Alpo Ruuths breda, realistiska berättarkonst har sina rötter i stadsdelen Sörnäs i Helsingfors, där han växte upp. Han kände arbetarnas och de förfördelades värld och tankar och hade förmåga att återskapa dem i sina noveller och romaner. Ruuth gjorde ingen hemlighet av att han stod till vänster politiskt, men han var inte för den skull någon tendensförfattare. Han var inte intresserad av litterära experiment utan snarare av att mer direkt skildra verkliga mänskliga problem och fenomen.
Alpo Ruuth föddes i en skomakarfamilj. Han gick tre år i läroverk och arbetade efter det bl.a. som försäljare, hjälplastare, skomakare och lagerföreståndare. År 1968 blev han fri författare.
I sina första verk skildrar Ruuth hur unga människor genom svåra problem och växtvärk anpassar sig till de gränser gemenskapen ställer upp. Debutverket Naimisiin (1967, Gifta sig) handlar om ett tvångsäktenskap, och Kämppä (1969, Lyan) beskriver hans barndoms urbana miljöer ur pojkperspektiv. Kämppä var Ruuths litterära genombrott, och bokens starka miljöskildring har visat sig hålla. Ruuth ger en levande och färgstark beskrivning av känslorna och tankarna i ett pojkgäng som kämpar mot de begränsningar den större gemenskapen vill påtvinga dem. Pojkarna står på tröskeln till vuxenlivet och bryr sig inte om de regler hem och skola ställt upp. De har sina egna lagar, som är hårda, i utomståendes ögon grymma och farliga, men de garanterar pojkarna trygghet inom den egna kretsen. I bokens epilog accepterar pojkarna omgivningens krav, även om de i deras egna ögon framstår som orättvisa. Bara en ställer sig utanför, blir rebell.
Huvudpersonen i romanen Korpraali Julin (1971, Korpral Julin 1975) är ett slags finländsk soldat Svejk. Handlingen utspelar sig under andra världskriget vid kustartilleriet vid Finska viken, men det avfyras inte ett enda skott i romanen. Krigsskeendena berör korpral Julin och hans kamrater bara i form av rykten och nyheter. Julin är liksom sin tjeckiska förebild en antihjälte som försöker komma undan alla de plikter militärtjänsten ålägger honom och vars heroism visar sig i de situationer då han bäst lyckas visa reglernas och bestämmelsernas absurditet. Konflikten mellan korpral Julin och hans politiskt aktive bror upprätthåller en inre spänning i romanen.
Korpral Julin misstänker att en man som han hade blivit kommunard i Paris, kanonmat i trettioåriga kriget, romersk slav och stenarbetare på pyramidbyggena i Egypten. Huvudpersonen i romanen Kotimaa (1974, Hemlandet 1977) känner på ungefär samma sätt. Han irrar omkring i gränslandet mellan politik och konst under ett av arbetslöshet och utflyttning sargat 1960-tal. Också han känner sig som ett samhällets olycksbarn, en obehövd, och hans påtvingade utanförskap ger honom rätten att försöka överleva på sitt eget sätt. Spänningen i romanen upprättas genom parallellen mellan trakasserierna i armén och samhällets för individen förödmjukande bestämmelser.
Hemlandet visade Ruuths förmåga att levande och kraftfullt beskriva kollisionen mellan det moderna samhället och individen. Det lyckades kanske allra bäst i romanen Nousukausi (1977, Uppsving), där Ruuth i starkt ironiska ordalag beskriver hur en reporter på en fackföreningstidning upplever början av 70-talet, som sades vara en tid av ekonomiskt uppsving. Reportern, en något bohemisk person som kritiskt granskar sin omgivning och också sitt eget liv, är samhällskritikern Ruuths språkrör. Med hans hjälp lyckas Ruuth visa hur också välmenande människor är beredda att ge upp sina ideal och höga mål då de konfronteras med samhällets hårda verklighet.
Ruuths bästa verk har en given plats i den finska samhälleliga romanens tradition. Deras styrka är den handgripliga realismen och den exakta, åskådliga miljöskildringen. Som berättare har Ruuth öga för både de små nyanserna och de stora linjerna. Han kan också överraska läsaren genom att utan förvarning kasta in en absurd eller rent av grotesk detalj mitt i en omständlig beskrivning. Det tvingar läsaren till mer än sedvanlig uppmärksamhet och ger djup och konstnärlig bärkraft åt Ruuths berättande, dess skenbara enkelhet till trots. De kritiska tongångarna lättas upp av humorn, som ibland också går åt det svartare hållet.
Utöver romanerna publicerade Alpo Ruuth noveller, pjäser, tidningskolumner och radiohörspel. Ruuth sade själv att han inte kunde se så starka band mellan sin tidigaste barndom och nutiden att han skulle ha velat tala eller skriva om den. Han tog mer intryck av den deprimerande trångsyntheten i 1950-talets skolliv, av 1960-talets arbetsliv och tider av arbetslöshet. Som skildrare av dessa tidsperioder och av känslorna hos människorna som upplevde dem lyckades Ruuth bra. Han fick många statspris i litteratur (1970, 1975, 1980, 1982) och som en ytterligare erkänsla Undervisningsministeriets Finlandspris 1998.
Ruuths sista år förmörkades av en stroke som förlamade ena sidan av kroppen. Han fortsatte skriva till sin död, men böckerna blev kortare och publiceringstakten långsammare. Den samhälleliga betoningen fick ge plats för mer privata stämningar och funderingar. Ruuths sista roman, Kallion kundi ei kuole (En kille från Berghäll dör inte), kom ut 2001.
Alpo Ruuth hade förtroendeuppdrag bl.a. i kulturföreningarna Kiila och Nuoren Voiman Liitto, i Finlands PEN-klubb, den finskspråkiga författarföreningen Suomen Kirjailijaliitto, och Författarcentrum.
Kalevi Kalemaa
Alpo Armas Ruuth, född 17.3.1943 i Helsingfors, död 24.5.2002 i Helsingfors. Föräldrar skomakaren Armas Mikael Ruuth och städerskan Aino Elisabeth Vainio. Gift 1962 med ritaren Terttu Marjatta Nieminen.
PRODUKTION. Naimisiin (1967; 2 uppl. 1979); Kämppä (1969; 5 uppl. 2002); Korpraali Julin (1971; 4 uppl. 1986; Korpral Julin. Stockholm 1975); Kotimaa (1974; Hemlandet. Stockholm 1977); Naisten vuonna. Novelleja (1975); Nousukausi (1977); Viimeinen syksy (1979; 3 uppl. 1983); Katselmus.Novelleja (1981); Tavallisen suomalainen mies (1982); 158 vuorokautta. Kertomus matkasta Bernt Hartwallin päiväkirjan mukaan (1983); Maailman loppu ja muita ongelmia. Kolumneja Kansan uutisissa 1979−1984 (1985); Prinsessa ja sikopaimen (1987); Pitkänmatkanjuoksija (1989); Leskimies (1991); Riidanalainen tapaus ja muita novelleja (1992); Kolme miestä Toyotassa (1993); Pieni suuri stadi (1994; tills. med M. Lintunen); Kyytimies (1995); Yövahti (1998); Kallion kundi ei kuole (2001). Se även Finlands författare 1945−1980 (1985). Radiopjäser, bl.a.: Työttömät päivät (1967); Vuokralaiset (1968); Peijaiset (1969); Miehet ja Louhelan Sirkka (1971).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Koskela, Suomalaisia kirjailijoita Jöns Buddesta Hannu Ahoon (1990); Miten kirjani ovat syntyneet 2 (1980); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Alpo Ruuth. Författare i Finland (1983).
BILDKÄLLA. Ruuth, Alpo. Uusi Suomis bildarkiv.