Jörn Donners liv och verksamhet präglas av en för finländska förhållanden exceptionellt rik och även vildvuxen mångsidighet. Bäst har han lyckats som essäist och författare; han har skrivit bland annat rese- och reportageböcker, självbiografiska verk och romaner. Som affärsman har Donner däremot inte alltid varit framgångsrik, som filmregissör har han framför allt varit omskakande, och som politiker har han genom sina skiftande lojaliteter förbryllat många.
Jörn Donner är en av de stora paradoxerna inom finländsk kultur och politik: han är en kritiker som har gisslat drag i sin släktbakgrund och i finlandssvenska traditioner samtidigt som han har skrivit alla sina verk på svenska och njuter av att hålla tal på svenska; han är en offentlig person som trivs bäst vid skrivmaskinen i sitt arbetsrum och som följer precisa och regelbundna arbetstider samtidigt som han i offentligheten har framstått som nonchalant eller rent av bohemisk. Som politiker är Donner oberäknelig, som affärsman en inte alltid så lyckad experimentator, som författare en oerhört produktiv mångkampare och som filmregissör en radikal som har utmanat moraliska och samhälleliga värderingar. Han är en okonventionell tv-programvärd, han uppträder och talar nonchalant och han är en intellektuell som äger Finlands kanske största privata bibliotek, men som avskyr så kallade djupsinniga diskussioner och skriverier. Jörn Donner är en finländsk kosmopolit, som anser att kulturklimatet i Sverige är friare och intressantare än i Finland, en enfant terrible som inte har låtit sig kuvas trots tilltagande ålder.
Jörn Donners far Kai Donner var en politisk högeraktivist och samtidigt en ansedd språkvetare som bedrev etnologisk forskning om de finsk-ugriska folken och var docent vid Helsingfors universitet. Donners mor Greta von Bonsdorff kom från en adelssläkt, i vilken ingick senatorer, kommerseråd och statsråd. Föremålet för den unge Donners kritik var föräldrarnas nationalistiska värderingar, och ett konkret uttryck för detta var att han vägrade militärtjänstgöring.
Sin litterära produktion inledde Donner på 1950-talet med självbiografiska prosaverk. Samtidigt skrev han filmrecensioner i svenska tidningar och folkdemokratiska publikationer i Finland. Tillsammans med bland andra Christer Kihlman finansierade och redigerade han också den tvåspråkiga kulturtidskriften Arena. Som kulturkritiker var den unge Donner hänsynslös och frispråkig, och han rörde sig skickligt och på ett uppseendeväckande sätt inom filmen, litteraturen, kulturen och politiken. Under slutet av årtiondet började Donner publicera reportagelitteratur, och han åstadkom Finlands klarast lysande rapport- och reseböcker Rapport från Berlin (1958) och Rapport från Donau (1962).
Även under senare år har Donner betonat att han framför allt är författare. Ändå blev han under 1960- och 1970-talet känd i synnerhet genom sina filmer. Filmkonsten hade han bekantat sig med som kritiker och essäist. Han hade bland annat skrivit det inträngande och entusiastiska verket Djävulens ansikte (1962) om filmregissören Ingmar Bergman, en bok som har översatts till flera språk.
Redan i sina första regiarbeten skakade Donner om biografpubliken genom att visa bar hud och sex. Detta kulminerade i filmerna Sixtynine och Kvinnobilder. I den senare spelade Donner själv den manliga huvudrollen och exponerade då sin erigerade penis i en flera sekunder lång tagning. Med sina filmer ville Donner medvetet bryta den finländska dubbelmoralen, som godkände användningen av väpnat våld i krissituationer men fördömde närheten och ömheten, som bäst representerades av den fysiska kärleken. Donner fick obefogat en porrfilmsregissörs rykte, och inte ens kritikerna upptäckte den udd mot porrindustrin som ingick i Kvinnobilder. Emellertid gav Donner även annars anledning till anklagelser om osedlighet genom att i tidskriften Hymy posera naken i samlag med en afrikansk kvinna på en sandstrand i Gambia.
Trots att Jörn Donner har blivit bemött med moraliskt ogillande har han alltid varit något av en offentlighetens gunstling. Man har alltid följt noga med vad han har gjort och sagt, och fastän det av hans filmer bara är Sixtynine och Kvinnobilder som har nått betydande publiksiffror, har även de övriga alltid väckt uppmärksamhet och ofta även lett till moraliskt oroliga och upprörda ställningstaganden. Inställningen till Donner har, i likhet med inställningen till de filmer han har regisserat, alltid varit i bästa fall kluven. Av de samtida berömmande utvärderingarna är filosofen Esa Saarinens panegyriska verk Jörn Donner (1987) det mest betydande, men i motsats till detta har det i tidningspressen och i memoarer ofta förekommit uttryck för avsky och förakt.
På samma sätt var meningarna delade när Donner, särskilt på 1960- och 1970-talet, figurerade flitigt i tv som programvärd och debattör. Oftast fäste man avseende enbart vid hans yttre och sätt att uppträda, det vill säga hans nonchalanta klädsel och manér. Man noterade inte hans träffsäkra observationer och vassa ställningstaganden som tecknade för finländska förhållanden ovanligt vida vyer. Även detta är en donnersk paradox: genom att medvetet skapa en irriterande image har han samtidigt reducerat möjligheterna för att hans avsikter och budskap ska nå fram.
Donner har rört sig över hela det vida kulturfältet och tagit världen i besittning både genom sina resor och genom sina verk, såsom Världsboken (1968) där han tecknar en vision av en värld som blir allt mera teknisk och enhetlig. Härigenom har Donner gjort uppror mot den djupt rotade finländska föreställningen att en människa som vill bli stark måste begränsa sig. För Donner har livet och världen varit föremål för öppen nyfikenhet och utforskning, och öppenhet i alla riktningar är en kreativ, skrivande och tänkande människas plikt. Denna öppenhet har Donner gett prov på även genom att driva ett företag med semesterhotell och ett eget bolag som producerat tiotals filmer.
Av samma orsak har han rört sig tämligen fritt i partifältet från den folkdemokratiska rörelsen till Svenska folkpartiet (SFP), och som riksdagsman för detta parti stött socialdemokraternas (SDP) presidentkandidat Mauno Koivisto. Han anslöt sig därefter till SDP men representerade några år senare SFP som riksdagsman. I Ekenäs, som en period var hans hemstad, satt han i stadsfullmäktige som obunden, men efter att ha flyttat tillbaka till Helsingfors representerade han SDP. Han har inte ens under sina aktivaste år i politiken varit en yrkespolitiker i ordets snäva bemärkelse, utan han har värdesatt det skapande arbetet, skrivandet, högre än politiken.
När Donner ansett sig ha upplevt allt som finns att uppleva inom ett arbetsfält har han sorglöst lämnat över det åt andra att sköta. Sålunda har han lämnat sina uppdrag som kommunalpolitiker (ledamot av stadsfullmäktige i Helsingfors i tre omgångar, med början 1969 och efter perioden i Ekenäs en tredje gång i Helsingfors 2005), som Europaparlamentariker (1996–1999) och som diplomat (Finlands konsul i Los Angeles 1995–1996). Samtidigt som han offentligt har uttalat sig förklenande om det politiska beslutsfattandet, har han av nyfikenhet och vilja att påverka upprepade gånger sökt sig till politiska uppdrag.
Som essäist och författare har Jörn Donner i sina bästa stunder lyckats bättre än inom andra områden som han har prövat. Romanen Sommar av kärlek och sorg (1971), som rör sig i gränsmarkerna mellan pikaresk och bekännelseroman, ger en bra beskrivning av ett jag som är statt i upplösning. Den stora släktromanserien på 1970- och 1980-talet utgör ibland en lysande beskrivning av den finländska 1900-talsverkligheten, och den polemiska och irriterande Nya boken om vårt land (1967), skriven som antites till Zacharias TopeliusBoken om vårt land, hör till de bästa rapportböckerna.
I flera av sina verk är Donner såväl mycket finländsk som en energisk och rörlig världsmedborgare, som har funnit sig lika väl till rätta under sina långa resor världen runt som till exempel på posten som chef för Svenska filminstitutet 1978–1982. I det uppdraget producerade han bland annat Ingmar Bergmans Oscarsbelönade film Fanny och Alexander, varvid han själv fick ta emot en Oscar i egenskap av producent 1983. Han har senare med utgångspunkt i deras samarbete då bidragit med ett porträtt i bokform av den svenske filmregissören, Bergman. PM (2009). Av de många pris och erkännanden som Donner har mottagit hör, förutom Oscarsbelöningen, Finlandiapriset i litteratur 1986 till de viktigaste.
På senare år har Donner börjat intressera sig för sin släktbakgrund och samtidigt återvänt till Finlands historia före och efter självständigheten. Han har skrivit dokumenterande om sin far, forskningsresanden och högeraktivisten Kai Donner, i boken I min fars fotspår (2006), och om sin farmor Minette Munck och hennes ungdomskärlek i Kärlekens ingenmansland (2002). Han har också närmat sig Mannerheimgestalten och gjort ett eget tv-porträtt av marskalken av Finland, som sändes i början av 2011. Detta intresse resulterade även i en bok, Anteckningar om Mannerheim (2011). I riksdagsvalet samma år ställde han upp för SFP, men blev med liten marginal slagen av f.d. ministern Astrid Thors i kampen om ett Helsingforsmandat som de båda eftersträvade.
Kalevi Kalemaa
Jörn Johan Donner, född 5.2.1933 i Helsingfors, död 30.1.2020 i Helsingfors. Föräldrar filosofie doktorn, docent Karl Reinhold (Kai) Donner och friherrinnan Margareta (Greta) von Bonsdorff. Gift med (1) universitetslektorn, författarinnan Inga Britt Wik 1954, (2) Johanna Margareta Jeanette Bonnier 1974, (3) marknadschefen Britt-Marie (Bitte) Westerlund 1995.
VERK. Skrivit manus till och regisserat bl.a. följande långfilmer: Vittnesbörd om henne (1963); En söndag i september (1963); Att älska (1964); Här börjar äventyret (1965); Tvärbalk (1967); Svart på vitt (1968); Sixtynine (1969); Kvinnobilder (1970); Anna (1970); Perkele! Kuvia Suomesta (1971); Hellyys (1972); Baksmälla (1973); Tre scener med Ingmar Bergman (1976); The Bergman File (1978); Män kan inte våldtas (1978); Nio sätt att närma sig Helsingfors (1982); Dirty Story (1984); Brev från Sverige (1987); Ingmar Bergman. Om liv och arbete (1998); Förhöret (2009); Mannerheim – Jörn Donnerin kertomana (för tv, 2011).
PRODUKTION. Välsignade liv (1951); Slå dej inte till ro (1952); Våra filmproblem (1953); Brev (1954); Jag, Erik Anders (1955); Bordet (1957); Rapport från Berlin (1958); På ett sjukhus (1960); Helsingfors. Finlands ansikte (1961); Djävulens ansikte (1962); Rapport från Donau (1962); Nya boken om vårt land (1967); Världsboken (1968); Tapaus Naisenkuvia (1970); Sommar av kärlek och sorg (1971); Marina Maria (1972); Sverigeboken (1973); Nu måste du (1974); Angelas krig (1976); Sagt och gjort (1976); Jakob och friheten (1978); Angela och kärleken (1981); Gabriels dag (1982); Far och son (1984); Hemåt i höstregn (1985); Viettelysten aika. Elokuva-arvosteluja ja – esseitä vuosilta 1951−1982 (1985); Presidenten (1986); I stadens hjärta (1987); Motströms (1988); Frihetens fångar (1989); Mitt Finland helt enkelt (1990); Houkutusten aamu on se aamu, jolloin kuvaustyöt alkavat (1990); Finlandsbilden år noll (tills. med M. Häikiö, 1990); Rapport från Europa (1990); Fazer 100 (1991); Huset där jag bor (1992); Husrum (1993); Tillfälligheters spel (1993); En kärleks historia (1994); Anstalten. Fragment ur minnet (1995); Varför finns jag till (1998); Tyskland (1999); Europa (1999); Hjärtat är en svekfull vän (2001); Kärlekens ingenmansland. En berättelse om Minette Munck och orientalisten K. F. Eneberg i 1800-talets Finland (2002); Livsbilder (2004); Fåglars skugga (2004); I min fars fotspår (2006); Dödsbilder (2006); Diktonius. Ett liv (2007); Bergman. PM (2009); Anteckningar om Mannerheim (2011). Se även A. Forssell, Jörn Donners bibliografi 1948−2006 (2008).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Holmström, Jakob och den ogripbara friheten. Finsk tidskrift 1/1979; J. Janhunen, Kai Donners skugga. Finsk tidskrift 4/2007; T. Rosenberg, Donner en fara för svenskheten. Nya Argus 9/1991; E. Saarinen, Jörn Donner (1987); S. Willner, Jörn Donner. Mellan hammaren och städet (1974).
BILDKÄLLA. Donner, Jörn. Foto: Marica Rosengård. Söderströms förlag.