Eeva Kilpi har skrivit dikter, romaner och noveller, men är i första hand prosaförfattare. Hon har uppnått en stor popularitet och haft en mindre vanlig framgång med att nå läsare utanför Finlands gränser. Viktiga teman i hennes författarskap är kärlek och erotik, uppfattade genom kvinnliga erfarenheter, därtill den självupplevda evakueringen av Karelen och naturskydd.
Eeva Kilpi hette från början Eeva Salo och var född i Hiitola på Karelska näset, varifrån hon och hennes familj evakuerades under vinter- och fortsättningskriget. År 1946 avlade hon studentexamen vid samskolan i Imatra och började därefter studera vid Helsingfors universitet. Efter att ha blivit filosofie kandidat 1953 var Kilpi verksam som lärare vid Helsingin kaksoisyhteislyseo (f.d. Viborgs lyceum i Helsingfors). Sedan 1959 har Kilpi verkat som fri författare.
Barndomens Karelen har utgjort grunden för Eeva Kilpis författarskap. I sina tidigaste alster, som tillkom vid övergången mellan 1950- och 1960-talet, skildrar hon barndomens lekfulla idyll och känsligheten i en ung uppvaknande kärlek. I Kilpis senare produktion är iakttagelserna av det förgångna och dess människor mer kritiska, men förstående och empatiska. Evakueringen av Karelen har Kilpi behandlat bl.a. i sina romaner Elämä edestakaisin (1964, Livet tur och retur) och Evakuerade för livet (1983) och i sin novellsamling Noidanlukko (1959, Häxlåset).
Kilpi har gett ut noveller, romaner, dikter och dagboksanteckningar. Enligt egen utsago präglas novellerna av tidiga läsupplevelser. Hon har kallat sitt novellistiska mål för orgastiskt. Detta tangerar samtidigt en viktig sida av Kilpis produktion: kvinnans erotiska känslor och fantasier, det sexuella jagets särdrag och relationer. Mest förenklat och djärvt kommer detta till synes i romanen Tamara (1972), som beskriver förhållandet mellan en sexuellt aktiv kvinna och en impotent man, förlamad i underkroppen. Under ytan visar sig emellertid en djupare betydelse: det sexuellt omaka paret representerar enligt en vid freudiansk tolkning människans två sidor: kvinnan – sinnevärlden och drifterna, samt mannen – det ofruktbara överjaget. Den sammansmältning av det dubbla jaget som sker i slutet av romanen är både en lösning av en till synes olöslig konflikt och författarens kompromiss för kvinnan i en brutal värld. Tamara är översatt till många språk och har vunnit både framgång och erkännande internationellt.
Eeva Kilpi har använt samma tematik, om än mindre förbryllande och mer konventionellt, i många av sina noveller och romaner. I sin novellsamling Rakkauden ja kuoleman pöytä (1967, Kärlekens och dödens bord) beskriver hon känslor hos kvinnor som prövats av livet och kärleken, i synnerhet känslor av besvikelse över en grym och besinningslös värld styrd av männen. Slutresultatet är pessimistiskt: endast sjukdom och död kan verka förlösande. De pessimistiska stämningarna var inte främmande för författaren i hennes egen livssituation; ett tjugoårigt äktenskap med förlagsredaktören och lyrikern Mikko Kilpi var på väg att upplösas.
Den harmoni som Kilpi upplevde efter skilsmässan avspeglar sig i hennes novellsamling Sommar och en medelålders kvinna (1970) och i samlingen Hyvän yön tarinoita (1971, En god natts berättelser). I dessa har kvinnans andliga kamp mot mannens övertag övergått i vardagliga bekymmer om livets nödtorft, som i jämförelse med tidigare å ena sidan är mer konkreta och försonande och å andra sidan uttrycker en vilja att lösgöra sig från materiens och det rationella tänkandets bojor som utmärker mannens värld, mot en kvinnlig harmoni mellan känslor och förnuft.
I motsats till en värld som idealiserar känslolöshet och framgång söker kvinnorna i Kilpis böcker känslor och ömhet som livsvärden och levnadsgrund. Som motvikt till en intensiv strävan framåt prioriterar kvinnorna en inre dialog och kreativitet som i och med åldrandet mattas av och ger upphov till en ny ”kvinnokris”, som Kilpi beskriver i romanen Bröllopsdansen (1973).
Kilpi är en utpräglad prosaist. På sätt och vis anas detta även i hennes diktsamlingar Laulu rakkaudesta (1972, Sånger om kärlek) och Terveisin (1976, Hälsningar), där dikterna kan framstå som prosa uppbruten i korta rader, ett stillsamt småpratande med tröstens ord för den av livet och kärleken hårt prövade. Ibland har texterna, som även kan uppnå en terapeutisk funktion för läsaren, kallats för brukspoesi. Här får de inte sällan förekommande ironiska pikarna en berikande verkan. I diktsamlingarna Innan döden (1982) och Animalia (1987) polemiserar Kilpi mot människans förmenta rätt att framställa sig själv som naturens högsta väsen, med rätt att besluta över de övriga organismernas öde.
I svensk tolkning fick Sånger om kärlek. Dikter ur samlingarna Laulu rakkaudesta och Terveisin (1980) ett mycket gott mottagande och trycktes i fyra nya upplagor under en kort tid. Kilpi har även för övrigt nått en stor svensk publik, och ett ovanligt stort antal titlar ur hennes produktion har utgivits på svenska.
Eeva Kilpi har även behandlat ämnen som naturskydd, kvinnans ställning och migration på ett mer direkt och personligt sätt i essäsamlingen Ihmisen ääni (1976, Människans röst) och i den verklighetsbaserade boken Naisen päiväkirja (En kvinnas dagbok), som utkom 1978. Det karelska temat behandlas i de självbiografiska romanerna Vinterkrigets tid (1989), Längtans tid (1990) och Fortsättningskrigets tid (1993), som utspelar sig i Hiitola, Kolkontaipale, Vuoksenniska och Imatra. En återblick på barndomen i Karelen gör hon i Gränslöshetens tid (2001).
Kalevi Kalemaa
Eeva Karin Salo, från 1949 Kilpi, född 18.2.1928 i Hiitola. Föräldrar trävaruhandlaren Solmu Aulis Aimo Salo och Helmi Anna Maria Saharinen. Gift 1949 med förlagsredaktören, författaren Mikko Kustaa Kilpi.
PRODUKTION. Novellsamlingar: Noidanlukko. Sarja lapsuudesta (1959); Lapikkaita (1966); Rakkauden ja kuoleman pöytä. Moraliteetteja (1967); Kesä ja keski-ikäinen nainen (1970); Hyvän yön tarinoita (1971); Se mitä ei koskaan sanota (1979); Kuolema ja nuori rakastaja (1986, Döden och den unge älskaren. Stockholm 1988); Kootut novellit vuosilta 1959–1986 (1987); Sommar och en medelålders kvinna. Tio valda noveller översatta från finskan. Stockholm (1983). Romaner: Kukkivan maan rannat (1960); Nainen kuvastimessa (1962); Elämä edestakaisin (1964); Tamara (1972; till svenska Tamara. Stockholm 1974; danska 1984, tyska 1974, engelska 1978, franska 1975, holländska 1976, slovenska 1976, serbokroatiska 1981, grekiska 1990); Häätanhu (1972, Bröllopsdansen. Stockholm 1981); Naisen päiväkirja (1978); Elämän evakkona (1983, Evakuerade för livet. Stockholm 1985); Talvisodan aika (1989, Vinterkrigets tid. Stockholm 1990); Välirauha, ikävöinnin aika (1990, Längtans tid. Stockholm 1991); Jatkosodan aika (1993, Fortsättningskrigets tid. Stockholm 1995); Rajattomuuden aika (2001, Gränslöshetens tid. Stockholm 2005); Unta vain (2007). Diktsamlingar: Laulu rakkaudesta ja muita runoja (1972); Terveisin (1976); Runoja 1972–1976 (1978); Sånger om kärlek. Dikter ur samlingarna Laulu rakkaudesta och Terveisin. Stockholm (1980); Ennen kuolemaa (1982, Innan döden. Stockholm 1984); Min kärleks höga visa.Dikter ur samlingarna Laulu rakkaudesta och Ennen kuolemaa. Stockholm (1985); Animalia (1987; till svenska Animalia. Stockholm 1988); Kiitos eilisestä (1996, Tack för i går. Stockholm 1998); Perhonen ylittää tien. Kootut runot 1972–2000 (2000). Essäsamling: Ihmisen ääni (1976). Se även Finlands författare 1945–1980 (1985).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Koskela, Suomalaisia kirjailijoita Jöns Buddesta Hannu Ahoon (1990); Miten kirjani ovat syntyneet II. Kirjailijoiden studia generalia (1979); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Eeva Kilpi. Författare i Finland (1982); P. Tarkka, Eeva Kilpi, Suomalaisia nykykirjailijoita (1989).
BILDKÄLLA. Kilpi, Eeva. Foto: Mauri Vuorinen, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.