Liberaliseringen av fångvården i Finland från 1970-talet och framåt personifierades i hög grad i överdirektör K.J. Lång. Lång deltog också i talrika lagberedningsprojekt och verkade inom många medborgarorganisationer som ägnade sig åt mänskliga rättigheter.
K. J. Lång avlade studentexamen vid Vasa svenska lyceum 1953 och juris kandidatexamen vid Helsingfors universitet 1960. Hans aktiva deltagande i medborgardebatten började inom Nyliberala studentförbundet. Han började få namn om sig som en jurist som fördjupat sig i mänskliga rättigheter, och 1967 bad republikens president Urho Kekkonen honom göra en utredning av Jehovas vittnen och värnplikten. Under sin tid som utbildningsdirektör kallades Lång också till ledamot av kommittén för ungdomsbrottslighet och kommittén för principerna rörande socialvården.
År 1965, efter tre år som utbildningsdirektör vid justitieministeriets fångvårdsavdelning, ville K. J. Lång vitalisera den kriminalpolitiska debatten och skrev en längre artikel om reformbehoven inom fångvården i Finland. I sin artikel, som publicerades både på svenska och finska, konstaterar Lång att man inom en tidsenlig fångvård strävar efter att i straffanstalterna åstadkomma förhållanden som så mycket som möjligt påminner om förhållandena ute i samhället, och dessutom strävar efter att trygga fångens kontakter till yttervärlden.
Sedan 1955 svarade fångvårdsavdelningen vid justitieministeriet för nästan all personalutbildning inom fångvårdssektorn. Utbildningsdirektörens uppgift var inte enkel, ty verksamheten beviljades tämligen knappa anslag. De sedan länge aktuella reformerna samlades 1965 i ett betänkande med en ambitiös plan om ett fångvårdsinstitut samt en utbildnings- och forskningsanstalt för området. Utbildningsdirektör Lång hörde till den kommitté som uppgjorde planen, vars rekommendationer, som skulle ha krävt omfattande investeringar, blev liggande i årtionden.
I sin artikel från 1965 påminner Lång om att det också gjorts framsteg inom fångvården i Finland: landet hörde till banbrytarna för utvecklingen av öppna anstalter och för ett avlöningssystem för fångar. Jordbruksarbete för fångar baserade sig emellertid på ett föråldrat tänkande. För att minska den skadliga verkan av anstaltsomgivningen behövdes yrkespsykologer, men i de finländska fängelserna fanns det på den tiden inga sådana. De fångar som hörde till statskyrkan var tvungna att närvara vid gudstjänsterna. I Finland fick inte ens fångar som inom kort skulle friges möjlighet till permission, trots att man i många länder observerat att ett sådant system förbättrade ordningen inom fängelserna. Lång ansåg att den viktigaste uppgiften för kriminalpolitiken var en effektiv kriminalvård i frihet, vilket omfattade både övervakning av villkorligt frigivna och bistånd till frigivna fångar.
Drygt tre årtionden senare granskade K. J. Lång i vilken mån dessa mål uppfyllts. Efter att då redan i över ett kvarts sekel ha verkat som överdirektör för fångvården ansåg han att hans program förverkligats nästan i sin helhet.
Lång blev överdirektör för fångvårdsväsendet på president Kekkonens initiativ. Kompetenskraven för ämbetet ändrades på så sätt att Lång, som inte var vicehäradshövding, kunde utnämnas till tjänsten från början av 1970. Följande år gjordes viktiga förändringar i bestämmelserna om fångvården, som krävts och beretts redan under det föregående årtiondet men som fortfarande väckte medborgarnas misstro: egendomsbrottslingar skulle inte längre hamna i tvångsinrättning, och fångarna kunde beviljas permission. År 1975 trädde en förändring i förordningen om verkställighet av bestraffningar i kraft som innebar en omfattande reform av påföljdssystemet. Tukthusstraffet avskaffades och ersattes av ett frihetsstraff med målet att främja återanpassningen till samhället i stället för att förbättra vederbörande.
Reformerna var ett resultat av lång tjänstemannaberedning och stadganden av riksdagen, men från första början förkroppsligades de i K. J. Lång. Om någon rymde från fängelset eller om en fånge på permission misskötte sig fylldes tidningarnas insändarspalter av bekymrade medborgares brev, i vilka Lång beskylldes för att dalta med fångarna. Lång vek inte undan för kritiken utan fortsatte att i media ge nya intervjuer i vilka han korrigerade felaktiga påståenden och betonade att fängelserna i Finland verkade i enlighet med riksdagsbeslut och internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Under årens lopp fick Lång också ta emot kritik från reformvänner inom kriminalpolitiken som kritiserade honom för oföretagsamhet när det gällde att påskynda reformen av straffverkställigheten.
Under Långs tid som överdirektör sjönk det genomsnittliga antalet fångar i Finland från 5 500 till under 3 000. År 1970 var antalet fångar i Finland i förhållande till befolkningsmängden ett av de högsta i Västeuropa, men ett kvarts sekel senare ett av de lägsta. Förändringen berodde främst på en lindring av straffen för lagbrytare som dömdes för första gången och för mindre brott samt på att samhällstjänst godkänts som strafform. Under samma tid byggdes fyra nya fängelser och ett fångsjukhus.
Den sista stora legislativa reformen av fångvården i Finland under Långs tid trädde i kraft 1995. Då ändrades den klassiska arbetsplikten för fångar till en skyldighet att delta i arbete, där förverkligandet skall grunda sig på den bestraffades individuella behov och förutsättningar. Lång ansåg då att reformen av fångvården i Finland nått sin slutpunkt. Det fanns inte längre utrymme för ytterligare humanisering, eftersom brottsligheten hade blivit mer organiserad och brutaliserats. Det pågick också en förändring inom kriminalpolitiken i landet: många politiker från olika partier ställde krav på en skärpning av straffpraxisen och fängelsedisciplinen. Man började påskynda pensioneringen av K. J. Lång, som utgjorde ett hinder för den nya riktningen. Hans sista tjänsteår förmörkades också av tvister om personalens skiftarbete.
President Kekkonen visade sitt förtroende för K. J. Lång genom att utnämna honom till justitieminister i Teuvo Auras andra tjänstemannaregering i oktober 1971. Lång innehade posten till februari 1972. I juni 1975 utnämndes professor Inkeri Anttila, som tidigare förtjänstfullt organiserat yrkesutbildningen inom fångvården, till justitieminister i en annan tjänstemannaregering. K. J. Lång konstaterade att det då fanns möjlighet att grunda det länge efterlängtade fångvårdsinstitutet. Läroanstalten, som döptes till Fångvårdens utbildningscentral, kunde också öppnas följande år, om än i betydligt blygsammare form än planerat. Under ett drygt årtionde växte emellertid Fångvårdens utbildningscentral tack vare olika tilläggsanslag till den storlek som man ursprungligen planerat för institutet. År 1986 gjordes en viktig reform av fångvårdsutbildningens struktur, då fångvaktarkurserna ersattes med betydligt längre kurser i grundutbildningen inom fångvården. Den nya fångvårdsexamen gjordes fyra år senare till ett obligatoriskt kompetenskrav för chefsuppgifter. Däremot förblev frågan om utbildning för behörighet för krävande tjänstemannauppgifter inom fångvården olöst under Långs tid.
K. J. Lång deltog också i många lagberedningsprojekt under sin tid som överdirektör. Han var ordförande för arbetsgruppen för civiltjänstgöring, som våren 1981 föreslog grundandet av ett särskilt civiltjänstgöringsinstitut. Detta mycket kritiserade förslag genomfördes inte, men den av arbetsgruppen rekommenderade utbildningsperioden fastslogs sedermera som en del av civiltjänstgöringen. Den viktigaste av Långs lagberedningsuppgifter var otvivelaktigt att leda kommittén för grundläggande fri- och rättigheter. I sitt betänkande från vintern 1992 föreslog kommittén att bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter skulle samlas i regeringsformens andra kapitel. Reformen av grundläggande fri- och rättigheter trädde i kraft i augusti 1995, till väsentliga delar utifrån arbetet inom Långs kommitté.
Lång deltog i arbetet inom talrika medborgarorganisationer. Han publicerade många artiklar om mänskliga rättigheter och verkade under tio års tid som ordförande för Förbundet för mänskliga rättigheter. Mycket tack vare hans ansträngningar utgav förbundet ett omfattande verk, i vilket man samlat hundra centrala internationella dokument om mänskliga rättigheter. Man hade räknat med att Lång som pensionär skulle få viktiga uppgifter inom internationella människorättsorganisationer, men en svår sjukdom gjorde snabbt slut på den förre överdirektörens krafter.
Timo Soukola
Karl Johan Lång, född 30.5.1934 i Pörtom, död 24.9.1998 i Helsingfors. Föräldrar snickaren Karl Oskar Lång och Hilma Linnea Nordman. Gift 1959 med regeringsrådet Ulla Britt Backholm.
PRODUKTION. Om fångvårdens reformbehov. Finsk Tidskrift 1965; Yhteiskunnan muutokset ja kriminaalipolitiikka. Vankeinhoito 1971; ”Vankeinhoitolaitosta johtaa oikeusministeriö” – katsaus vankeinhoidon keskushallinnon muotoutumiseen. Suomen vankeinhoidon historiaa 1 (1981); Katsaus vankilamuistelmiin. Rikosoikeudellisia kirjoitelmia 5. Sylvi Inkeri Anttilalle 29.11.1986 omistettu (1986); Rikos ja rangaistus, oikeus ja kohtuus (2004). Redigerat: Kansainväliset ihmisoikeudet (tills. med M. Helminen, 1987); Kriminaalipoliittisia kannanottoja keväällä 1988 (1988); Militarisoitumisen uudet muodot (tills. med I. Norros, 1988); Ihmisoikeudet. Sata kansainvälistä asiakirjaa (tills. med andra, 1994); Vähemmistöt ja niiden syrjintä Suomessa (tills. med andra, 1996). Se även K.J. Långs bibliografi i Rikos ja rangaistus, oikeus ja kohtuus (2004).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M.-L. Hinkkanen, Taivaallinen voima talossa. Johtajan roolit ja toimenkuvan muutos Suomen vankiloissa 1880-luvulta 1980-luvulle (1992); K. J. Lång Kriminaalipoliittisia kannanottoja keväällä 1988 (1988); T. Soukola, Ammatiksi ammattien joukkoon. Vankeinhoitajakoulutuksen vanhaa ja uutta historiaa (1996).
BILDKÄLLA. Lång, Karl Johan. Foto: Ilpo Lukus. Uusi Suomis bildarkiv.