Theodor Schvindt var en mångsysslare. Under sin studietid var han Viborgska avdelningens kurator och ordförande för studentkåren. Han hade även hand om studentavdelningarnas etnografiska museum och blev 1892 intendent i arkeologiska kommissionen, senare Statens historiska museum. Schvindt disputerade på en avhandling om Karelens järnålder och forskade därefter i etnologiska ämnen. Han var lantdagsman och deltog i grundandet av ett flertal föreningar.
Filosofie doktorn och intendenten vid Statens historiska museum, Theodor Schvindt, var representant för Kexholms stad vid lantdagarna från 1894 till 1906. Under denna tid drev han sin hembygds sak så energiskt att vännerna döpte honom till ”Karelens furste”. Epitetet är dock missvisande; Schvindt hade visserligen vuxit upp i Karelen i en godsägarfamilj i Räisälä, men han var allt annat än en furste. Han saknade den arrogans och den självsäkerhet som ofta karaktäriserar makthavare, han var inte maktlysten och saknade alla böjelser för intriger. Schvindt kan bäst beskrivas som en genuin entusiast, som ryktes med av alla goda företag, uträttade mycket, men lämnade även mycket halvfärdigt.
Som vetenskapsman åstadkom Schvindt i huvudsak ofullbordade resultat. Doktorsavhandlingen om Karelens järnålder blev färdig 1892, men föresatsen att publicera en atlas i flera volymer över Finlands etnologiska föremålsbestånd förblev vid den första delen. En serie arbeten om finska mönster blev ofullbordad. Första bandet i en serie om karelska folkdräkter blev också seriens sista. Andra forskare fortsatte i Schvindts fotspår. Sålunda författade U. T. Sirelius, Schvindts yngre kollega på museet, en omfattande studie om finska folkdräkter. Sirelius gav Schvindt erkännande som banbrytare, vilket inte hindrade Schvindt från att kritisera kollegans okunskap om föremålsforskning.
Schvindt var förvisso väl förtrogen med de folkliga föremålen. Museiarbete och insamling av föremål var verksamheter som han ihärdigt gick in för, och där hans insats bar frukt. Studentavdelningarna hade på 1870-talet blivit intresserade av att samla in folkliga föremål inom sina egna landskap. Initiativtagare var Viborgska avdelningen, Schvindts egen, och dess samling var den största. Avdelningarnas samlingar exponerades vid Finlands första allmänna konst- och industriutställning 1876. På basen av dem beslöt man att grunda ett museum. För samlingarnas vård inrättades 1879 en tjänst som intendent, till vilken Schvindt var självskriven. Schvindt förblev en flitig museiman och föremålssamlare så länge han levde.
Vid sidan av sitt museiarbete var Schvindt med om en mångfald företag för att främja finskheten och folkupplysningen. Under sin tid vid studentavdelningen hade Schvindt beslutat att använda det finska språket, vilket framgår av att han övergick till att skriva brev till sin fästmö på finska. Han var också aktivt med om att förfinska Viborgska avdelningen. Även i övrigt inverkade studentlivet på hans studier; det dröjde femton år innan han avlade sin examen. Schvindt var studenthusekonom 1876–1885, Viborgska avdelningens kurator 1888–1893 samt vice ordförande och ordförande för universitetets studentkår 1889–1892.
Otaliga är de föreningar som Schvindt var med om att stifta och vilka han även i övrigt satte sin prägel på. Till de viktigaste hör Muurahaiset (Myrorna) och Finska folkdansens vänner; den förstnämndas uppgift var att samla in folkliga föremål. Schvindt hann anordna de första kurserna i hembygdsforskning 1915. För att tillgodose studenternas behov upprätthöll han, delvis av välgörenhet, en antikvarisk bokhandel, som till slut gick i konkurs. Hans energi räckte även till för politik; Schvindt var en av de aktiva medlemmarna i Kagalen, en hemlig organisation för motståndet mot förryskningen.
Schvindts trägna verksamhet inom olika samhällssektorer finner naturligtvis sin förklaring i hans entusiastiska karaktär, men kanske även i ett behov av att glömma privatlivets svårigheter. Schvindt hade gift sig med Alfhild Cajander, dotter till kaplanen i Räisälä, men efter endast ett drygt år avled hustrun i barnsäng; även makarnas förstfödde dog. Hans andra hustru var svägerskan Blenda, vars tungsinthet utvecklades till en obotlig sjukdom. Av döttrarna avled Aino och Maija i unga år, den ena av sönerna, Paavo, lämnade skolan och flyttade hemifrån, den andre, Matti, begick självmord. Endast dottern Esteri stannade som sällskap för sin åldrande och sjukliga far i deras hem i Helsingfors, vilket med åren alltmer påminde om ett museum. Kort före sin död mindes Schvindt sitt livsverk med orden: ”Det gällde att vara modig, ty några pengar hade vi inte, men däremot ett glödande sinne”.
Juhani U. E. Lehtonen
Petter Theodor Schvindt, även Schwindt, född 13.10.1851 i Räisälä, död 27.10.1917 i Helsingfors. Föräldrar hemmansägaren Johan Fredrik Schvindt och Blondina Maria Lovisa Starck. Gift med (1) Gunda Alfhild Carolina Cajander 1878, (2) Blenda Maria Emilia Cajander 1882.
PRODUKTION. Tietoja Karjalan rautakaudesta. Käkisalmen kihlakunnan alalta saatujen löytöjen mukaan (1892); Suomalaisia koristeita I–II (1894, 1903); Finsk etnografisk atlas I. Jagt och fiske (1905); Finska folkets dräkter på 1800-talet i Karelen (1913). Se även S. Haltsonen, Theodor Schvindt. Kansatieteilijä ja kotiseuduntutkija (1947).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Theodor Schvindts arkiv 1870−1945, Nationalbiblioteket; S. Haltsonen, Theodor Schvindt. Kansatieteilijä ja kotiseuduntutkija (1947); P. Sihvo, Palava mieli. Kansatieteellinen arkeologi Theodor Schvindt (2001); P. Uino. Ancient Karelia. Archaeological Studies (1997).
BILDKÄLLA. Schvindt, Theodor. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.