WREDE, Mathilda


(1864–1928)


Kristlig filantrop, friherrinna


Genom sina frivilliga insatser för att hjälpa internerade blev Mathilda Wrede känd både i Finland och utomlands som fångarnas vän. År 1883 inledde hon en trettioårig verksamhet som syftade till en andlig väckelse bland fångarna. Därefter verkade Mathilda Wrede bland annat i det internationella fredsarbetet.


 

Mathilda Wrede föddes som det yngsta av nio barn till landshövdingen i Vasa län, Carl Gustaf Wrede. Hennes mor dog tidigt, och systern Helena kom att ansvara för såväl familjens yngsta som för hushållsbestyren i hemmet. Mathilda gick i Fredrikshamns privata flickskola och tog privatlektioner i språk. Hon behärskade förutom svenska, franska och engelska också finska, som hon lärde sig på familjens andra hemort Anjala, där herrgården Rabbelugn var belägen.


 

Våren 1883 upplevde Mathilda Wrede ett andligt uppvaknande, tillsammans med de frikyrkliga i Vasa, när hon lyssnade till ett tal av den svenske predikanten Carl Orest. Samma år började hon besöka Vasa länsfängelse. En grogrund för denna verksamhet utgjorde den förkunnelse och sociala aktivitet som var en del av den frikyrkliga rörelsen och som också i Vasa märktes på många olika sätt. Själavårdsarbete bland fångar hade sedan slutet av 1860-talet bedrivits av bokhandlaren Alba Hellman (1845–1894), som var en viktig gestalt inom stadens frikyrklighet, och som Wrede senare karakteriserade som sin ”andliga mor”. Eftersom Hellman var sjuk hade hennes syster Hilda Hellman (1839–1901) och Mathildas bror Henrik Wrede (1854–1929) fortsatt med besöken. Av dem ärvde Mathilda Wrede sitt arbetsfält.


 

Mathilda Wredes främsta mål var att leda fångarna till andlig väckelse. Hon upplevde själavården av fångarna som sitt kall; ett värv som Gud hade kallat henne till. Hon förde dialog rörande trosfrågor med fångarna i deras celler eller i fängelsets kansli. Ibland höll hon tal och bibelförklaringar i fängelsets kyrka eller andra utrymmen. Hon delade ut religiös litteratur åt fångarna, närmast Nya testamentet och andliga traktat ämnade att leda fångarna till väckelse. Hon brevväxlade också med fångarna.


 

Ett motsvarande arbete hade redan gjorts på olika orter främst på initiativ av Fängelseföreningen i Finland, som hade grundats 1870. Wrede började 1884 med tillstånd av fångvårdsstyrelsens överdirektör Adolf Grotenfelt göra fängelsebesök på olika håll i Finland. Grotenfelt gav Wrede rätt att föra enskilda samtal med fångarna och att dela ut sådan religiös litteratur som fängelsepredikanterna godkänt. Alba Hellman sammanförde vid samma tid Wrede med sina engelska kontakter. Matilda Wrede började också få ekonomiskt stöd för sitt arbete från England, där Elizabeth Fry hade gjort en banbrytande insats för fångarnas själavård.


 

Något som självfallet gjorde det lättare för Wrede att påbörja sitt arbete var de rekommendationer hon fick från fångvårdens högsta ledning samt hennes sociala ställning och de därmed sammanhängande förbindelserna till bland annat landshövdingar, som kunde bevilja besökstillstånd till fängelserna. Inom fångvården förkom vid sidan av andra uppfattningar en progressiv, framstegsvänlig strömning, enligt vilken man tänkte sig att fången kunde botas från sin kriminella böjelse med hjälp av kristen fostran och kroppsarbete. Medan fängelse­predikanterna tog ansvar för själavården bland fångarna var extra arbetskraft välkommen på många orter.


 

Mathilda Wredes verksamhet var inte uteslutande av religiös karaktär. Hon strävade till att främja nykterheten, och snart kom också drag av socialt arbete med i bilden. Wrede förmedlade hälsningar från fångarna till deras anhöriga och stödde på många sätt fångarnas familjer. Hon skaffade kläder, arbetsredskap och pengar åt dem som skulle friges och hjälpte dem också finna arbetsplatser.


 

Även om Wrede försökte hjälpa de svagaste i samhället utan något egentligt samhällspolitiskt förnyelseprogram, avvek hennes arbete från den traditionella välgörenhet som utövades av välbeställda kvinnor ur den bildade klassen. När hon inledde sin verksamhet var hon en nittonårig ogift kvinna som överskred de allmänna konvenansreglerna genom att träffa manliga fångar på tu man hand. Hon verkade därtill alltid ensam om man inte räknar med de insatser hon under de första åren gjorde i den lokala fängelse­föreningen och i de frikyrkligas nykterhetsförening.


 

År 1886 grundade Wrede tillsammans med sin bror Henrik en arbetskoloni för frigivna manliga fångar i Anjala. Efter några år kom huvudansvaret för arbetskolonin Toivola att falla på Henrik Wrede, då hans syster koncentrerade sig på fängelsebesök i olika delar av Finland. Senatens jordbruksexpedition beviljade 1888 Wrede rätt till gratis resor och frakt på järnvägarna.


 

I slutet av 1880-talet knöt Wrede nya betydelsefulla kontakter. Hon lärde känna innehavaren av herrgården Monrepos i Viborg, Paul Nicolay, med vars hjälp hon fick kontakt med de s.k. pasjkovtserna, en kristen grupp som hörde till societeten i S:t Petersburg. Dessa kom med största sannolikhet att stödja hennes arbete. Furstefamiljen Lieven kom med åren att stå Wrede speciellt nära, och hon tillbringade flera ledigheter hos dem såväl i S:t Petersburg som i Livland. År 1889 innebar, andligt sett, en vändpunkt i Wredes liv. Hon lät sig döpas och knöts allt fastare till den frikyrkliga rörelsen.


 

Mathilda Wrede hade även nära kontakter till Frälsningsarmén, som inlett sin verksamhet i Finland 1889. Hon var vän med frälsningssoldaternas första ledare Hedvig von Haartman (1862–1902) och bodde en tid tillsammans med henne i en bostad som också användes som Frälsningsarméns högkvarter. De förenades av sin gemensamma adliga börd, sin personliga andliga väckelse och i sin kallelse till sociala insatser.


 

I S:t Petersburg ordnades 1890 en internationell fängelsekongress, i vilken en offentlig delegation från Finland deltog med tjänstemän vid den finländska fångvården. Mathilda Wrede hade kallats som deltagare. Hon kritiserade i sitt tal den s.k. progressiva inriktningen inom fångvården och betonade att lag och ordning inte kunde förändra fångarna. Det kunde endast Gud, och därför borde man enligt henne utveckla det själavårdande arbetet bland fångarna. I tidningspressen förekom många omnämnanden av Wredes deltagande i kongressen. Ännu större publicitet fick hon emellertid i samband med händelseförloppet kring mördaren Matti Haapoja, då tidningspressen intresserade sig för Haapojas och Wredes möten.


 

Matilda Wredes länge planerade resa till England kunde genomföras 1891. Oaktat hennes personliga engelska kontakter var det vanligt att man inom de frikyrkliga kretsarna sökte skolning och idéer just från den engelska väckelsekristen­heten. Under resan gjorde Wrede sitt eget arbete känt främst hos de bildade klasserna. På samma gång bekantade hon sig också med den lokala fångvården och Frälsningsarméns verksamhet.


 

Wrede signalerade sin trovärdighet och sin hängivenhet för sitt kall såväl genom sina vanor som genom sin klädsel. Hon ville inte använda sin friherrinnetitel utan uppträdde som fröken Wrede. Även om hon inte skapade någon egentlig uniform uppträdde hon redan på 1880-talet i en enkel mörk dräkt som påminde om frälsningsarméns sätt att klä sig. Wrede ville undvika utsmyckningar och allt framhävande av sin kvinnlighet. Som enda smycke började hon på 1890-talet använda en brosch med inskriptionen ”Armo ja rauha” (Nåd och frid). Vid samma tid började man kalla henne ”Fångarnas vän”.


 

År 1892 fick Mathilda Wrede ett slags halvofficiell ställning inom fångvården när hon efter omröstning valdes till medlem i den nygrundade Suomen vankeinhoitomiesten yhdistys, en förening för fångvårdare i Finland. Föreningens målsättning var att samla tjänstemännen inom fångvården för att diskutera fångvården, särskilt hur den praktiskt skulle organiseras.


 

Man förhöll sig mestadels positiv till Wredes själavårdsarbete i fängelserna, även om en del negativa röster också hördes. Sitt mest märkbara stöd fick hon från Åbos straffängelse Kakola, där man ansåg att hon stödde fängelsepredikanterna i deras andliga förkunnelse. Å andra sidan försökte man i Tavastehus tukthus begränsa hennes besök genom att hänvisa till hennes frikyrklighet, som avvek från den lutherska läran.


 

I början av 1900-talet förändrades Wredes ställning inom fångvården. Hennes hälsa tillät inte längre en lika intensiv insats, och frågan blev hur verksamheten skulle kunna fortsätta. Detta löste sig dock när den unge studenten Erik Mandelin blev Wredes medhjälpare. Wrede handledde Mandelin, och han kom senare att axla hennes mantel. Samtidigt började fängelseförhållandena på många sätt förändras. Fängelsepersonalens utbildning hade förbättrats sedan 1880-talet. Efter storstrejken och Sveaborgsupproret internerades många politiskt aktiva vilka starkt kritiserade förhållandena i fängelserna; de protesterade bland annat genom att strejka. Fångvaktarna började hävda sina rättigheter, vilket ansträngde relationerna mellan väktarna och tjänstemännen. Fångvården kritiserades särskilt i arbetartidningarna. Även de divergerande strategierna i förhållande till förryskningspolitiken skapade konflikt.


 

Mathilda Wrede pläderade för att förbättra fångarnas ställning genom en gemensam front mot fängelsernas tjänstemän, av vilka majoriteten dittills hade stött henne. På basis av uppgifter Wrede hade gett publicerade redaktören Guss Mattsson 1908 en artikel i Argus vilken kritiserade förhållandena i Kakola, och som följd därav svalnade Wredes nära relationer till Kakolas direktör. Den nya uppskattning som Wrede åtnjöt bland politiskt aktiva fångar blev uppenbar när den socialdemokratiske lantdagsmannen Santeri Nuorteva 1909 föreslog ett anslag som skulle stöda hennes verksamhet. Initiativet förkastades i lantdagen eftersom Nuor­teva, som tidigare hade suttit i fängelse, var förhindrad att närvara.


 

Wredes aktiva arbete med fängelse­själavård avbröts slutligen 1913. Kakolas direktör förbjöd då enskilda sammanträffanden med fångarna, med hänvisning till Fångvårdsstyrelsens föreskrift som gällde alla fängelser. Wrede hade också öppet angripit förhållandena i Kakola inför fängelsets tjänstemän och fångvårdens ledning, och på så sätt förenat sig med de protester­ som framfördes av de strejkande och demonstrerande fångarna. Enligt Wrede gjordes inga framsteg i möten med fångar i närvaro av en vakt eller en tjänste­man, och hon upphörde därför helt med sin verksamhet.


 

Efter 1913 riktades Wredes intresse förutom mot att hjälpa frigivna fångar också mot bl.a. djurskydd. Hon skaffade sig en lantegendom i Karelen och anställde en frigiven fånge från Kakola att sköta den. Under oroligheterna 1917–1918 vaknade Wredes gamla intresse åter till liv. Hon besökte Kakola och fängelserna i Helsingfors några gånger, men besöken ledde inte till någon förnyad verksamhet. Besöken anslöt sig till Wredes strävan att i samband med inbördeskriget hjälpa både de vitas och de rödas fångar. Dessa strävanden vittnade också om hennes egen ställning i krigets virvlar. Hennes släktingar hörde till de vita och den största delen av hennes bekanta från fängelseperioden till de röda.


 

Efter inbördeskriget började Wrede intressera sig för internationellt fredsarbete. Hon deltog i Kristna fredsrörelsens (International Fellowship of Reconciliation) möten i Danmark 1919 och 1923 samt verkade som organisationens företrädare i Finland. Kristna fredsrörelsen var en samkristen, pacifistisk organisation grundad under första världskriget. Organisationen motsatte sig militärtjänstgöring och betonade Kristi kärlek som fredsskapande. På 1920-talet framträdde Wrede också på resor i Sverige och Danmark samt hjälpte ryska flyktingar i Finland.


 

Trots sina frikyrkliga böjelser lämnade Wrede aldrig den lutherska kyrkan. Hon jordfästes i Johanneskyrkan i Helsingfors och begravdes i Anjala. Fångar från Kakola skulpterade en minnessten för hennes grav. Mathilda Wrede blev redan under sin livstid rikskänd för sitt frivilliga arbete bland fångar. Hon har också vunnit internationell ryktbarhet genom sina resor och genom de biografier som skrivits om henne, vilka blivit översatta till ett flertal språk.


 

Marjo-Riitta Antikainen


 

Mathilda Augusta Wrede, född 8.3.1864 i Vasa, död 25.12.1928 i Helsingfors. Föräldrar landshövdingen i Vasa län, friherre Carl Gustaf Fabian Wrede och Eleonora Margaretha Sofia Glansen­stjerna.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Wredeska släktarkivet, Svenska litteratursällskapet i Finland; Ester Ståhlbergs samling, Riksarkivet; Evy Fogelbergs samling, Åbo Akademis bibliotek. M.-R. Antikainen, Sääty, sukupuoli, uskonto. Mathilda Wrede ja yhteiskunnan muutos 1883–1913 (2004); Bland fångar och fria. Nya drag ur Mathilda Wredes liv och verksamhet. Utg. E. Fogelberg (1922); E. Fogelberg, Fångarnas vän. Drag ur Mathilda Wredes liv och verksamhet. Uppsala (1920); E. Fogelberg, Mathilda Wredes sista år. Uppsala (1929); E. Fogelberg, Mathilda Wrede. Uppsala (1939); J. Forsberg, Kärlek och tro. Systrarna Hellmans liv och gärning (1952); E. Hurskainen, Mathilda Wrede. Aatelistytön tie vankien ja pakolaisten ystäväksi (2004); I. M. Sick, Mathilda Wrede. Fångarnas vän. Uppsala (1922); E. Skäringer, Mathilda Wrede – fångarnas vän. Jönköping (1937); L. Stevenson, Mathilda Wrede of Finland. Friend of Prisoners. London (1925); E. Ståhlberg, Mathilda Wredes testamente (1938); E. Ståhlberg, Mathilda Wrede. Människornas vän (1949); H. Wrede, Kymmenen vuotta vapautettujen vankien parissa. Muistelmia (1926); K. A. Wrede, Mathilda Wrede. Personliga hågkomster (1931).


 

BILDKÄLLA. Wrede, Mathilda. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.