Pekka Kuusi var född i en finsknationell nykterhetssläkt och förfäktade i sin ungdom nykterhetsaktivism och nationell högerradikalism. Efter andra världskriget blev han Finlands mest inflytelserike alkoholpolitiker och en förespråkare för moderat liberalism. Som socialdemokrat drog han upp riktlinjerna för socialpolitiken i välfärdssamhället och som visionär utformade han en politik som skulle stödja människor på många livsområden.
Pekka Kuusi tillhörde den berömda släkten Granfelt-Kuusi, bekant för såväl finskhets- och nykterhetstraditioner som en utpräglad prestationsmentalitet. Farbrodern Eino Kuusi hade på 1920-talet utgivit Sosiaalipolitiikka (Socialpolitik) i två band; ett standardverk i Finland på detta område. Som elev och student på 1930-talet var Pekka Kuusi liksom sin äldre bror Matti ivrig deltagare i den nationalradikala akademiska ungdomsrörelsen. Han var en viktig aktivist i ungdomsföreningen Sinimustat (De blåsvarta) och i kulturorganisationen Merjan kaiku, båda inom IKL, Fosterländska folkrörelsen. Först efter fortsättningskriget lämnade han den nationalradikala ideologin bakom sig. Hans militära bana hade avbrutits redan hösten 1942, då han blivit svårt sårad.
Efter att Kuusi avlagt filosofie magisterexamen var han först verksam inom nykterhetsrörelsen, för att våren 1946 bli överinspektör i det statsägda alkoholbolaget Alko Ab. Kuusi hade tidigare behandlat alkoholfrågor i olika sammanhang och blev nu genast en central och inflytelserik aktör i det statliga spritmonopolet. Han grundade Stiftelsen för alkoholforskning och bidrog genom sina skrifter till den vetenskapliga alkoholforskningen. Suomen viinapulma gallup-tutkimuksen valossa (1948, Det finska spritproblemet i ljuset av en opinionsundersökning) var banbrytande både genom sin metod, intervjuundersökningen, och genom sina alkoholpolitiska slutsatser. Väkijuomakysymys (Starkspritfrågan) kom 1952 och fyra år senare slutförde Kuusi sin doktorsavhandling Alkoholijuomien käyttö maaseudulla (Bruket av alkoholdrycker på landsbygden), en omfattande undersökning grundad på jämförande experimentell forskning. År 1949 hade Kuusi utsetts till biträdande direktör för Alko och tre år senare till direktör för distributionsverksamheten, i praktiken till andreman efter generaldirektören K.-A. Fagerholm.
Efter sin doktorsexamen gick Kuusi in för att påverka socialpolitiken. Hösten 1957 höll han ett anförande i Socialpolitiska föreningen över ämnet ”Voidaanko sosiaalimenojamme supistaa” (Är det möjligt att minska på våra sociala utgifter). Kuusi blev ledare för ett projekt som utmynnade i boken 1960-talets socialpolitik, och föreningens dåvarande chef Heikki Waris såg till att han fick stöd av en brett sammansatt expertgrupp. Studien, som gavs ut hösten 1961, blev en succé. Den blev lärobok och referenspunkt för forskare i socialpolitik; under två decennier kom den att få inflytande över alla som på ett eller annat sätt ägnade sig åt socialpolitik. I bokens första del relateras de socialpolitiska problemställningarna och insatserna till ekonomi och samhälle på ett sätt som tidigare hade varit okänt i Finland. Andra delen lanserar ett program för hur socialpolitiken kunde byggas ut vid denna tid.
Det har rått delade meningar om huruvida Kuusis socialpolitiska program verkligen omsattes i praktiken. Men även om socialpolitiken såsom den bedrevs i Finland kom att avvika från Kuusis program på flera punkter, framstår Kuusi som en arkitekt för det finländska välfärdssamhället: tack vare hans arbete fick socialpolitiken en helt ny ställning i landet. Fram till dess hade socialpolitik uppfattats som närmast identiskt med fattigvård och arbetarskydd samt kontroll av avvikande samhällsgrupper och individer, d.v.s. i det närmaste som en belastning för samhällsekonomin. Kuusis nya socialpolitik byggde på demokratins landvinningar och utmanade det äldre synsätt som hade företrätts av exempelvis hans farbror Eino Kuusi. Pekka Kuusi grundade sitt program på Gunnar Myrdals teori om kumulativ tillväxt. Socialpolitiken skulle inte längre uppfattas som en börda för samhället, dess uppgift var att aktivera medborgare som stod utanför arbetskraften och förbättra deras konsumtionsmöjligheter, vilket skulle gynna den ekonomiska tillväxten.
1960-talets socialpolitik lanserar inte någon ny teori; den systematiserar inte ens gammal teori. Däremot introducerade den nya strömningar inom samhällsvetenskapen, som analyserade relationen mellan socialpolitik och ekonomisk politik. Det här var någonting nytt i Finland och gav genast boken stor publicitet. Kuusi hade en uppfordrande stil – ord som ”ihmiskeskeinen” (människocentrerad) och ”kasvuhakuinen” (tillväxtinriktad) har blivit gångbara i finskan tack vare Kuusis bok. Den motsvarade tidens beställning på ett budskap om samhällets modernisering och en bredare socialpolitik.
Sedan Kuusi lämnat högerideologin bakom sig kom han från och med 1950-talet att rösta på socialdemokraterna. Han anslöt sig 1964 till det socialdemokratiska partiet (SDP) och blev två år senare invald i riksdagen, ett naturligt steg efter den publicitet han fått med 1960-talets socialpolitik.
Inom politiken ville Kuusi inte profilera sig som socialpolitiker; han valde utrikespolitiken som sitt fält. I samverkan med Mauno Koivisto och den politiskt nyorienterade Väinö Leskinen försökte han uppmuntra socialdemokraternas nye partiordförande Rafael Paasio i hans strävan att normalisera partiets spända relation till Urho Kekkonen, Sovjetunionen och kommunisterna. Sålunda bidrog han till att bädda för folkfrontsregeringen 1966, då vänstern segrade stort.
I riksdagen blev Kuusi ordförande för utrikesutskottet. Utskottet blev under honom ett aktivt organ och Kuusi bidrog också till att förstärka riksdagens roll i utrikespolitiska frågor. Han fick igång en debatt om global utveckling – ett ämne som tidigare endast i ringa mån hade behandlats i Finland.
Inom socialpolitiken fick Kuusi långtifrån samma inflytande. Han misstroddes av företrädare för arbetsmarknadens parter som ogillade hans kritik mot en socialpolitik som styrdes av intresseorganisationerna, och det ansågs också att han var alltför följsam mot folkpensionssystemets förespråkare. Misstron bidrog till att Kuusi överraskande föll ur riksdagen i valet 1970.
Trots detta innehade Kuusi en kort tid posten som social- och hälsovårdsminister i Ahti Karjalainens andra regering 1971. Bakom utnämningen stod inte någon majoritet i riksdagsgruppen, men presidenten och statsministern släppte med stöd av partiledningen fram Kuusi som minister eftersom de trodde att han under en bekymmersam fas i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen skulle kunna trygga både regeringens och partiets positioner inom utrikespolitiken.
Pekka Kuusis utrikespolitiska aktivitet ska ses mot bakgrund av hans ambition att efterträda Urho Kekkonen som president och att vid behov köra om denne ”på vänster sida”. Redan inför valet 1968 hoppades han att socialdemokraterna skulle gå fram med en egen kandidat men så blev inte fallet. När Kekkonens mandatperiod sålunda förlängdes och han kandiderade för en fjärde period 1978, ställde Kuusi därför på nytt upp i elektorsvalet för Kekkonen som han gjort tio år tidigare. Men i Helsingfors valkrets fick Kuusi endast ett fåtal röster, och detta ändade – åtminstone i andras ögon – hans strävan att bli president.
Under sin tid som riksdagsman hade Kuusi fortsatt sköta sina uppgifter inom Alko, och när tjänsten som generaldirektör blev vakant 1972 hade han ingen seriös konkurrent. Under Kuusis tio år som generaldirektör fortsatte alkoholpolitiken att liberaliseras, även om konsekvenserna av mellanölets frisläppande 1968 från statsmonopolets butiker, som han själv hade drivit på, gjorde honom försiktigare.
Som generaldirektör nöjde sig Kuusi med att dra upp de stora linjerna – konkreta uppgifter delegerades till medarbetare. Det gav honom tid att skriva sitt sista större arbete, Tämä ihmisen maailma (Denna människans värld), som utkom 1982. Också nu hade han samlat omkring sig en bred skara experter som stod för inflödet av kunskap och hjälpte honom med idéerna, och precis som när han skrev 1960-talets socialpolitik fick också den nya boken hans omisskännliga prägel.
Tämä ihmisen maailma är ett modigt försök att skapa en evolutionshistorisk syntes av människans artutveckling och framtid samt den kulturella evolution i vilken Kuusi såg mänsklighetens räddning. Bokens centrala budskap är att människan överlever som art och blir framgångsrik om hon förmår skaffa sig riktig kunskap och om hon uppfattar utvecklingen i världen och sin egen plats i den naturliga evolutionen på ett sätt som överensstämmer med naturlagarna.
Boken blev en stor försäljningsframgång, men den har ändå hamnat i skuggan av Kuusis socialpolitiska författarskap. Den fick ett svalt mottagande av såväl experterna på området som av en yngre generation, själv medveten om de problem mänskligheten stod inför. Förutom de brister som har pekats ut av experterna, är det tydligt att Kuusis arbete i sin tro på vetenskap och teknik snarast utgör en förlängning av sådana tänkesätt som har givit upphov till mänsklighetens större problem.
Pekka Kuusi anslöt sig till upplysningsfilosofins långa tradition. Han var en optimistisk förespråkare för en politik och samhällsforskning som byggde på förnuft och kunskap. Som alkohol- och socialpolitiker var han övertygad om att en bättre värld kunde byggas på en grundval av kunskap och politisk rationalism.
Erkki Tuomioja
Pekka Juhana Kuusi, född 9.7.1917 i Helsingfors, död 25.5.1989 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktören, försäkringsrådet Aarne Kuusi (tid. Granfelt) och Alli Maria Zidbäck. Gift med (1) filosofie magister Eeva Anneli Lumiala 1940, (2) filosofie magister Sirkka Saima Karolina Autio 1955.
PRODUKTION. Kuorolausuntaopas (1940; 2 uppl. 1945); Suomen viinapulma gallup-tutkimuksen valossa (1948); Väkijuomakysymys (1952); Alkoholijuomien käyttö maaseudulla (1956); 60-luvun sosiaalipolitiikka (1961; 5 uppl. 1968; 1960-talets socialpolitik. Lund 1966); Miten jatkamme Paasikiven-Kekkosen linjaa (1977); Tämä ihmisen maailma (1982); Ihmisen eloonjäämisoppi. Pieni alkeiskirja (1991).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Släktarkivet Granfelt – Kuusi, Riksarkivet. K. Salavuo, Pekka Kuusi tutkijana ja yhteiskuntapoliitikkona. Socialpolitik XII 1987; E. Tuomioja, Pekka Kuusi. Alkoholipoliitikko, sosiaalipoliitikko, ihmiskuntapoliitikko (1996).
BILDKÄLLA. Kuusi, Pekka. Foto: Pekka Lassila, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.