Hugo Robert Standertskjöld var en adelsman med militär utbildning, som efter att ha tjänstgjort inom den ryska vapenindustrin överförde sin förmögenhet till Finland. Han var aktiv inom många företag, framför allt fabrikerna i Kaukas, vilka han från 1893 byggde upp till en storindustri. Standertskjöld var ungkarl och en känd donator och mecenat.
Hugo Robert Standertskjöld hör till de industrimän som från slutet av 1890-talet skapade cellulosa- och pappersindustrin i Finland. I motsats till sågfabrikörerna hade de förra föga tidigare erfarenheter av branschen, men de hade talang för att sköta och utöka företagens verksamhet samt för att ordna den nödvändiga finansieringen. För själva tillverkningen av cellulosa och papper svarade ingenjörerna och för administrationen disponenterna. Dessa företagare påbörjade fusioneringen av såg- och pappersindustrin till integrerade skogsindustriföretag, i vilka sågverken, produktionen av cellulosa och papper samt verkstäderna och energiproduktionen utgjorde en helhet, medan de separata inrättningarna, i synnerhet sågarna, så småningom försvann eller ingick som delar i helheten.
Hugo Robert Standertskjöld föddes i en adlig familj på Vånå gård i Janakkala, som hans far efter sitt avsked från armén skötte som ett fideikommiss. I enlighet med familjeseden både på fädernet och mödernet skrevs den unge Standertskjöld in vid kadettskolan i Fredrikshamn. Sedan han 1864 utexaminerats som officer tjänstgjorde han vid de ryska styrkorna i Polen. Hans fars kusin general August Standertskjöld, som 1871 blev inspektör för alla vapenfabriker i Ryssland, utsåg 1866 den unge officeren till sin medhjälpare vid det av honom ledda gevärsfaktoriet i Tula i det inre av Ryssland.
Den unge Standertskjöld lärde sig snart hur man skulle leda en stor fabrik. Han kallades därför till chef för gevärsfaktoriet i Izjevsk på initiativ av Ludvig Nobel – bror till den store Alfred Nobel och en av storägarna inom den ryska industrin – samt av överste (senare general) Pjotr Bilderling. Dessa hade arrenderat faktoriet av staten; Standertskjöld hade dock under kriget mot Turkiet 1877–1878 så god framgång som chef för fabriken att ryska staten erbjöd honom att arrendera den. Fabriken hade vid den tiden ca 5 000 arbetare, och arrendevillkoren var så förmånliga att Standertskjöld inom fyra år blev en mycket förmögen man, trots att han till kejsarens förvåning sade upp arrendet innan den utsatta tiden gått ut. Standertskjöld blev senare största aktieägare i ammunitionsfabriken i Tula. I denna egenskap föreslog han för den ryske krigsministern att priset på patronerna skulle bindas till priset på koppar. Krigsministern var emellertid inte intresserad av ”börsspekulationer”, varför avtalen slöts till fasta priser. Då priset på koppar sedan fortsatte att sjunka, började den tidigare mindre lönsamma vapenfabriken i Tula ge allt större vinster. Typiskt för Standertskjöld var att fabrikerna i Tula levererade gevär till försvarsmakten i Finland till ett betydligt lägre pris än det gängse, sedan Finland 1880 fått en värnpliktig armé.
Standertskjöld avgick från armén 1884 som överste och återvände till Finland. Han avvecklade gradvis fram till 1913 sina intressen i Ryssland och investerade sina tillgångar i Finland i lantegendomar, stadsfastigheter och inom industrin. Han tillbringade somrarna på Karlberg i Tavastehus, som han köpt 1882, sedermera bekant som Aulanko gård. Utan att spara sina medel lät han uppföra en stor allmän park försedd med gångar, statyer, utkikstorn och konstgjorda ruiner. År 1926 sålde han gården till Tavastehus stad. Utöver Karlberg och Vånå gård ägde han de närbelägna lantegendomarna Metsäkylä och Katajisto samt Ryttylä gård i Hausjärvi. Vintertid bodde Standertskjöld i sitt hus invid Salutorget i Helsingfors. Denna värdefulla fastighet övergick enligt ett avtal med Standertskjölds dödsbo till staten 1931 för att täcka arvsskatten; sedan dess har Högsta domstolen verkat i byggnaden. Standertskjöld ägde också andra fastigheter i Helsingfors, såsom flervåningshuset i hörnet av Kyrkogatan och Norra kajen, ritat av Theodor Höijer.
Standertskjöld var redan på 1870-talet med om att grunda ett träsliperi och en pappersfabrik i Ingerois och köpte 1893 en trådrullsfabrik i Kaukas, som han utvidgade till en viktig producent av cellulosa. För att trygga tillgången på råvara köptes flera skogsfastigheter i närheten av Kaukas, och under första världskriget inköptes åt Ab T. & J. Salvesen omfattande marker samt en större såg i Villmanstrand. Dessutom köptes Kaltimo kraftverk, ett träsliperi samt sågar i Nordkarelen som tillhörde Ab Gustaf Cederberg & Co. Standertskjöld köpte vidare mer än hundratusen hektar mark; på sina marker lät Standertskjöld småbrukare bosätta sig på förmånliga hyresvillkor. I Kaukas grundades 1926 en fanerfabrik.
Standertskjöld stödde William Ruth, som ofta råkade i ekonomiska svårigheter men som låtit uppföra fabrikskomplexet i Karhula och var en ekonomisk reformator. Standertskjölds syster Fanny var gift med Ruth. Efter en uppgörelse övergick Ruths förmögenhet 1916 från dödsboet till A. Ahlström Ab, medan inflationen sänkte värdet på de av Ruth grundade stiftelserna mot slutet av årtiondet.
Standertskjölds fosterländska och filantropiska sinne framgår av att han modigt och frikostigt stödde dem som landsförvisats av generalguvernör Bobrikov jämte deras familjer. För att skydda sin förmögenhet omvandlade han vid denna tid fabrikerna i Kaukas, som han ursprungligen ägde ensam, till aktiebolag. Åren 1904–1911 verkade Gösta Björkenheim som verkställande direktör för bolaget; han efterträddes i Kaukas 1911 av Jakob von Julin d.ä., som var gift med Standertskjölds brorsdotter Elsa. Standertskjöld donerade 1918 en miljon mark till den vita arméns invalider och stödde skyddskårerna med betydande donationer.
Hugo Robert Standertskjöld betraktades som frikostig och överdådig samt som en osjälvisk gynnare av vetenskap och konst. Han var en känd musikvän och anlitade unga musiker till sina fester och bistod dem i studierna. Litteraturen stödde han genom Svenska litteratursällskapet. Bildkonsten stödde han genom att köpa verk av kända målare och skulptörer, som han sedan testamenterade till offentliga samlingar. År 1924 donerade han sitt aktieinnehav i Nordiska föreningsbanken till allmänna ändamål, i huvudsak till Finska läkarsällskapet för bekämpning av cancer. Som den anspråkslösa person han var bar Standertskjöld inga ordnar och vägrade ta emot Frihetskorset. Han var en av de första bilägarna i Finland och upphörde samtidigt att använda hästdragna vagnar.
Erkki Pihkala
Hugo Robert Standertskjöld, född 22.9.1844 i Janakkala, död 9.5.1931 i Helsingfors. Föräldrar godsägaren, underlöjtnanten Henrik Johan Standertskjöld och Margareta Christina von Kraemer.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Alho, Suomen teollisuuden suurmiehiä (1961): T. Carpelan, Finsk biografisk handbok II (1903); B. Lönnqvist, En finsk adelssläkts öden (2006); H. E. Pipping, Hugo Standertskjöld. Finlands adels förbunds årsskrift VI (1932); J. Standertskjöld, Kaukas 1873−1944. Med en minnesteckning över Hugo Standertskjöld av Hugo E. Pipping (1973).
BILDKÄLLA. Standertskjöld, Hugo Robert. Museiverket.