Jaakko Ilkka var en österbottnisk storbonde som ledde ett bondeuppror, det s.k. klubbekriget, i södra Österbotten 1596–1597. Efter böndernas blodiga nederlag vid Nokia 1596 blev anförarna med Ilkka i spetsen tillfångatagna och avrättade. Jaakko Ilkkas minne har levt vidare i dikter, dramer och operor.
Jaakko Ilkkas far, Pentti Jaakonpoika, var hemmansägare på Rahnasto i Ilmola i södra Österbotten 1553–1566. Han förvärvade senare ett annat hemman där, som man började kalla Ilkkala gård. Till odlingsarealen var Ilkkala socknens näststörsta gård.
Jaakko Ilkka var landsköpman som bl.a. transporterade kronans skattepersedlar. Sommaren 1586 företog han en handelsresa i Estland, där han till borgen i Reval levererade 110 tunnor skattespannmål och 38 tunnor saltfisk. Man vet också att han sålde smör och tjära i Stockholm 1590. I tre år var han även verksam som länsman.
I likhet med andra landsköpmän i södra Österbotten utrustade Ilkka en ryttare och blev själv ryttare, vilket gav honom skattefrihet för hans hemman. Kanske föresvävade honom ett bestående frälse, något man fruktade att denne landskapets ledande rusthållare eftersträvade. Hösten 1592 fick Ilkka ett intyg över att han hade deltagit i tre fälttåg, under vilka han hade utrustat en häst från hemmanets sida och en för borglägret. Detta gällde de anfall som 1591–1592 under Klas Flemings ledning företogs ända till Novgorod i Ryssland.
Varför en förmögen rusthållare ställde upp som ledare för klubbekrigarna ger källorna inte besked om. Folkresningen föddes i protest mot det godtycke och missbruk som krigsfolket utövade genom borglägertungan. Det förefaller skäligt att tänka sig att bönderna erbjöd Ilkka förmåner. Kanske han påverkades av de försäkringar om att slippa betala för borgläger, som den sydösterbottniska allmogedelegationen medförde från hertig Karl under fredsåret 1595.
Ilkka tog kontakt med hertigens mest ansedda anhängare i Österbotten, länsmannen i Pedersöre Hans Hansson Fordell. I slutet av 1595 frågade han denne, om det inte vore skäl att återta det spannmål knektarna samlat hos bönderna. Under de första dagarna i januari 1596 gjordes ett försök. Ilkka blev tillfångatagen och sattes bakom galler på Åbo slott. Sedan han lyckats rymma därifrån med hjälp av ett rep som han gjort av sina kläder, hade han inte mera något val.
De upproriska bönderna var i behov av en ledare. Man hade gjort upp en gemensam strategi som gick ut på att man från de olika landskapen skulle rycka fram mot Flemings trupper ända till Åbo. Österbottningarnas uppgift var att få tavastlänningarna och savolaxarna med i resningen. Efter några misslyckade försök att få en militärt skolad anförare gick uppdraget till Ilkka. Han var den ende av de sydösterbottniska folkledarna som hade krigserfarenhet. Ilkka fick osedvanligt stora befogenheter och hade t.ex. rätt att befria den som var oförmögen från att delta i den gemensamma framryckningen. Böndernas gemensamma beslut var att samtliga vapenföra män skulle delta i tåget. Jaakko Ilkka och hans medbefälhavare Yrjö Kontsas gjorde undantag för endast två lytta bönder.
Kort före julen 1596 nådde klubbekrigarna Nokia gård, där de till en början lyckades hålla stånd mot några mer obetydliga arméstyrkor. När Klas Fleming på årets sista dag nådde fram med sina huvudstyrkor förändrades situationen i ett slag. Marsken ville undvika blodsutgjutelse och erbjöd bönderna förlikning på villkor att de följande dag utlämnade Ilkka och de övriga upprorsledarna. Då männen i ledet samtidigt fick löfte om fritt avtåg, försvagades böndernas stöd för sina anförare. Ilkka märkte detta och flydde tillsammans med de övriga ledarna. Klubbehären, som inte kunde uppfylla löftet om utlämning av anförarna, började ohejdat fly. Marskens ryttare, som följde efter, dödade hundratals bönder.
Efter blodbadet vid Nokia var det tämligen lätt för fogden Abraham Melchiorsson, som av kung Sigismund sänts till Österbotten, att fängsla Jaakko Ilkka, Yrjö Kontsas, Pentti Pirri jämte några andra bondeledare. Fogden berättade senare att en del av bönderna hade hjälpt honom att genomföra detta. Tvärtemot Klas Flemings förbud lät Abraham Melchiorsson avrätta dem. Fogden vågade inte föra Jaakko Ilkka till Fleming i Birkala, eftersom han fruktade att bönderna skulle befria honom under färden. Avrättningen ägde rum i slutet av januari 1597 på ön Kontsansaari i Kyro älv på höjden av Storkyro gamla stenkyrka. Ilkkas rådbråkade kropp fördes till Ilmola och lades på stegel, varifrån bönderna tog ned honom och gav honom en anspråkslös begravning.
Klubbekrigets första skede har efter sin ledare kallats ”Ilkkas krig”. Den tidiga folkliga resningen mot den svenska centralmakten, och resningens ledare Jaakko Ilkka, har haft stor betydelse i den nationella historieskrivningen i Finland från och med mitten av 1800-talet. Ilkka har sedermera blivit en nationell gestalt som hyllats i litteraturen och på scenen.
Armas Luukko
Jaakko Pentinpoika Ilkka, även Jakob Bengtsson Ilkka, född sannolikt på 1550-talet, död i slutet av januari 1597 i Storkyro. Föräldrar nämndemannen, bonden Pentti Jaakonpoika.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Grönblad, Handlingar rörande klubbekriget (1843); P. Haavikko, Nuijasota. Sisällissodan vuodet 1596−1599 (1996); K. Katajala, Suomalainen kapina (2002); K. Katajala, Northern Revolts. Medieval and Early Modern Peasant Unrest in the Nordic Countries (2004); Y. Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja tapaukset (1877); A. Luukko, Etelä-Pohjanmaan nuijapäälliköt ja heidän paikalliset vastustajansa. Kytösavut III. (1947); A. Luukko, Etelä-Pohjanmaan historia II. Keskiaika ja 1500-luku (1950); P. Renvall, Jaakko Ilkka. Katkeroitunut pienviljelijä vai pohjalainen suurtalonpoika? Historiallinen aikakauskirja (1935); J. Saarenheimo. Vanhan Pirkkalan historia (1974); J. Sarvela, Jaakko Ilkan suku. Genealogiska samfundets årsbok 41 (1980); H. Ylikangas, Nuijasota (1977, 3. uppdaterade upplagan 1996); H. Ylikangas, Klubbekriget. Det blodiga bondekriget i Finland 1596−97 (1999).
BILDKÄLLA. Ilkka, Jaakko. Medaljong efter skiss av W. Aaltonen. Finlands nationalmuseum. Museiverket.