Magnus Linder omorganiserade Finlands gruvförvaltning från och med 1740-talet. Han var en målmedveten men försonlig ämbetsman som åtnjöt förtroende hos såväl brukspatroner som yrkesarbetare. Med honom tog en ny dynasti över ledningen för Svartå bruk.
Magnus Linders släkt härstammade från Småland. Fadern, Ögge Andersson, som var skogsvaktare, försökte främja barnens skolgång. Yngst av dem var Magnus Öggesson, som 1721, vid tolv års ålder, skrevs in vid Växjö gymnasium. Tio år senare inledde han studier vid Uppsala universitet, och antog då namnet Linder efter sin hemsocken Lenhovda (Lindhovda).
Under sina studier satte sig Magnus Linder målmedvetet in i gruvförvaltning. Han studerade juridik och besökte gruvor och bruk. Efter fyra års universitetsstudier erhöll Linder en plats som auskultant vid Bergskollegium. År 1737 besökte han för första gången Finland, och under de tio följande åren avancerade han till bergmästare och fick ansvar för Finlands gruvförvaltning.
Då Linder inledde sitt värv hade Finlands gruvförvaltning förfallit. Bruken hade stått stilla i över ett årtionde under stora ofreden, och inte heller hade hans företrädare under 1720- och 1730-talet satsat särskilt mycket på att utveckla näringen eller dess organisation. Under Linders ledning inrättades åldermän, och skråens verksamhet återupplivades. Linder fick även brukspatronerna att ägna uppmärksamhet åt arbetarnas sociala förhållanden. Under hans ämbetsperiod inrättades 1757 även det länge saknade ämbetet som bergsfogde i Finland.
År 1744 hade Linder upptäckt en lovande malmförekomst i Sillböle i Helsinge socken. Han började bryta malmen tillsammans med ägarna till Forsby bruk i Pernå. Snart kom även brukspatronen på Svartå, Henric Johan Kreij, med i företaget. Efter en lovande början måste dock gruvan, som fått namnet Lindersberg, stängas på grund av olönsamhet. Linder äktade 1748 brukspatron Kreijs dotter Anna Christina, köpte 1752 av sin svärfar Vanjärvi gård i Vichtis och flyttade dit med sin familj. Fyra år senare överlät den gamle bruks-patronen Svartå åt sina två döttrar och deras respektive makar, bergmästare Linder och hovrättsfiskalen Joachim von Glan.
Linders svärfar avled 1764. Bergmästaren ville inte vid sidan av sitt ämbete själv verka som fabrikör, utan överlät till en början bruksdriften åt Mathias Hageman som arrenderade bruket; i praktiken ledde han ändå verksamheten. Då Hagemans arrendetid tog slut 1774 var bruket i gott skick. Ny arrendator blev bergmästarens näst äldste son, Magnus Linder d.y., som under faderns vakande öga moderniserade bruket. Bergmästaren överlät 1782 sin andel åt sin son. Under de knappa trettio år som Linder hade varit ägare till Svartå hade bruket utbyggts och utvecklats så att dess värde tredubblats. Magnus Linder d.y. fortsatte efter sin far att utveckla Svartå. Han köpte 1786 Joachim von Glans andel i bruket, och åren 1782–1792 lät han uppföra en ståtlig huvudbyggnad i trä på bruket. Den kom att utgöra förebild för många andra finska herrgårdar i slutet av 1700-talet. Bergmästare Linder beviljades 1787 avsked från sin tjänst. Sina sista år tillbringade han på Vanjärvi gård, där han avled 1799 vid fyllda 90 år.
Georg Haggrén
Magnus Linder, i källorna även Magnus Öggesson, Magnus Oegidii, döpt 28.2.1709, död 17.1.1799 i Vichtis. Föräldrar skogvaktaren Ögge Andersson och Anna. Gift 1748 med Anna Christina Kreij.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. W.E. Nordström, Svartå bruks historia (1962).
BILDKÄLLA. Linder, Magnus. Oljemålning: J.G. Geitell. Foto: J. Salo. Finlands nationalmuseum. Museiverket.