Ericus Erici Sorolainen var biskop i Åbo i mer än fyrtio år. Hans levnad inföll under en brytningstid i Finlands politiska, kulturella och kyrkliga liv, vilket avspeglas i hans litterära produktion och praktiska verksamhet. Den litterära produktionen sammanföll med den ”skapande vår” inom den finska litteraturen som framkallades av reformationen. Hans postilla, som är det mest omfattande verk på finska som gavs ut under Finlands svenska tid, kan anses avsluta denna period.
Ericus Erici Sorolainen föddes ca 1546 som son till kyrkoherden i Letala, Ericus Jacobi; moderns namn är inte bekant. Fadern innehade förutom prästgården ett hemman i Sorola by, vilket senare gjordes om till ett säteri. Från hemmansnamnet härleder sig Ericus Ericis binamn Sorolainen.
År 1563 inledde Ericus Erici sina studier i Åbo. Rektor för skolan var Ericus Matthei Härkäpaeus, som hade studerat i Rostock och avlagt magisterexamen i Wittenberg. Härkäpaeus är särskilt betydelsefull som gynnare av det grekiska språket. Ericus andliga intryck präglades av hans uppväxt i en humanistiskt inriktad krets präglad av Melanchthon. Om Ericus slutförde sina skolstudier vid ingången av 1570-talet, hann han innan sin avresa till Tyskland under ett par års tid få del av undervisningen av blivande präster. Han prästvigdes troligtvis av biskop Juusten.
Biskop Juusten och Härkäpaeus sände den 27-årige Ericus Erici till Rostock. Vid tiden för Ericus studier var Rostock säte för det näst viktigaste protestantiska universitetet i Tyskland. Ur svensk synvinkel var dess betydelse under 1500-talet större än Wittenbergs. Ericus Erici stannade i Rostock ända till sommaren 1577. Efter sin hemkomst benämndes han ”student” och ”herr”, men också ”magister”, som en del andra som återvände efter studier utomlands. Det är dock högst troligt att han i Rostock på sin höjd avlade en baccalaureusexamen. De filosofiska grundintryck han mottagit var huvudsakligen humanistiska i ramismens anda.
Under Ericus Erici studietid hade den svenska kyrkan genomgått en ny omvälvning, som medgav en viss återgång till äldre bruk. Den reform av kyrkans kult som Johan III initierat hade uttryckts i Nova ordinantia ecclesiastica, godkänd 1575. Kort innan Ericus lämnade Tyskland offentliggjordes på kungens försorg den liturgi som kallades Röda boken och som kort efter sin publicering ytterligare förvärrade de liturgiska stridigheterna inom kyrkan.
Sedan Ericus Erici återvänt hem tillägnade han sig snabbt Johans liturgiska program varvid denne under slutet av 1578 belönade honom med ett rektorat vid en skola i Gävle, som var ett centrum för kungens liturgisk-teologiska idéer. Eric vann till den grad regentens förtroende att denne i september 1583 utnämnde honom till biskop i Åbo och till administrator över Viborgs stift. Kort efter sin invigning förband sig Eric och de övriga närvarande biskoparna skriftligt att följa Nova ordinantia och liturgin. Kungen hade även hyst planer på att sända Eric till Konstantinopel för att förhandla i trosfrågor, sedan kungens försök att förhandla med den romerska kyrkan visat sig utsiktslösa.
I Sverige förekom starka rörelser som riktade sig mot Johans liturgi. I Finland återigen lyckades man lugnt genomföra förnyandet av gudstjänsten. Detta berodde delvis på att det endast var i de svenskspråkiga församlingarna den nya liturgin togs i bruk. I de finskspråkiga använde man Paul Juustens bok Se Pyhä Messu (Den heliga mässan). Erics strävan var att genom rundskrivelser och visitationsresor övervaka församlingarna. Sålunda företog han 1591−1592 biskopsvisitationer i Österbotten, Satakunda och Tavastland.
I mitten av 1580-talet fick Ericus Erici i uppgift att översätta Johans liturgi och Uskon koko tunnustus (Hela trosbekännelsen). Johans död i november 1592 vände upp och ned på det makt- och kyrkopolitiska mönstret i riket. I den dynastiska maktkamp som bröt ut var Ericus Erici trogen den legala successionsordningen, enligt vilken kung Sigismund av Polen skulle bli regent efter sin far Johan, under förutsättning att han bevarade den protestantiska tron. I spetsen för oppositionen mot Sigismund stod hertig Karl av Södermanland. Vid sidan av politiska ambitioner hade Karl, som från början hade motsatt sig Johans liturgi och hans katoliserande strävanden, också kyrkliga och teologiska mål.
Utan att höra Sigismund kallade Karl till kyrkomöte i Uppsala i februari 1593. Där stadfästes rikets första lutherska bekännelseskrift Confessio fidei, som förutom mötets beslut innehöll tre av den gamla kyrkans trosbekännelser och den Augsburgska bekännelsen i oförändrad form. Man önskade alltså avvärja katolicismen och ta avstånd från Johans liturgi. Även biskopen och prästerskapet i Åbo förband sig att följa beslutet. Ericus fick därtill lov att offentligen göra avbön för att ha understött Johans liturgi. Genom att alliera sig med Karl, som motsatte sig Sigismund, fick kyrkan i sin tur hertigens stöd för sin skärpta bekännelsepolitik.
Uppsala möte kastade en skugga över förhållandet mellan Ericus och Karl. Hertigen, som lutade åt kalvinismen, glömde inte att Ericus fördömde katolicismen och dessutom de kalvinistiska och zwingliska lärorna. Å andra sidan medverkade Ericus till att stärka den rådande biskopsprotestantiska via media-ståndpunkten mellan katolicism och den reformerta kyrkan.
Sigismund anlände till Sverige 1594, och efter att ha godkänt Uppsala mötes beslut kröntes han till kung. I riket förverkligades således inte den i Europa allmänt tillämpade principen cujus regio, ejus religio (härskarens tro skall också vara rikets). Följande år deltog Ericus i riksdagen i Söderköping, där man utsåg hertig Karl till riksföreståndare och där man angående liturgiska frågor anslöt sig till en allt mera luthersk tolkning. För Ericus var Karls stärkta ställning av ondo.
I likhet med Ericus Erici stod även ståthållaren i Finland Klas Fleming på Sigismunds sida. Men deras olika ståndpunkter i kyrkliga frågor försvårade biskopens arbete. Trots motgångarna försökte Ericus i enlighet med Uppsala mötes beslut stabilisera förhållandena inom kyrkan och företog en biskopsvisitation i Österbotten 1594 samt 1596 i Satakunda och Tavastland. Under klubbekriget, som rasade 1596−1597, stödde Karl de oppositionella, medan Ericus intog en förmedlande linje.
Under lojalitetskrisen hade Ericus Erici givit Sigismund sitt stöd. De opportunistiska dragen i hans karaktär visade sig då de realpolitiska konjunkturerna svängde i samband med att hertig Karl år 1597 anlände till Finland med sina trupper för att göra upp med sina motståndare. Vid det ständermöte som i oktober hölls i Åbo följde Ericus hertig Karl, men våren därpå, då situationen var gynnsam för Sigismund, uppmanade han prästerskapet att visa den laglige regenten lojalitet. Sedan Sigismund förlorat kampen och lämnat Sverige och Karl närmade sig Åbo hösten 1599 bytte Ericus återigen sina lojaliteter. Balansgången lyckades inte i längden och i december lät Karl fängsla biskopen. Han skickades med en skara präster till Uppsala för att prövas av domkapitlet.
I början av följande år togs ärendet upp på riksdagen i Linköping, där hälften av Finlands prästerskap satt på de anklagades bänk. Karl ansåg biskopen avsatt och föreslog en ny biskopsutnämning i Åbo. Prästeståndet försvarade dock energiskt Ericus och samtidigt kyrkans självständighet. Anklagelserna förföll, men biskopen fick betala ettusen daler i böter och kunde först ett par år senare återinträda i sitt ämbete.
Situationen lugnade sig en aning och i juli 1602 utsåg Karl Ericus Erici till ordförande i en kommitté som förberedde översättningen av Bibeln till finska. Regenten planerade dock ännu senare att placera en annan på stolen i Åbo. Karls misstänksamma hållning bidrog till att förlänga Ericus Erici d.y:s vistelse hos Sigismund och hans konvertering till katolicismen 1603.
Trots omständigheterna strävade Ericus Erici att sköta sitt uppdrag och företog en rad biskopsvisitationer. Den åldrande biskopens arbetsbörda lindrades av att man efter freden i Stolbova utnämnde finländaren Olaus Elimaeus till biskop i Viborgs stift. Ericus vistades även tidvis på sin andra hustrus gård Rävnäs i Östergötland. Hans sista årtionde präglades dock av anklagelser och rättegångar i anslutning till hans tjänsteutövning.
Ett förslag om ett centralt kyrkligt ämbetsverk föll på grund av biskoparnas motstånd, men en passus om ”Kyrkans övervakning i Finland” som uppfattades som ett direkt misstroendevotum gentemot Ericus Erici, kvarstod på regeringens program. Biskopen grälade också med ledamöterna av den hovrätt som 1623 grundats i Åbo. Han ville inte samarbeta med de rikets ämbetsmän som bedrev en hård konsolideringspolitik och försökte minska kyrkans självständighet. Att Gustav II Adolf redan 1612 stadfäst adelns patronatsrätt minskade därtill biskopens möjligheter att övervaka kompetensen hos dem som sökte prästtjänst.
Reformationen gav upphov till en livlig publikationsverksamhet i Finland och till en mer omfattande utgivning av finskspråkig litteratur för kyrkans behov. I den svenska kyrkan har man karakteriserat 1600-talets början som ett genombrott i katekesundervisningen. För Finlands del understödde Ericus Erici undervisningen genom att utge två katekeser. Hans större katekes, som omfattar hela 528 sidor, är en kommentar till Martin Luthers katekes. Kommentarens huvudsakliga källor är ett flertal tyska verk samt Marcus Henrici Helsingius 1603 utgivna bok Elenchvs, som representerar den tidigare stränga ortodoxin. Den större katekesen riktar sig främst till prästerskapet. Av Ericus Ericis andra katekes, en finsk edition av Luthers lilla katekes, har endast den upplaga som utkom 1629 bevarats, men den hade publicerats åtminstone en gång redan under hans livstid, vid ungefär samma tid som hans större katekes.
År 1614 hade Ericus Erici redigerat en officiell handbok, Käsikirja, som var en översättning av motsvarande svenskspråkiga utgåva. Ericus Erici var även ordförande för en bibelöversättningskommitté som tillsattes 1603, men dess egentliga arbete kom att uppskjutas till efter hans död.
Ericus Ericis huvudverk, som är en evangeliepostilla i två volymer, trycktes 1621 och 1625 av Reusners boktryckeri i Stockholm. Postillan omfattar 2252 sidor och är såväl till omfång som lärdom unik i Norden; den kan väl tävla med motsvarande tyska verk. Denna Postilla, tillägnad Gustav II Adolf, var inte endast en epokgörande lärobok i predikokonst utan även den första finskspråkiga läroboken, ur vilken de bildade och småningom även allmogen öste religiös, humanistisk och i stor utsträckning också naturvetenskaplig kunskap, speciellt inom astronomi och geografi.
Ericus Erici tog sig på allvar an arbetet på sin Postilla först i mitten av 1610-talet. Men redan i Rostock hade han fått vägkost för sin kommande verksamhet som författare till predikoböcker. Som källa använde han sin lärare Simon Pauls postilla. Därtill undervisades han av David Chytraeus och Lucas Backmeister i frågor som rörde predikolära. Som övriga huvudkällor använde han Johan Habermanns, Johan Strackius och Siegfried Saccus predikotexter. För sin större katekes, som publicerades 1614, använde Ericus Erici en skrift som representerade den tidiga ortodoxin. Habermann å sin sida företrädde en allmänluthersk linje och Saccus en moderat konfessionalism. Det är å andra sidan anmärkningsvärt att Ericus Erici, då han omtalar Augustinus kyrkolära, endast en gång hänvisar till bekännelseskrifterna. Speciellt betonar han Luthers bibelsyn och hänvisar mer än 30 gånger till honom.
Fastän Ericus Erici delvis avviker från sina tyska källor finns i förordet till Postillan ett för tidens lutherska predikolitteratur typiskt angrepp på katoliker, kalvinister och zwinglianer. På samma sätt fördömer Ericus på nytt döpare och de ortodoxa, för att inte tala om judar och muslimer. Postillans etnologiskt intressanta sida finns i de partier som berör tidens bruk och trosföreställningar. Ericus Erici fäster upprepade gånger uppmärksamhet vid finnarnas dryckesvanor. Biskopen uttalar samtidigt sitt missnöje över bruket att följa det årligen ombytliga modet samt över att de lägre stånden i sina levnadsnormer och levnadssätt strävar att efterlikna de högre stånden.
Ericus Erici avled i april 1625 och begravdes i högkoret i Åbo domkyrka. Han var en av sin tids märkligaste finländare. Han ledde landets kyrka i över fyra decennier, under en tid som splittrades av lärda och politiska konflikter. Hans litterära produktion hör till de mest omfattande i Finlands tidiga bokhistoria.
Erkki Kouri
Ericus Erici eller Erik Eriksson Sorolainen, i källorna även Ericus Erici Laedalensis, född ca 1546 i Letala, död i april 1625 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden i Letala Ericus Jacobi. Gift med en till namnet okänd Halvarsdotter, 1602 med Ingeborg Palnesdotter Rosenstråle.
PRODUKTION. Käsikirja Jumalan palveluxesta. Stockholm (1614); Catechismus. Stockholm (1614); Wähä Catechismus. Stockholm (1629); Postilla I–II. Stockholm (1621–1625), (faksimilupplaga 1988–1990).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ericus Erici. Postilla II (1990); R. Holmström, Eerikki Eerikinpoika Sorolainen. Piispa ja teologi, kansanopettaja ja saarnaaja (1937); E. Kouri, La consolidation du luthéranisme en Scandinavie. L’Europe protestante aux XVI et XVII siècles. Paris (1997); E. Kouri, Ericus Ericin Postillan lähteet. Saksalaisen käyttökirjallisuuden vaikutus Suomessa (1984); E. Kouri, Die Finnisch-deutschen Kontakte zu Beginn der Neuzeit. Finnisch-deutsche Kulturbeziehungen seit dem Mittelalter. Berlin (1998); E. Kouri, Health Care and Poor Relief in Sweden and Finland 1500–1700. Health Care and Poor Relief in Protestant Europe, 1550–1700. London (1997); E. Kouri, Historiankirjoitus, politiikka, uskonto (1990).
BILDKÄLLA. Ericus Erici Sorolainen. Sigill. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).