Johan Jakob Nervander var från 1820 till 1840-talet en framstående personlighet i Finlands kulturliv. Hans stora andliga gåvor, hans verksamhet som intellektuell ledare för studenterna och universitetets unga lärarkår och hans bidrag, även skönlitterära, till det s.k. Lördagssällskapets samkväm och idévärld vittnar om detta. Hans ställning som central gestalt inom sin tids unga akademiska generation bekräftades ytterligare av hans rykte som internationellt erkänd vetenskapsman. Hans öde var dock att förbli ett slags stjärnskott, då hans bana avbröts av en alltför tidig död.
Nervanders släktrötter ledde på faderns sida till Närvä gård i Kulla kapell i Satakunda, där en del av sönerna redan mot slutet av 1600-talet antagit namnet Nervander. Johan Jakob Nervander inledde sin skolgång i Uleåborg, varifrån han efter sin fars, apotekarens död 1816 flyttade till katedralskolan i Åbo, där han tog studenten 1820. I Åbo bodde han hos en morbror, filosofieadjunkten vid Åbo akademi Fredrik Bergbom, som sedermera blev professor i filosofi. Denne erbjöd den unge begåvade Nervander en stimulerande akademisk uppväxtmiljö. Av ekonomiska skäl var han tvungen att vid sidan av studierna ge privatundervisning, vilket vid den tiden var mycket vanligt.
Vid promotionen 1827 var Nervander primus och en av de sista från Åbo utexaminerade magistrarna. Vad vitsorden beträffar var han den bästa magistern genom tiderna vid gamla Åbo akademi (30/33 röster). I september samma år inträffade Åbo brand, med påföljd att universitetet flyttades till Helsingfors. Strax innan branden hade Nervander gift sig med den sju år äldre Agata Öhmann, med vilken han redan hade en tvåårig dotter och några månader gamla tvillingpojkar. Den enligt hörsägen till det yttre tilldragande Nervander var enligt rådande moraluppfattning tvungen att ta ansvar för sin ”familjeplanering”, vilket veterligen inte var något lätt beslut för honom.
Nervander, som tänkte sig en akademisk bana, flyttade följaktligen till Helsingfors, där han för att kunna försörja sin växande familj fortfarande såg sig tvungen att också verka som privatlärare, samt senare som lärare vid Helsingfors lyceum. Han var intresserad av fysik, och försvarade redan 1829 en avhandling i ett ämne som rörde den elektriska strömmens inverkan på magnetnålen. På grundval av denna avhandling fick han en docentur i fysik. Kort därpå blev han förordnad till vikarie på professuren i samma ämne, då Gustaf Gabriel Hällström som innehade professuren blivit vald till rektor för universitetet.
Vid samma tid blev han också kurator för den österbottniska studentavdelningen. Han blev likaså en nyckelfigur i den informella diskussionskrets som efter sin sammanträdesdag kom att heta Lördagssällskapet. Genom att dessutom höra till grundarna av Finska Litteratursällskapet och av ett privatläroverk, det tidigare nämnda Helsingfors lyceum, framstod han som en andlig ledare för den studerande ungdomen som engagerade sig i fosterländska strävanden. Nervander hade fortfarande intresse för skolfrågor, vilket senare tog sig uttryck i hans försök att introducera den herbartska pedagogiken inom skolväsendet i Finland.
Våren 1832 avancerade Nervander i lärarhierarkin genom att bli utnämnd till adjunkt i matematik och fysik, efter att den gången ha skrivit en avhandling i matematik. Samma år nådde han på sin bana en betydligt viktigare vändpunkt genom att han då beviljades det första resestipendiet för så kallade unga vetenskapsidkare. Som stipendiat företog han en lång studieresa till Skandinavien, Central- och Sydeuropa. I början av sin resa fick han impulser i synnerhet av dansken Hans Christian Ørsted samt av fransmannen André Marie Ampère, som hade undersökt relationerna mellan elektricitet och magnetism. Nervander publicerade 1833 en undersökning av en galvanometer som han utvecklat och som blev känd som ”tangentbussoli”. Denna apparat fick dock sin sista finjustering av fransmannen Claude Pouillet, varför Nervanders insats för dess utveckling inom kort föll i glömska. Den hade dock väckt så pass stor uppmärksamhet att han erbjöds en extraordinarie professur vid universitetet i Jena, men han avslog anbudet. Under stipendieresan blev Nervander nämligen intresserad av Göttingenfysikerna Johann Carl Friedrich Gauss och Wilhelm Eduard Webers arbete med jordmagnetismen. I Berlin väcktes hans intresse för meteorologi, inspirerat av Alexander von Humboldt. De nya intrycken gav Nervanders forskningsintressen en ny inriktning och utvecklingen av galvanometern fick bero.
Den långa vistelsen utomlands hade gett Nervander en rad inflytelserika vänner, och sådana fick han också inom vetenskapsakademin i S:t Petersburg. Genom att utnyttja sina nya kontakter drev Nervander energiskt på grundandet av ett magnetiskt och meteorologiskt observatorium i Finland, och i detta projekt fick han stöd av chefen för den ryska vetenskapsakademins magnetiska observatorium A. J. Kuppfer. När också fysikprofessorn Hällström i Helsingfors ställde sig bakom tanken ledde företaget till resultat, och Nervander utsågs 1838 till självskriven chef för det nya observatoriet med extraordinarie professors rang och snart också med full professorslön – vilket var unikt.
I sin fortsatta forskning försökte Nervander påvisa hur markens temperaturväxlingar påverkade variationerna i jordklotets magnetiska deklination och han utvecklade också en teori enligt vilken variationerna i luftens temperatur, förutom den årliga och den dygnsmässiga cykeln, omfattade också en tredje period på 27,27 dygn. Enligt hans uppfattning berodde detta på variationerna i ljusstyrka hos den runt sin axel roterande solen. Genom sina undersökningar väckte Nervander på sin tid stor vetenskaplig uppmärksamhet. Han belönades av ryska vetenskapsakademin med Demidovska priset och medlemskap i akademin. Senare forskning har emellertid visat att Nervanders mätningar av temperaturväxlingarnas inverkan på jordmagnetismen var bristfälliga, och hans teori om den tredje meteorologiska cykeln har helt övergivits.
Det tog avsevärd tid innan man kunde dra nytta av observatoriets fulla kapacitet och huvuddelen av de gjorda observationerna publicerades först efter Nervanders död, under hans efterträdares och svågers Henrik Gustaf Borenius tid. Under den sistnämndes chefsperiod omvandlades inrättningen till ett meteorologiskt institut som sedermera blev kärnan i det blivande Meteorologiska institutet. Nervanders förmåga att definiera nya problem och att utveckla apparater och forskningsmetoder har fått erkännande i lärdomshistorien, men man har även påpekat hur en livlig fantasi och förhastade slutsatser kunde föra honom vilse. Frånsett grundandet av det magnetiska observatoriet kom hans forskarbana inte att avkasta bestående resultat.
Kanske anade Nervander själv att hans vetenskapliga skaparkraft höll på att sina, eftersom han under 1840-talet allt aktivare strävade efter inflytande via ledande poster inom universitetet. Den långa stipendieresan utomlands på 1830-talet hade visserligen fjärmat honom från den studerande ungdomen och den spirande fennomanin, men den äldre generationen vid universitetet förblev ändå starkt misstänksam mot honom. Man såg i honom en omoralisk streber som skamlöst ville komma åt professuren i fysik genom att få Hällström att gå i pension. Man både fruktade och utnyttjade Nervanders kontakter med de makthavande i S:t Petersburg, framför allt med ministerstatssekreteraren, t.f. kanslern, greve Robert Henrik Rehbinder och dennes efterträdare greve Alexander Armfelt. Nervander blev ett slags ”minister”, som lade sig i allt fler av universitetets ärenden och inte minst i frågor som rörde besättandet av tjänster, eller ärenden som nära berörde vetenskapliga kollegor.
Som en förtjänst bör framhållas Nervanders engagemang för att garantera universitetets vetenskapliga nivå och för att lätta på låsta principer för besättande av tjänster. Han presenterade egna modeller för att föra utvecklingen i önskad riktning. Politiskt betraktade han sig som en ”professor från ryska tiden”, som hyste en självklar undersåtlig trohet gentemot kejsaren och som motsatte sig det gamla ”svenska gardet” vid universitetet. Trots att han tidigt fått en stämpel som omoralisk oppositionsman, höll han med tiden på att mogna till en typisk representant för den s.k. mandarinförvaltningen.
En viktig plats i Nervanders livsverk intar hans skönlitterära verksamhet. Han hade en stark diktarböjelse som länge stod i konflikt med hans vetenskapliga strävanden. Hans diktsvit Jephtas bok. En minnes-sång i Israël, belönades med Svenska akademiens andra pris 1832 och trycktes 1840. Nervander skrev, i synnerhet i unga år, formellt mycket polerade dikter som färgades av starka känslor och fantasi och som samtidigt också blottade de melankoliska sidorna i hans karaktär. Hans diktarådra började sina då det vetenskapliga arbetet krävde allt mer av honom. Motivationen minskades också av vetskapen att det inte lönade sig för honom att tävla med J. L. Runeberg. Detta ledde honom till en reflexion, som kom att bli bevingad, nämligen att Finland inte hade råd att samtidigt underhålla tvenne diktare.
Nervanders inställning till den andre stormannen – och en gång hans nära vän – J. V. Snellman präglades för sin del av starka meningsskiljaktigheter. Fjärmad från finskhetssträvandena kunde Nervander på 1840-talet bara med svårighet fördra tidningen Saima, utgiven av Snellman som under denna tid var verksam i Kuopio. Efter att ha uppnått en inflytelserik position vid universitetet gjorde han ändå allt för att Snellman skulle tas till nåder hos de makthavande och för att Snellman skulle återvända till universitetet och bli professor i filosofi. Nervander insjuknade i smittkoppor och han hann dö innan utnämningen kom upp till slutgiltig behandling vårvintern 1848. Hans hälsa hade aldrig varit särskilt stark, och redan på 1830-talet hade han under sin utrikesvistelse insjuknat i en svår reumatisk feber.
Nervanders begåvning och prestationer hade i synnerhet vid unga år väckt stor uppskattning och beundran. På äldre dagar led han alltmer av isolering och ensamhet. Hans långt drivna egocentricitet gjorde andra reserverade och den repliksnabbe Nervander förföll alltför ofta till stötande, rentav giftiga lustigheter om sina medmänniskor. Även Snellman påminde i sin nekrolog om Nervanders isolering, men tecknade i övrigt en tämligen överseende bild av hans karaktär.
Veli-Matti Autio
Johan Jakob Nervander, född 23.1.1805 i Nystad, död 15.3.1848 i Helsingfors. Föräldrar apotekaren Johan Nervander och Beata Bergbom. Gift 1827 med Agata Emerentia Öhmann.
PRODUKTION. In doctrinam electro-magnetismi momenta I−II (1829); De curvarum in genere tertii ordinis osculatrice I−II (1832); Jephtas bok. En minnes-sång i Israël (1840); Untersuchungen über die tägliche Veränderung der magnetischen Declination I−II. Bull. scient. de l’Acad. Imp. des sc. de S:t P:bourg 6/1840 och 9/1842; Kurs i arithmetiken för elementarläroverken uti storfurstendömet Finland I−II (1844); Observations faites à l’observatoire magnétique et météorologique de Helsingfors, sous la direction de J.J. Nervander I−IV (1850−1852); Skrifter af Johan Jakob Nervander utgifna till minne för landsmän I−II (1850). Se även T. Carpelan och L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V.-M. Autio, Yliopiston virkanimitykset 1809−1852. Historiallisia tutkimuksia 115 (1981); F. Cygnaeus, Johan Jacob Nervander (1848); I. Havu, Lauantaiseura ja sen miehet (1945); J. Keränen, Johan Jakob Nervander tiedemiehenä, Archimedes (1955); H. Simojoki, The History of Geophysics in Finland 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 Vb (1978); J.V. Snellman, Samlade arbeten I−VII 1826−1856 (1992−1996); T. Steinby, Johan Jakob Nervander 1805−1848 (1991).
BILDKÄLLA. Nervander, Johan Jakob. Etsning: H. Adlard.sc. efter oljemålning av E. Durand du Jouvet. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.