Rafael Haarla var en färgstark person och en framgångsrik fabrikör, som med två nästan tomma händer skapade en betydande industrikoncern som inriktade sig på pappers- och cellulosaindustrin. Därtill hade han inflytande inom politiken, men hade svårt att anpassa sig till den parlamentariska demokratin.
För köpmanssonen Rafael Haarla från Korpilax föreföll det naturligt att fortsätta i sin fars fotspår; han drev 1895–1900 en butik i Korpilax och var också verksam som handelsresande. Haarla, ursprungligen Harberg, siktade dock mot vidare kretsar än landssocknen och grundade en partihandel i Tammerfors 1900, då han var 24 år gammal. Bara tre år senare grundade han en pappersförädlingsfabrik som 1930 fick namnet Raf. Haarla Oy och tillverkade kuvert, fönsterpapper, skolhäften och pappersservetter. I början var fabriken anspråkslös och Haarla skötte själv marknadsföringen av sina produkter; han reste omkring i landet och sålde sina kuvert och pappersservetter till partihandlar. Elantos direktör Väinö Tanner mindes honom som en rask och trevlig affärsbekant. Fabriken växte snabbt under sin driftiga ägare, och på 1910-talet var den redan ett betydande företag inom sin bransch.
De finländska pappersproducenterna hade bildat en kartell 1918, varför inte heller Haarla längre fick köpa råvara för sin pappersförädlingsfabrik till samma pris som sina konkurrenter. För att hjälpa upp situationen beslöt han sig för att bygga ett eget pappersbruk, som stod färdigt 1920 vid Santalahti i Tammerfors och bar namnet Haarlan Paperitehdas Oy. Fastän det var ett våghalsigt försök, fanns det en marknad för brukets produkter såväl i hemlandet som utomlands, och redan under 1920-talet bestämde sig Haarla för att utöka sin industriella verksamhet till att omfatta cellulosaframställning. På så sätt skulle han själv tillverka också pappersbrukets råvara. Eftersom Tammerfors enligt Haarla var en alltför vänstersinnad stad, började han söka efter en ort i Mellersta Finland där det fanns pålitliga arbetare. Så beslöt han sig för att bygga sin nya fabrik i Lievestuore i Laukas. Cellulosabolaget grundades 1927, och i anslutning till detta färdigställdes också en spritfabrik 1933.
Samtidigt som cellulosafabriken grundades i Lievestuore utvidgade Haarla sin industriella verksamhet till Estland genom att i Reval grunda en pappersförädlingsindustri. Han köpte 1929 aktiemajoriteten i Lojo cellulosa Ab, grundad 1906 av kammarherre Hjalmar Linder, med industrianläggningar i Lojo och Kotka. Han köpte också det kända storgodset Laukko i Vesilax, som hade tillhört släkten Standertskjöld-Nordenstam, och uppförde där en ny karaktärsbyggnad; de röda hade bränt ner den förra 1918. I centrum av Tammerfors lät han uppföra ett granitpalats 1924, efter ritningar av arkitekten Jussi Paatela.
Rafael Haarla, som hade fått kommerseråds titel 1924, lämnade 1925 över posten som verkställande direktör i sina bolag till sonen Lauri Haarla. Han kvarstod som ordförande för bolagens direktion fram till sin död.
Vid sidan av sin karriär som fabrikör engagerade sig Rafael Haarla starkt i politiska frågor och var från 1910-talet verksam inom kommunalpolitiken i Tammerfors. År 1918 understödde han starkt den vita armén, och på 1920-talet blev han en av de centrala företrädarna för den vita ideologin och en anhängare av äktfinskheten. Han godtog inte socialismen eller den partitaktik som hörde till den parlamentariska demokratin utan efterlyste en stark förvaltning för landet. Erbjudandet som Haarla framförde till sin före detta kund Väinö Tanner 1929 om att han kunde bli Finlands diktator har blivit allmänt känt. Han motiverade sitt förslag med att det fanns en inkonsekvens inom politiken, med den dåvarande J. E. Sunilas regerings oföretagsamhet och faran för en kommunistrevolution. Tanner samtyckte dock inte till Haarlas förslag.
Haarla strävade efter att förverkliga sina idéer i sina egna industrianläggningar. Han utvecklade ett särskilt vinstutdelningssystem för arbetarna, vilket torde ha varit en orsak till att man knappast alls strejkade vid Haarlas fabriker. Då Lapporörelsen uppstod 1929, var Haarla nästan från början med i dess kommunistfientliga verksamhet. Han invaldes i rörelsens delegation och blev en av dess centrala finansiärer. Haarlas relationer till den finska högerradikalismen bröts emellertid i och med att Lapporörelsen upphörde. Fosterländska folkrörelsen (IKL), som grundades i Lapporörelsens ställe, tog avstånd från Haarla, eftersom han var känd som en entusiastisk frimurare. Då Haarla inte godkändes som riksdagskandidat för IKL, som motsatte sig frimurare, blev han djupt förbittrad och försökte motarbeta rörelsen under resten av sitt liv. Haarla fortsatte dock att vara samhälleligt aktiv, bland annat inom Frihetskrigets frontmannaförbund, vars ordförande hans son Eino Haarla var en tid.
Utöver sina övriga uppdrag är Haarla känd som donator. Den donation som framför allt gått till hävderna består av fyra stora statyer som skildrar Birkalands historia, utförda av Wäinö Aaltonen och uppställda vid Tavastbron i Tammerfors 1929. Han donerade också medel för en simhall i Tammerfors, och 1936 grundade han en stiftelse för kemisk forskning i trä. Kort före sin bortgång donerade Haarla medel för att en staty över Gustaf Mannerheim skulle resas vid stranden av Tammerforsen. Statyn, av Evert Porila, avtäcktes först 1956, på en mer avsides plats i stadsdelen Vehmais.
Mikko Uola
Toivo Rafael Waldemar Harberg, fr.o.m. 1906 Haarla, född 6.3.1876 i Korpilax, död 1.6.1938 i Tammerfors. Föräldrar handlanden Elis Akates Harberg och Eedla Aurora Arvelin. Gift med (1) Rosa (Ruusa) Helena Keskinen 1895, (2) sjuksköterskan Hilja Hursti (född Henriksson) 1921.
PRODUKTION. Taistelu työehtosopimuksista. Silmäys politikoiviin ammatillisiin järjestöihin (1929).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Jutikkala, Tampereen historia III (1979); L. Poppius & Y. Raevuori, Haarlan suku (1936); Y. Raevuori, Haarla-yhtymä 1903−1953 (1957); V. Tanner, Kahden maailmansodan välissä (1966); M. Uola, Sinimusta veljeskunta. Isänmaallinen kansanliike 1932−1944 (1982); M. Uola, Rintamamiesten liitto (1988).
BILDKÄLLA. Haarla, Rafael. 1925. Uusi Suomis bildarkiv.