Lorentz Creutz den yngre var en lärd, energisk och målmedveten ämbetsman. Han skapade sig en lysande bana inom Bergskollegium och utnyttjade sin sakkunskap på området då han grundade ett flertal bruk i Finland. Creutz var en av de viktigaste aktörerna när reduktionen och indelningsverket genomfördes i Finland.
Lorentz Creutz d.y. föddes 1646 på sin ätts hemgård Sarvlaks i Pernå. Han var familjens femte barn och följde fadern i fotspåren. Tidigt skrevs han in vid universitetet, redan som treåring i Åbo och fjorton år gammal i Uppsala. År 1659 inledde den trettonårige ynglingen sin bana, som auskultant vid Bergskollegiet. I sin fars efterföljd företog Lorentz Creutz tillsammans med sin ett år äldre bror Jacob en peregrinationsresa till kontinenten. Avsikten var att idka studier och förkovra sig i den kontinentala adelns umgängesformer. Vid universitetet i Heidelberg studerade Lorentz i tre års tid språk och vid universitetet i Heidelberg vetenskaper i anslutning till bergshanteringen.
Via Nederländerna återvände Lorentz Creutz 1665 till Sverige. Redan samma höst inledde han en ny lång rundresa som sträckte sig över en stor del av de viktigaste järnproducerande områdena i Europa. Han stiftade bekantskap med bergsbruk och metallförädling i bl.a. Sachsen, Österrike och Ungern, varifrån han fortsatte till Italien. Efter att ha utnämnts till kammarherre återvände Creutz ännu en gång 1669 till kontinenten, då i sin egenskap av marskalk vid en ambassad till Polen.
Medan Creutz ännu vistades utomlands utnämndes han 1666 till assessor i Bergskollegium. I sitt ämbete levde han upp till de förväntningar man ställt på honom. I kollegiets ärenden reste han flitigt omkring i riket och hörde snart till de tjänstemän som mest ingående kände till produktionen av järn. År 1680 blev han vice president i kollegiet. Kollegiets framtid var då hotad på grund av rikets ansträngda finanser, och vid riksdagen 1680 försvarade Creutz ihärdigt sitt ämbetsverk. Kampen ledde till resultat, då ständerna beslöt att frångå planen att förena Bergskollegium med Kammarkollegium.
Vid riksdagen 1680 anslöt sig Creutz till de av högadelns representanter, som stödde reduktionen. Samtidigt tog han ställning för att stärka kungens makt på högadelns bekostnad. Creutz deltog också senare flitigt i riksdagen och satt vid flera tillfällen i sekreta utskottet. Även genom sitt äktenskap kom han att tillhöra högadeln; hans första gemål var Ebba Maria Fleming. Genom äktenskapet blev Creutz herre till Yläne gård och Lehtinen i Mietois samt till fem gods på den svenska sidan.
År 1683 fick Creutz i uppdrag att tillsammans med krigskommissarien Johan Gripenberg och assessorn Erik Rosendal förrätta reduktionen i Åbo och Björneborgs län, ett län i vilket Creutz utnämnts till landshövding året innan. Samtidigt ålades han att organisera rote- och indelningsverket i sitt län och tre år senare i Nylands och Tavastehus län. Vid sidan av landshövdingarna Karl Bonde och Anders Lindhjelm intog Creutz på 1680- och 1690-talen en central ställning i Finland i den reorganisering av rikets resurser som den enväldige Karl XI drev på. Här genomförde Creutz omutligt sina uppdrag, vilket gav honom många fiender, men viktigare var att kungen stödde honom. Karl XI och drottning Ulrika Eleonora var närvarande vid Creutz andra bröllop den 11 maj 1684. Bruden, grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock, härstammade på mödernet från ätten De la Gardie.
Under den tid Creutz var landshövding i Åbo och Björneborgs län kom merparten av hans tjänsteåligganden att ligga i Finland. Han residerade på Åbo slott och deltog aktivt i utvecklandet av Åbo stad, och var tidvis närvarande vid magistratens sammankomster. Vid dessa tillfällen engagerade han sig för bl.a. brandväsendet och upprätthållandet av ordningen. Speciellt aktiv var Creutz varje gång en ny borgmästare skulle väljas. Creutz reste också flitigt i de övriga delarna av sitt län, särskilt i samband med att det hölls ting. Han ägnade sig även åt att fördjupa sina kunskaper på flera områden inom ekonomi och förvaltning. Creutz kan betecknas som en mycket aktiv innehavare av landshövdingsämbetet. Hans tid som landshövding förmörkades dock av nödåren under 1690-talet, vilkas följder han inte kunde förhindra.
I motsats till sin far utnyttjade Lorentz Creutz d.y. sin kännedom om bergshantering också för egna industriella företag. Redan 1675 började han uppföra ett järnbruk på sin hustrus Ebba Maria Flemings arvegods Lehtinen i Mietois. Ett våldsamt vårflöde, som ödelade masugnen och två stångjärnssmedjor, stjälpte dock företaget.
År 1682 erhöll Creutz av Bergskollegium privilegium på Forsby bruk i Pernå. Det nya bruket låg i närheten av ägor som han innehade sedan länge. Den malm som behövdes för verksamheten fick Creutz, i likhet med övriga järnbruksägare i Finland, lov att skaffa från Sverige, i första hand från Utö utanför Stockholm, men i motsats till de övriga finländarna lyckades det honom att genom sina goda relationer få fotfäste även i de uppländska gruvorna.
I Forsby lät Creutz uppföra en masugn och två stångjärnssmedjor samt snart också en knipphammare. I likhet med de gamla bruken i västra Nyland hade Forsby en mångsidig och omfattande produktion. Redan 1683 var Forsby det femtonde största järnbrukssamhället i riket och ett årtionde senare uppskattningsvis det tionde största. För arbetarnas andliga behov uppförde Creutz 1690 en brukskyrka. Samtidigt inledde han tillverkningen av stål enligt en metod han stiftat bekantskap med i Sachsen.
Forsby räckte dock inte till för Creutz; redan i mitten av 1680-talet hade han flera andra bruksprojekt i gång. De första av dem hade han börjat bygga utan förhandsbesiktning och privilegium av Bergskollegium. Kollegiets övriga ledamöter godkände inte sin vicepresidents egenmäktighet, och Creutz fick lov att skrinlägga sina planer. Han lät sig dock inte nedstämmas av motgångarna utan ansökte om tillstånd att uppföra ett brukskomplex i närheten av Tykö säteri i Bjärnå. År 1689 fick han dessutom privilegium att bygga en stångjärnshammare i Kauttua i Eura. Denna anläggning, som var den första i sitt slag i Satakunda, förblev dock länge ett av de minsta järnbruken i Finland.
I december 1686 erhöll Creutz privilegium på de bruk han planerat att grunda i Egentliga Finland. Enligt planerna skulle han bygga en masugn i Tykö samt två stångjärnshammare med en härd, den ena i Hummeldal, den andra i Kirjakkala. Masugnen i Tykö blev snabbt färdig, men byggandet av stångjärnshamrarna avstannade. Till slut byggde Creutz en stångjärnshammare i Pojoby i Bjärnå, och övergav den redan efter några år då järnproduktionen koncentrerades till området kring Kirjakkala i Tykö. Efter Creutz död bosatte sig hans änka Hedvig Eleonora Stenbock på Tykö bruk, varefter även verksamheten vid bruket sköt fart, för att sedan avstanna under stora nordiska kriget.
De bruk som Creutz anlade drabbades av många motgångar. Flera av de företag som han satte i gång avstannade på grund av dålig planering, redan innan det första skeppundet järn hunnit tillverkas. Därtill drabbades han av eldsvådor och av att hans malmskepp förliste. Det oaktat var Creutz Finlands ihärdigaste järnfabrikör under 1680- och 1690-talen. Fastän många av hans planer strandade skapade han det största brukskomplexet i Finland. Tyngdpunkten låg i Pernå och Bjärnå, men verksamheten omfattade största delen av södra Finland och sträckte sig ända till Kautua i Eura. Det järn Creutz producerade sålde han främst i Finland och Reval, delvis även i Stockholm. Till sina bruk värvade Creutz arbetskraft med hög yrkeskunskap. Därför städslade han nästan inget folk från de gamla bruken i Nyland, utan hellre från Bergslagen och Uppland. För detta hade han utmärkta förutsättningar, då han på 1680-talet troligtvis kände rikets bergsbruk och yrkeskåren bättre än någon annan. I sin verksamhet följde Creutz den linje som kronan hade utstakat för utvecklandet av järnindustrin: han grundade bruk inom nya områden som var rika på skog och strävade till att producera högklassigt och långt förädlat järn. Allt som allt förebådade hans verksamhet inom järnindustrin en modell som blev allmän först på 1700-talet.
I Bergskollegium drev Lorentz Creutz kronans ekonomiska intressen. Han krävde att de av adeln ägda hammarsmedjorna skulle beskattas och att de inkomster som de av frälset ägda gruvorna avkastade skulle överföras till kronan. I bägge spörsmålen segrade Creutz i början av 1680-talet, vilket ledde till konflikter med adeln och framförallt med kollegiets president Sten Bielke. Creutz målmedvetna ingrepp i adelns förmåner berodde delvis på hans anspråk på malm från frälsegruvorna på Utö. I sina egna affärer kunde han sätta sina intressen framom kronans, och i synnerhet hans ansökningar om skattefrihet väckte kritik inom kollegiet.
Creutz egenmäktiga förfarande vid etablerandet av järnbruk ledde 1684 till konflikter med Bergskollegiums övriga tjänstemän. Saken hade inte blivit bättre av att Creutz föregående år, utan att gå tjänstevägen via kollegiet, lyckats utverka att kungen utnämnde honom till ledare för bergsbruket i Finland. En konflikt om silvergruvan i Hällefors medförde därtill en allvarlig brytning med kollegiet 1685. Stridigheterna inom kollegiet ledde till att befattningen som vicepresident indrogs 1686. Detta avbröt Creutz bana inom kollegiet, men sitt uppdrag som ledare för bergsbruket i Finland fick han behålla.
Lorentz Creutz slutförde de arbeten på Sarvlaks slott i Pernå, som påbörjats av hans far. Sedan han flyttat över till Finland 1683 slog han sig ned på sitt nya barockslott. Reduktionen, som Creutz hade stött, drabbade tungt också hans eget jordinnehav. Han lyckades dock återfå ett flertal av de hemman han förlorat som rusthåll och berustade säterier. Därtill förvärvade han ett antal andra storgods, bl.a. Tjusterby och Sjögård i Pernå, Näse gård i Borgå, Saaris i Tammela samt sin ätts andra stamgård, Malmgård i Pernå.
En stor del av Creutz jordförvärv anslöt sig till hans bruksverksamhet. Järnindustrin förbrukade rikligt med ved, och å andra sidan bidrog ett omfattande jordbruk till en gynnsam bruksverksamhet. Då Creutz grundade Forsby förvärvade han ett antal hemman där. Han förfor på samma sätt också i Bjärnå, där han köpte Tykö säteri 1684 och därefter ett antal andra gods, bl.a. Melkkilä gård 1696. Inköp av jordägor fordrade rikligt med kapital, och Creutz lånade bl.a. i Riksens ständers bank. Hans sätt att sköta den ekonomiska planeringen av verksamheten framgår t.ex. av att han pantsatte sina småländska hemman för att förkovra sitt jordinnehav i Finland.
Som person var Lorentz Creutz sträng och målmedveten, och han hade av allt att döma ett temperamentsfullt lynne. Han intog en framstående ställning inom adelsståndet, vilket bl.a. framgår av hans äktenskap med kvinnor ur rikets förnämsta släkter. Trots detta ställde han sig i politiken bakom Karl XI och motarbetade sålunda den konservativa linje som högadeln företrädde. Creutz nära förhållande till kungen framgår av hans korrespondens, och av hans andra äktenskap 1684. Strävan att vid sidan av ämbetsuppdragen även se till egna fördelar förtar något av glansen av hans karriär.
Lorentz Creutz avled oväntat i lunginflammation i början av 1698. Han deltog då i riksdagen i Stockholm. Först ett år senare jordfästes han under högtidliga former i Kankaskoret i Åbo domkyrka, där hans kista fortfarande står. Creutz betydelse för sin tids Finland framgår av den likpredikan som publicerades till hans åminnelse, liksom av ett flertal minnesdikter. En gravsten över den avlidne landshövdingen restes också vid Bjärnå kyrka som ett tecken på att Tykö hade blivit släktens huvudsäte.
Liksom fadern fick Lorentz d.y. många barn, fjorton stycken. Familjen drabbades av många olyckor, och fem av barnen dog i unga år. Många av sönerna var barnlösa och släkten fortlevde på manslinjen endast genom en av dem, Carl Johan. Hans förmögenhet tillföll delvis döttrarna, av vilka familjens yngsta, Hedvig Ulrika, ärvde Forsby.
Georg Haggrén
Lorentz Creutz, född 31.3.1646 i Pernå, död 7.2.1698 i Stockholm. Föräldrar riksrådet, friherre Lorentz Creutz och Elsa Duwall. Gift 1671 med Ebba Maria Fleming, 1684 med grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Antell, Pernå sockens historia I. Tiden till år 1700 (1956); V.M. von Born, Beskrifning och historia om Sarvlaks egendom i Perno socken (1898); G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige (2001); M. Lappalainen, Släkten – Makten – Staten. Creutzarna i Sverige och Finland under 1600-talet (2007); O. Sirén, Sarvlaks. Gårdshushållningen och gårdssamhället från 1600-talet till 1900-talet (1890); K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).
BILDKÄLLA. Creutz, Lorentz d.y. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet I (1894).