även bestående efter hans död, då Valda skrifter utgavs i form av häften 1915–1921. Nya utgåvor följde ännu på 1950-talet, och på 1970-talet utgavs likaså ett urval ”I dag”-kåserier. Som reseskildrare skördade han också lagrar, med bl.a. En sommarfärd till de lyckliga öarna (1907) och den postumt utkomna En herre for till Zanzibar (1914). Trots att Guss Mattsson själv ursäktade sig med att hans resebrev bara var ”flyktiga alster” var han en nydanare också i denna genre, reseskildringen. Som reseskildrare var Mattsson rolig och humoristisk, men också kunnig, analyserande och personlig. Detta trots att han fysiskt redan var en bruten man märkt av sin sjukdom under de långa strapatsrika resorna till Kanarieöarna 1907 och till Zanzibar 1914. Hans reseböcker fick överlag berömmande kritik, i Finland såväl som i Sverige.
Som politiker gjorde Guss Mattsson en insats både på riks- och lokalnivå. Han inledde sin politiska bana redan under studietiden och fungerade bl.a. som ordförande för Polytekniska institutets studentkår 1894–1895, som vice ordförande för Helsingfors universitets studentkår 1899 och som siste kurator för den odelade Västfinska avdelningen 1899–1903. Som studentpolitiker var han moderat i språkfrågan och vann därmed understöd även från fennomanskt håll. Under de värsta ofärdsåren 1899–1905 framträdde Guss Mattsson i olika sammanhang, bl.a. vid organiserandet av uppbådsstrejken 1902 och blev i egenskap av tidningsman också känd som talesman för det passiva motstånd som tog sig uttryck i Kagalen.
Han invaldes i borgarståndet som representant för Kaskö vid de sista stånds-lantdagarna 1904–1905 och 1905–1906. Där hade han möjlighet att genomdriva byggandet av en järnväg till Kaskö. Mattsson var också en av initiativtagarna till petitionen för en ny presslag vid lant-dagen 1904–1905 och han stödde även den kvinnliga rösträtten. Men som företrädare för den s.k. ungsvenska fraktionen inom Svenska folkpartiet blev Mattsson politiskt isolerad och utmanövrerades från partiets kandidatlista vid lantdagsnomineringen hösten 1906. Han var dock medlem av Helsingfors stadsfullmäktige 1909–1914.
Guss Mattsson led av den dåtida folksjukdomen tuberkulos. Sedan sjukdomen konstaterats efter en kollaps 1906 vistades han i ett par repriser på sanatorium, på Nummela i hemlandet 1906 och i Davos i Schweiz 1910. Han företog också några längre resor till varmare länder, till Kanarieöarna 1907 och med ångbåt runt Afrikas södra udde till Zanzibar, en färd som avbröts av krigsutbrottet i augusti 1914. Trots att Guss Mattsson var endast 41 år gammal vid sin död, hann han göra en stor insats, inte endast på ett, utan på flera områden: publicistens, vetenskapsmannens och politikerns. Han var förvisso en stor humorist, men engagerade sig också mot sociala orättvisor i samhället och var med Jean Sibelius ord ”vår tids samvete”. Guss Mattsson blev begravd på Gamla begravningsplatsen i Helsingfors och hans gravvård är utförd av skulptören Gunnar Finne. Inskrifterna belyser hans dubbla karaktärer: Ride si sapis (skratta, om du begriper) och vivere militare (att leva är att kämpa).
Lars-Folke Landgrén
Gustaf Otto Mattsson, Guss, född 7.10.1873 i Bremerhaven, Tyskland, död i 26.11.1914 i Helsingfors. Föräldrar rektorn vid Navigationsskolan i Åbo, lantdagsmannen, sjökapten Gustaf Edvard Mattsson och Amelie (Mia) Brunström. Gift 1899 med Sigrid Irene Blumenthal.
PRODUKTION. Pyrenets konstitution och genesis (1905); En sommarfärd till de lyckliga öarna (1907); En herre for till Zanzibar (1914, 8 uppl. 1926); Valda skrifter I–X (1915−1921); 33 roliga dagar (1920); Anekdoter (1921); Gustaf Mattsson berättar om sig själv (1942); ”I dag”. Kåserier (1942); Resor (1942): ”I dag”. Kåserier (1950); ”I dag”. Kåserier. Ny serie I−III (1950, 1955, 1956); Kreatur och professorer och andra kåserier (1953); ”Tänään” (1961); Hyvä herrasväki (1967); Så rulla våra öden (1970); Va´s go, mitt herrskap (1972); ”I dag”. Kåserier III (1994).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gustaf Mattsson berättar om sig själv. Brevutdrag (1942); E. I. Hjelt, Gustaf Mattsson. Levnadsteckning (1920); G. Steinby, Apropos. Guss Mattsson till 28 års ålder (1975); G. Steinby, Oss väl och ingen illa. Guss Mattsson publicisten och kemisten 1902−1914 (1976).
BILDKÄLLA. Mattsson, Gustaf ”Guss”. Uusi Suomis bildarkiv.