Uuno Kailas, som gav ut sin första diktsamling 1923, var en av mellankrigstidens populäraste finska lyriker. Han var urtypen för den lidande och av ohälsa drabbade konstnären. I hans dikter blandas skuld, ångest och strävan efter etisk resning med en intensiv livsbejakelse.
”Dörren mot ’drömmen och döden’ hade alltså oåterkalleligt stängts bakom den jordiske vandringsmannen”, konstaterade Lauri Viljanen i sitt minnestal över Uuno Kailas. Orden innehåller den diktarkarakteristik som oftast nämns i samband med Kailas, och även den sista diktsamlingen, Uni ja kuolema (Drömmen och döden), förmedlar osökt denna bild. Karakteristiken ger dock en ensidig beskrivning av Kailas som diktare. I förordet till samlingen Runoja (Dikter) förklarar han att han velat ge en mer nyanserad bild av sin lyrik genom att inkludera dikter som han av konstnärliga skäl helst skulle ha utelämnat. Till sin täta utgivningstakt angav han ekonomiska skäl – ”för jag äger inte ett slott på Capri”. Den tid han skulle ha satt på finslipningen av sina dikter gick till att skriva noveller, göra översättningar och tillfälliga arbeten, och därtill krävde lungsjukdomen sitt.
Uuno Kailas tillhörde samma generation som författarna och poeterna kring gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna), och han hade flera vänner i denna krets, i vilken man vurmade för det exotiska. I sin egen lyrik undvek han vissa teman som florerade i kretsen och som han fann lättviktiga, och han kunde skarpt kritisera sina vänners alster. Enligt honom ägnade de sig alltför mycket åt romantiska fantasier, speciellt i den gemensamma antologin Hurmioituneet kasvot (Extatiska anleten). Dikterna saknade en djupare livskänsla och en vördnad för det mänskliga. Däremot beundrade han Juhani Siljos etiska omutlighet.
Utgångspunkterna för Uuno Kailas skapande kan anas i hans familjebakgrund. Efter moderns förtidiga död togs han om hand av mormodern. Den välbärgade tavastländska bondsläkten accepterade aldrig den till sin livsstil rastlösa fadern i sin gemenskap. Den djupt religiösa mormodern läste Gamla testamentets strängt moraliska berättelser för sin dotterson, och även i övrigt skapade hemmets religiösa uppfostran skuldkänslor hos det känsliga barnet. I vuxen ålder accentuerades konflikten mellan ”det etiska jaget” och ”det könsliga jaget” och utmynnade i en strävan mot renhet och ovillkorlighet.
Uuno Kailas publicerade under ett decennium fem diktsamlingar och flera noveller. Debutboken Tuuli ja tähkä (Vinden och axet) värderade han senare inte särdeles högt, och därför är den sparsamt representerad i urvalsvolymen Runoja. I den motivmässigt brokiga och famlande samlingen kan man dock skönja en klar medvetenhet om diktarens kall, något som förstärktes efter varje bok. De dikter från debutsamlingen som fick hans senare godkännande präglas av en plågsam smärta. Debutverkets betydelse låg således främst i att vägen öppnades och att starten noterades i kännarkretsar.
Medan Kailas skrev på sin andra samling bekantade han sig med den tyska expressionismen och översatte expressionistisk poesi. Förutom den okonventionella formen var det återlösningstanken som vädjade till honom i det expressionistiska konstidealet. Skuld, lidande och etisk strävan blandades med en intensiv livsbejakelse. Även om Kailas kände sig främmande för sina Tulenkantajat-vänners exotiska känslosvall kunde man även i hans egen lyrik finna ”extatiska anleten”. De framträder på ett personligt sätt i hans kärlekslyrik. För honom representerar kvinnan överjordisk skönhet, även om jordens dotter inte kunde skänka honom frälsning. Maunu Niinistö har konstaterat att även inom detta område var Kailas en ”fri konstnär och avundad människa”. ”Pieni syntinen laulu” (En liten syndfull sång) visar att diktaren i sitt kärleksliv längtade efter en jordnära trygghet, men i de erotiska fantasierna fanns någonting överspänt.
Det skapande arbetet, gestaltandet av den inre världen, utgör en viktig eggelse i Kailas lyrik. Kanske är det därför hans diktning saknar lyrisk rymd, och bristen på bildspråk gör den något fattig. Även naturkänslan avtar när diktaren konsekvent avancerar mot sitt allra innersta.
Oaktat sin särprägel och komplexa personlighet blev Uuno Kaila i slutet av 1920-talet en galjonsfigur för de unga diktarna. Han tog plats bland de främsta och var under de sista åren av sitt korta liv högt ansedd som poet. I sitt diktarvärv kände han stor respekt inför den finslipade formen och hans eget krav på omsorgsfullt utfört arbete blev starkare för varje år. Den plastiska behärskningen framträder speciellt i Kailas sista mästerligt utförda diktsamlingar, men han fick betala dyrt för det han uppnått. De rastlösa åren, kamratlivet, förälskelserna, de knappa inkomsterna för det litterära arbetet och insjuknandet i lungtuberkulos samt en själslig labilitet tärde på krafterna. Han lyckades inte bringa sin djupt förankrade uppfattning om det goda och onda i harmoni.
Uuno Kailas självrannsakan och hans sökande efter den rätta vägen fortgick ständigt. Trots framgångar plågades han av en känsla av otillräcklighet, och han ansträngde sig till det yttersta för att vara trogen det rena, det hela och det ovillkorliga. Han plågades av att kött och ande ständigt befann sig i konflikt. Han visste att han skulle lida nederlag, och i dikten ”Talo” (Huset) har han nedtecknat den lösning en tragisk optimism tillhandahåller. ”Ei ystävän, vieraan tulla / ole ovea laisinkaan. / Vain kaks’ on ovea mulla, / kaks’: uneen ja kuolemaan.” (Varken för vän eller främling / finns någon dörr. / Enbart två dörrar äger jag, / två: mot drömmen och döden.) Självplågeriet kunde ibland få direkt njutningsfulla drag. Främlingskapet hade rotat sig djupt i Kailas själ, trots att han i likhet med många i Tulenkantajat gärna skrev ordet liv med stor begynnelsebokstav och dyrkade det.
I Uuno Kailas lyrik finns som ett fortgående tyngande element en känsla av omutlig ödesbestämdhet, en känsla som flyr livet och nalkas döden. Men han bär sitt öde med stolthet. Kailas upplevde att han förmådde höja sig över sin rädsla för livet och sin isolering, i likhet med sin själsfrände Edith Södergran, vars lyrik han översatte till finska. Människan och diktaren må falla i glömska, bara arbetet får fortsätta att leva, så som i dikten ”Pyramiidilaulu” (Pyramidsången): ”Pyramiidi pysyy ja nähdään, / mutta faarao unohdetaan.” (Pyramiden består och beskådas, / men farao faller i glömska.)
Uuno Kailas dog på sanatorium i Nice 1933 några dagar innan han skulle ha fyllt 32 år.
Kerttu Saarenheimo
Frans Uuno Salonen, sedermera Kailas, född 29.3.1901 i Heinola landskommun, död 22.3.1933 i Nice. Föräldrar jordbrukaren Johan Evert Salonen och Olga Josefiina Honkapää.
PRODUKTION. Tuuli ja tähkä ynnä muita runoja (1922); Purjehtijat (1925); Silmästä silmään (1926); Paljain jaloin (1928); Uni ja kuolema (1931), Runoja (1932); Punajuova. Kuoleman jälkeen julkaistu runokokoelma (1933); Novelleja (utg. av O. Nuorto 1938; Rökskuggan. Efterlämnade noveller med inledning av Th. Warburton 1941); Valikoima runoja (1938); Isien tie. Kokoelma isänmaallisia runoja (1941); Valikoima runoja. Suomalainen Parnasso (1958); Uuno Kailaan runoja. Kirjallisuutta kouluille 11 (1963). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. U. Kupiainen, Uuno Kailas. Suomalainen lyriikka Siljosta Sarkiaan (1948); P. Lassila, Uuden aikakauden runous. Ekspressionistinen tematiikka 1910–1920-luvun suomenkielisessä lyriikassa (1987); J. Lilja, Runoilija ja eksistenssi. Eksistentiaalianalyyttinen tutkimus Uuno Kailaan tuotannon teemoista ja niiden yhteyksistä ekspressionismiin (1972); M. Niinistö, Uuno Kailas. Hänen elämänsä ja hänen runoutensa (1950); L. Viljanen, Runoilijakohtalon muisto. Lyyrillinen minä (1959).
BILDKÄLLA. Kailas, Uuno. Foto: Ateljé Apollo, 1923. SKS/Litteraturarkivet.