Petter Thorwöste var en av de mest betydande storborgarna i Åbo och Finland under 1600-talet. Han var en fördomsfri pionjär som köpman, skeppsredare och bruksägare. När konjunkturerna i Åbo försämrades försköts tyngdpunkten i Thorwöstes verksamhet till järnindustrin. Han ägde bruk i Antskog och Svartå och grundade ett i Fiskars. Tillsammans bildade dessa ett ur riksperspektiv betydande brukskomplex.
Man antog länge att Petter Thorwöste eller ”thor Westen” var holländare och att han kommit till Sverige via Lübeck. Senare forskning har visat att han hörde till en tysk köpmannasläkt, vars medlemmar under 1500-talet företog handelsresor ända till England i väst och Reval i öst. Heinrick Thorwöste bodde i Lübeck i början av 1600-talet, och 1630 utnämndes en förmyndare för hans son Herman. Den tyske forskaren Erich Gercken hävdar att männen var Petter Thorwöstes far och yngre bror. Petter Thorwöste, som flyttade till Stockholm i början av 1620-talet, hörde således till en gammal och utbredd tysk köpmannasläkt.
Även den unge Petter Thorwöste hade för avsikt att bli köpman och ville därför gå i lära hos en som redan var etablerad i yrket. Han blev butiksbiträde i Stockholm hos Mårten Wewitzer. Wewitzer, som härstammade från Pommern, hörde till de utländska borgare som spelade en central roll i utvecklingen av det svenska näringslivet på 1620–1640-talen. Genom att utnyttja sina omfattande internationella kontakter moderniserade de rikets industri och lånade kapital till kronan, som befann sig i krig och ständigt behövde pengar.
Som Mårten Wewitzers butiksbiträde hade Petter Thorwöste möjlighet att bekanta sig med de affärsstrategier som tilllämpades av en förmögen och framgångsrik storborgare i Stockholm. Han skötte även sin principals affärsverksamhet i Finland. Han besökte Åbo 1624, 1625 och 1626 och stannade ibland över vintern.
Petter Thorwöste flyttade slutligt till Åbo kring 1630 och tog tjänst som bokhållare hos stadens förmögnaste köpman, Jacob Wolle. I december 1631 gifte han sig med Åboköpmannen Johan Sågers dotter Elin och kom på så sätt in i storborgarnas krets. Följande sommar svor Petter Thorwöste borgareden och anträdde en bana som självständig köpman.
År 1634 köpte Petter Thorwöste ett stenhus i Klosterkvarteret i Åbo, alldeles intill sina svärföräldrar. Med tanke på affärsverksamheten hade Thorwöstes hus ett utmärkt läge, invid Stortorget. Petter Thorwöste blev snart en av de mest förmögna borgarna i staden, även om hans inkomster länge bara var hälften så stora som hans förre husbonde jacob Wolles. Thorwöste bedrev både inrikes- och utrikeshandel och reagerade snabbt på växlande konjunkturer. På 1630-talet lyckades han skapa omfattande affärskontakter och ett fungerande handelsnätverk. Med sina fartyg exporterade han främst spannmål, tjära och järn, medan han importerade salt, tyger, kryddor, vin och lyxvaror. Thorwöste införskaffade spannmålen från adelns förläningar, och av akademins professorer efter grundandet av Åbo akademi. Genom att vara bankir åt professorerna blev Thorwöste umgängesvän med flera av dem. På 1640-talet bjöds han in till festligheterna i samband med rektorsinstallationerna.
På 1600-talet var tjäran Finlands viktigaste exportprodukt. Genom det österbottniska handelstvånget förlorade Åbo redan på 1630-talet en del av sin tjärhandel till Stockholm. År 1641 skeppades drygt 11 procent av rikets tjära ut från Åbo. Vid samma tid hade Petter Thorwöste blivit stadens viktigaste tjärexportör. På 1640-talet minskade dock tjärhandeln i Åbo. Det slutliga bakslaget inträffade 1648, då Norrlands tjärkompani grundades. Detta fick för 20 år monopol på exporten av den tjära som producerades i Finland och Norrland. Storborgarna i Åbo försökte genom klagomål upplösa kompaniet och förhindra att handeln med tjära helt skulle råka i stockholmarnas händer. Också Petter Thorwöste deltog i denna kamp. En följd av storborgarnas klagomål blev att borgarna i stapelstäderna i södra Finland fick större möjligheter att bli delägare i tjärkompaniet. Men kompaniet höll på sin rätt. Så småningom utarmades stapelstäderna i södra Finland eftersom de utländska köpmännen inte längre sände sina fartyg till Finland. Thorwöste upphörde med sitt tjärhov och sålde det till kompaniet.
För att förbättra sina affärer med utlandet blev Petter Thorwöste redan på 1630- talet skeppsredare. År 1638 köpte han från Holland ett stort oceandugligt skepp med minst 14 kanoner. I Åbo hade tidigare ingen haft ett större fartyg. Tre år senare köpte han tillsammans med sin svåger Petter Såger och en tredje Åboborgare, Petter Jesenhausen, ett annat stort fartyg från Lübeck, Sanct Johan Döparen. Avsikten var att denna skulle gå på Lübeck. Sitt tredje största fartyg, en skuta, hade Thorwöste låtit bygga tillsammans med Vasabon Herman Jesenhausen. Denna skulle i första hand segla på Hamburg. I början av 1640-talet var Thorwöste delägare i alla högsjödugliga fartyg i Åbo och samtidigt den mäktigaste skeppsredaren i Finland. Han kunde med sina egna fartyg sköta handeln såväl med Danzig och Lübeck som med Holland. År 1639 sände han sitt skepp ända till Spanien för att hämta salt, men seglatsen upphörde åtminstone tillfälligt när fartyget på grund av kriget konfiskerades i Öresund. Av allt att döma anlöpte det ändå till slut Åbo. De övriga borgarna i Åbo hade först i mitten av 1700-talet möjlighet till en motsvarande långseglats.
Såväl Petter Thorwöste som de andra borgarna i Åbo fick hastigt lov att upphöra med att utrusta stora fartyg. Kronan förde krig och beslagtog redan 1641 fartyg som ägdes av Åbobor, och följande år försvinner deras högsjöseglare helt ur källmaterialet. Thorwöste hade i och för sig kvar skepp som lämpade sig för seglatser till Medelhavet. För att undvika att det egna fartyget utsattes för risker och för att samtidigt förhindra att fartygen skulle beslagtas av kronan började Thorwöste 1643 som den förste borgaren i Åbo hyra utländska segelskepp. Redan samma år förde ett fartyg som hyrts av Thorwöste salt och kolonialvaror till Åbo.
Petter Thorwöstes framgångsrika affärer grundade sig på omfattande affärskontakter i hemlandet och utomlands och på direkta förbindelser med Danzig, Lübeck och Amsterdam. Efter problemen med rederinäringen och den minskande handeln med tjära började Petter Thorwöste mot slutet av 1640-talet alltmer koncentrera sin affärsverksamhet till en ny bransch, järnindustrin. Han var sedan tidigare förtrogen med järnbruken i Svartå och Antskog som hade ägts av jacob Wolle. Kostnaderna för bruken blev för stora för Wolle och han skuldsattes. I oktober 1640 tog Wolle ett större lön av Thorwöste och intecknade åt denne sitt bruk i Antskog, fastän det redan fungerade som säkerhet för tidigare lån.
Detta blev inledningen till en mer än ett årtionde lång konflikt mellan Thorwöste och Wolle. Under de år konflikten varade växte Wolles skuld till Thorwöste alltmer. En betydande del av de handlingar som sändes till Bergskollegium på 1640-talet gäller bruken i Svartå och Antskog. Petter Thorwöste hade själv rest till Stockholm för att övertyga drottning Kristina om sin sak. Den 30 oktober 1647 slog Bergskollegium fast att bruken i Antskog och Svartå hörde till Petter Thorwöste och dennes efterkommande.
Fastän produktionen vid bruken inte nådde upp till samma nivå som vid de större bruken i Sverige, hörde Antskog och Svartå i fråga om befolkning till rikets största järnbruk. Petter Thorwöste utvecklade kraftigt sin bruksverksamhet. Thorwöste utnyttjade de möjligheter som forsarna i Fiskars erbjöd, och fick 1649 privilegium för ett nytt bruk. Eftersom kronan vid samma tid uppmuntrade företagare att bygga bruk i Finland och Norrland, beviljades Fiskars 12 skattefria år.
Antskog var på sin tid byggt för att man skulle kunna dra nytta av den malm som fanns i Ojamo i Lojo. Gruvan visade på 1640-talet tecken på att sina, och Wolle hade hämtat en del av malmen från gruvan på Utö i Stockholms skärgård. Fiskars låg nära kusten, så det var lätt att transportera malm dit sjövägen. Det första Thorwöste gjorde var att bygga en masugn i Fiskars och överge det gamla smältverket i Antskog.
Petter Thorwöste gjorde järnbrukens produktion mer mångsidig. Den viktigaste varan vid de svenska järnbruken var stångjärnet. Det var av hög kvalitet, men fortfarande ett halvfabrikat av vilket en betydande del förädlades vidare vid olika järnmanufakturer. Det var ytterst få av bruken som hade en egen manufakturverkstad. Redan 1644 meddelade Thorwöste att han hade för avsikt att inrätta ett manufaktursmedja vid sina bruk och anställa spik- och knippsmeder. I Svartå förverkligade han sina planer redan i slutet av 1640-talet och i Fiskars ett årtionde senare.
Utvecklandet av produktionen vid järnbruken hade ett samband med nya marknader. Under jacob Wolles tid fördes största delen av produktionen genom Öresund till Holland. Tillsammans med grundaren av Billnäs och Fagerviks bruk, Carl Billsten, upptäckte Thorwöste betydligt mer lönsamma marknader i Finland, Estland och Livland. På dessa områden fanns det inga andra bruk, så efterfrågan var garanterad. Thorwöstes produkter var efterfrågade i Reval, Narva och i rikets största stad, Riga.
Petter Thorwöste hade under 1630– 1640-talen inte endast beviljat lån till Jacob Wolle, utan också till många andra Åbobor. När handeln med tjära och hela utrikeshandeln i Åbo avtog måste Thorwöste själv ta stora lån, från början av 1650-talet. En del lyfte han i Åbo, en del i utlandet, så långt bort som i Amsterdam. När Åbo brann 1656 förvärrades Thorwöstes ekonomiska trångmål ytterligare. Hans stadshus i Klosterkvarteret skadades allvarligt i branden, och samtidigt förstördes handelshusets arkiv, vilket gjorde det svårare för arvingarna att bedriva affärsverksamhet efter storborgarens död. Å andra sidan gav utgifterna för bruksverksamheten och branden i handelshuset och stadshuset en god grund för de ansökningar om skattefrihet som arvingarna skickade till Bergskollegium. Dessa ansökningar och klagomål torde vara orsaken till att Petter Thorwöste i den äldre historieskrivningen har ansetts vara så fattig under 1650-talet att han stod på randen till konkurs.
Petter Thorwöste var en av de mäktigaste storborgarna i Åbo och i hela Finland under 1600-talet. Han var målmedveten i sin affärsverksamhet, obeveklig och fördomsfri. Han tog sig snabbt ur ogynnsamma situationer och hörde till pionjärerna när det gällde att upptäcka nya möjligheter. Under de sista tio åren av sitt liv ägde han ett av rikets stora brukskomplex. Thorwöste hade tiotals anställda, med bruken medräknade t.o.m. några hundra underlydande med familjer. Han strävade efter att göra noggranna arbetsavtal med sina underlydande. I avtalen definierades deras skyldigheter och i gengäld fick de sin husbondes beskydd och en relativt god utkomst.
Petter Thorwöste var ända till slutet aktiv inom sin affärsverksamhet. Han avled i maj 1659, men förberedelserna inför den ceremoniella begravningen tog som vanligt var vid denna tid mycken tid i anspråk. Först den 16 januari 1660 fick den bortgångne storborgaren och bruksägaren sin sista viloplats i en egen grav i muren bredvid den nya porten till Åbo domkyrka.
Georg Haggrén
Petter Thorwöste, född ca 1600/1605 i Lübeck (?), död 6.5. 1659 i Åbo. Föräldrar eventuellt handlanden i Lübeck Heinrick Thorwoeste (död före 1630) och Catharina. Gift 1631 med Elin Såger.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bergskollegiets arkiv, Svenska riksarkivet; Bergstyrelsens arkiv samt Nylands och Tavastehus läns länsräkenskaper, Riks-arkivet; Dahlströmska samlingen, Åbo landskapsarkiv. G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige (2001); G. Haggrén, Patruuna, mestari ja muu ruukinväki. Läntisen Uudenmaan rautaruukkiyhteisöt suurvalta-ajalla (otryckt licentiatavhandling, Helsingfors universitet, 1994); T. Hultin, Historiska uppgifter om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); E. Kyttä & K. Suoja, Vitikkalan suvun juuria (1982); S. Möller, Suomen tapulikaupunkien valtaporvaristo ja sen kaupankäyntimenetelmät 1600-luvun alkupuolella (1954); G. Nikander, Fiskars bruks historia (1929); W.E. Nordström, Svartå bruks historia (1962); R. Ranta, Åbo stads historia 1600−1721 I–II (1977); K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).
BILDKÄLLA. Thorwöste, Petter d.ä. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet I (1894).