Konstnären Jalmari Ruokokoski målade med en lätthet och bravur som var legendarisk. Hans konstnärsbana kännetecknades av rörlighet och ett sökande efter ständigt nya intryck. Slutet av hans karriär präglades också av alkoholism och psykisk obalans.
Jalmari Ruokokoski härstammade från Österbotten och Savolax. Hans far som var skomakarmästare sökte arbete på olika orter, som brukligt var bland hantverkare. Jalmari föddes i S:t Petersburg, där fadern arbetade 1878–1897. Sonen hann gå två klasser i rysk skola innan familjen flyttade till Björkö på Karelska näset. Därifrån flyttade de till Helsingfors 1898. Efter folkskolan inledde Jalmari som 16-åring 1902 studier vid Konstindustriella centralskolan, och följande år vid Finska konstföreningens ritskola.
Studierna gick lätt och Ruokokoski belönades för sina framsteg 1905, redan efter ett par års studier, med ett stipendium på 100 guldmark. Samma år deltog han i Finska konstnärernas utställning med ”Studie av naken manlig modell”. Under studietiden blev Ruokokoski känd som en outtröttlig lustigkurre, imitator och clown. Senare visade det sig dock att clownmasken dolde rastlösare och mörkare sidor hos honom.
Ruokokoski ansåg att han 1906 hade studerat tillräckligt, och lämnade ritskolan. Det var början på hans konstnärskarriär, som präglades av rörlighet och ett ständigt sökande efter nya intryck. Han målade till en början stadsmotiv från Helsingfors, men begav sig snart till sin mors hemby Tuovilanlahti i Norra Savolax på spaning efter motiv. Ruokokoski studerade också grafiska tekniker och använde sig sedermera flitigt av monotypi, vernis mou, torrnål och etsning.
I början av 1900-talet uppenbarade sig ett nytt fenomen i konstvärlden, en högljudd grupp ”proletärkonstnärer” med hantverkar- och arbetarbakgrund som pockade på uppmärksamhet. I Helsingfors var de unga bohemkonstnärernas stamställe till en början Fagers café på Mikaelsgatan, senare café Övre Brondin vid Esplanaden. Till kamratkretsen som bildats redan under studietiden hörde, förutom Ruokokoski, bland andra Tyko Sallinen, Ville Mykkänen, Lennu Juvela, Juho Mäkelä och Heikki Tandefelt.
Trots sin rådighet och uppfinningsrikedom led Ruokokoski av en ständig penningbrist, vilket gjorde att han, liksom andra fattiga konststuderande och unga konstnärer, var tvungen att försörja sig på de slag av arbeten som stod att få. Det gick inte att leva enbart på seriös konst. Ruokokoski skaffade pengar genom att göra brukskonst av många slag; skyltar och väggdekorationer. Han kopierade målningar och gjorde bl.a. reklamaffischer för Öflund & Petterssons stentryckeri, annonser för Otavas förlag, samt postkort, illustrationer och skämtteckningar för olika beställare. Väggmålningarna som gjordes av Ruokokoski och Ville Mykkänen för biografen Arena i Hyvinge 1914 finns fortfarande bevarade; de kombinerar frimodigt och glatt finska landskap, antika motiv och djur från alla världens hörn.
Under studietiden hörde symbolisten Magnus Enckell till Ruokokoskis förebilder. Enckells målning ”Vilande pojke” var förebild för Ruokokoskis första utställningsarbete. Edvard Munchs utställning i Helsingfors 1909 hade även stort inflytande på Ruokokoski. Munchs pastösa och summariska sätt att måla satte spår i Ruokokoskis målningar från början av 1910-talet. Bland de kända konstnärerna under slutet av 1800-talet kände Ruokokoski släktskap med fransmannen Henri de Toulouse-Lautrec p.g.a. den cirkus- och varietévärld som denne avbildade. Ruokokoski trivdes själv bland cirkuspubliken och uppträdde ibland improviserat som cirkusclown. Vissa av hans cirkusmotiv påminner om Toulouse-Lautrecs arbeten både till penselföring och komposition.
Ruokokoski gjorde 1909 en resa till Hamburg, där särskilt de symbolistiska bildkonstnärerna Franz von Stuck och Arnold Böcklin gjorde intryck på honom. Men varken symbolisternas hemlighetsfulla djupsinne med dess dragning mot det hinsides, eller Munchs hjärtslitande Lebensschmerz och pessimism fann någon framträdande plats i Ruokokoskis verk. Nära symbolisternas värld kom Ruokokoski i målningen ”Kärlek” (1910), som föreställer konstnärens första hustru, den unga cirkusakrobaten Elvira Bono. Flickans ansikte är dramatiskt illuminerat underifrån, i hennes ögon finns något av den överjordiska glans som symbolisterna försökte fånga, det långa mörka håret ger ansiktet en erotisk inramning, och en stor boaorm slingrar sig runt kvinnohalsen. Men trots den symbolistiska rekvisitan ser Elvira inte ut som en farlig femme fatale, utan som en oskyldig flicka sedd genom den förälskade konstnärens ögon. I ”Kärlek” saknas helt det djävulskt frestande och gäckande draget som finns i Munchs kvinnobilder av samma typ. Ruokokoskis sorgmodigt drömska kvinnoporträtt ”Madonna” (1916), gjort med vernis mou, alluderar på symbolismens drömlika stämningar.
Ruokokoski gjorde under 1910-talets första år två stipendieresor till Paris, där han bekantade sig med impressionisterna och säkert också med färgmåleriet inom Henri Matisses fauvistkrets. I början av 1910-talet började Ruokokoski måla med s.k. regnbågsfärger, då han nådde högst med en välavvägd, spänstig stil, som hans levnadstecknare Leonard Bäcksbacka karakteriserade som ett ”rafflande bombastiskt patos”. Sädesfälten och vägrenen glöder i orange och rött i målningen ”Regnbågen” (1912). Med ”Badande kvinnor” (1912), en målning med traditionellt, klassiskt motiv, gav Ruokokoski ett bidrag till den då populära genren paradisfantasier, där nakna människor som obekymrat sökt sig till naturens sköte avbildades. Han fortsatte på samma tema bl.a. i två verk med motivet Eva och Adam (1916, 1920). Hans självporträtt från 1914 lyser i blårött och i det otillgängliga, överlägsna ansiktsuttrycket kan man även se tragiska toner. I sina självporträtt kom Ruokokoski att avslöja baksidan av sin offentliga pajasroll. Han var ett flertal gånger intagen på Lappvikens mentalsjukhus p.g.a. alkoholism och psykisk obalans.
Ruokokoskis separatutställning 1913 var en stor försäljningsframgång och gjorde honom känd. Ingen mindre än författaren Arvid Järnefelt fann i de utställda verken ”en inre vision, ett inre lyssnande, inre kännande”. Ruokokoski målade ett stort antal porträtt och figurer, i vilka han med yviga penseldrag, men med poetisk känslighet, lyckades fånga den avbildades karakteristiska uttryck. Intressant är t.ex. porträttet av Tyko Sallinens hustru Helmi Sallinen, kallad Mirri (1912), vilket genom sin själfullhet och skönhet avviker markant från Sallinens avbildningar av Mirri från samma tid. Vid sidan av porträtt och figurer målade Ruokokoski, i enlighet med tidens sed, landskap och stilleben med enkla föremålsgrupper: frukter, blommor, fiskar och skjutna fåglar. Däremot målade han aldrig stora kompositioner i stil med Sallinens ”Hihuliterna”.
Ruokokoskis målningar sålde bra också utanför Helsingfors. Konstnärens oregelbundna livsstil och perioder av dryckenskap resulterade dock i ständiga bakslag. År 1914 stod Ruokokoski redan på däcket på ett Amerikafartyg färdigt för avgång, när polisen anlände och hindrade hans avresa p.g.a. obetalda skulder. Illa gick det också för den antikaffär han öppnade 1924 i Helsingfors; affären slog igen redan följande år. Våningen på Kaserngatan i Helsingfors som han hade köpt 1922 utmättes 1931.
Sina stunder av inspiration använde Ruokokoski till febrilt målande. Arbetena blev färdiga i så snabb takt att kritikerna snart började anmärka på hans summariska utförande, även om han på det hela taget behandlades välvilligt av kritiken. Hans popularitet och hans ”lätta” modernistiska teknik uppmuntrade till förfalskningar. Ruokokoski var i början av 1920-talet tvungen att i tidningen Uusi Suomis spalter varna allmänheten för att av konstmånglare köpa ”humbugtavlor” som såldes under hans namn. Men konstnären själv förhöll sig inte heller alltid helt allvarligt till sin konstnärsroll. Han spexade ibland med penseln i vänster hand eller med höger fot, och vid ett tillfälle massproducerade han blomsterbilder med tiotals pappersark utspridda på golvet.
Den kända och omstridda modernisten Tyko Sallinen hörde till Ruokokoskis nära vänner. Till Novembergruppen som leddes av Sallinen anslöt sig Ruokokoski dock aldrig, även om han deltog i gruppens utställningar under dess senare år, 1921 och 1923. I Sallinens fotspår besökte Ruokokoski Danmark och Helsingör vid två tillfällen i början av 1910-talet. Liksom Sallinen gick också Ruokokoski över till att använda en mörkare färgskala efter medlet av 1910-talet, vilket allmänt har uppfattats som en olycklig vändning i hans målande. De två konstnärerna var vid denna tid grannar i Hyvinge; Ruokokoski målade i sin Villa Humala (”Fyllan”) och Sallinen i Villa Krapula (”Bakfyllan”). Men Ruokokoski var van vid ett kringflackande liv och kunde med nöd och näppe hålla sig stilla i två år, 1916–1918, varefter han överlät sin villa med skulder och allt till konstnären Anton Lindfors. Ett antal porträtt utgör fina dokument över konstnärskamratskapet med Sallinen. I ett mörktonat porträtt målat 1921 framställs Sallinen som en grotesk Mefistogestalt.
Ruokokoskis första äktenskap, som ingicks 1909 med cirkusfamiljen Bonos dotter Elvira, havererade redan efter några år, även om det dröjde till 1918 innan paret officiellt tog ut skilsmässa. Samma år gifte sig Ruokokoski med Saima Forsström, som fick fem barn med honom. Samlivet fortsatte till 1928, då Ruokokoski gick sina egna vägar, även om han fortsatte att ta hand om sin familj.
Jalmari Ruokokoski målade hela 1920-talet på det sätt han lärt sig; han föredrog enkla jordfärger och mörkare toner. I hans målningar från 1930-talet kan man också skönja en mer realistisk stil och mer noggranna detaljer. Ruokokoskis sista självporträtt från 1935 är bilden av en man som gett upp; en spöklik figur med ett gammelmansansikte vars drag tycks falla sönder i de starka ljusväxlingarna. Blicken bakom de dimmiga glasögonen är tom. Konstnären var redan allvarligt sjuk. År 1935 höll Ruokokoski sitt livs sista utställningar i Helsingfors och Nyslott. Samma år blev han intagen på sjukhus i Helsingfors med sviktande lever och hjärta, samt strupcancer. Han dog den första april följande år, 49 år gammal.
Rakel Kallio
Joel Hjalmar (Jalmari) Ruokokoski, född 3.12.1886 i S:t Petersburg, död 1.4.1936 i Helsingfors. Föräldrar skomakaren Joel Ruokokoski och Maria Paasonen. Gift med (1) Laura Franciska Elvira Bono 1909, (2) Saima Maria Forsström 1918.
VERK. Representerad i konstmuseer i Finland och Sverige.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Bergström & P. Hämäläinen-Forslund & R. Laurila-Hakulinen, Minä Jalmari Ruokokoski. Konstmuseet i Hyvinge. Utställningskatalog 13.6−31.8.1997 (1997); L. Bäcksbacka, Jalmari Ruokokoski II. Ungdomsverk (1943); L. Bäcksbacka, Jalmari Ruokokoski II. Bohemen – bravurkonstnären (1944).
BILDKÄLLA. Ruokokoski, Jali. Uusi Suomis bildarkiv.