Nils-Aslak Valkeapää har kallats för samefolkets mytograf, skaparen av en ny mytologi och identitet för samerna. Han skrev poesisamlingar och episka verk, där historiska, språkliga och mytiska teman förenas. Han var en banbrytare inom samisk nutidsmusik med ett utbud från jojk till jazz och symfonier. Som kulturpolitiker utförde han ett betydelsefullt arbete inom ursprungsfolkens samfund.
Jojkaren, författaren, musikern, konstnären, världssamen Nils-Aslak Valkeapää (med samenamnet Áilu Áillohas) växte upp i en renskötande familj, men insöp redan under skolåren mångahanda intryck också från den västerländska kulturen. I enlighet med de renskötande samernas livsstil vande han sig vid att leva i skärningspunkten mellan flera kulturer. Denna vana var kanske orsaken till hans naturliga överskridande av gränser såväl inom kulturpolitiken som inom konsten.
Valkeapää utexaminerades som folkskollärare från seminariet i Kemijärvi 1966 men försörjde sig som fri konstnär och var en central figur i ”samerenässansen” mot slutet av 1960-talet. Genom sina framträdanden och konserter återgav han jojkningstraditionen dess värde och dess popularitet bland ungdomen. Hans klassiska album Jojkar (1968) var den första moderna inspelningen av samemusik. Han krossade myter om samerna genom sina ståndpunktstaganden och sin rabulistiska pamflett Terveisiä Lapista (1971, Hälsningar från Lappland). Genom sina tre diktsamlingar bidrog han engagerat men lyriskt till att höja samernas kulturella självkänsla på 1970-talet.
Valkeapää var en veritabel vandrande ambassadör för samerna. Han deltog från första början aktivt i ursprungsfolkens verksamheter, bl.a. genom att som grundande medlem dra upp de ideologiska riktlinjerna för ursprungsfolkens världsråd, World Council of Indigenous Peoples (WCIP). Bland de bästa exemplen på hans goda kontakter till ursprungsfolken kan nämnas Davvi Suvva-festivalerna. De var musikaliska sammankomster för samer och andra ursprungsfolk som på hans initiativ organiserades i Karesuando i svenska Lappland 1978 och 1993.
Ända till slutet av 1980-talet deltog Valkeapää aktivt i arbetet för den samiska kulturpolitiken. Han var med om att grunda centrala konstnärsorganisationer såsom en förening för samiska författare och en förening för samiska konstnärer (båda 1979) samt att utveckla den samiska förlagsverksamheten.
Valkeapää, som 1978–1983 även verkade som länskonstnär i finska Lappland, förenade i sin konstnärliga produktion alla konstarter. Ord, bild och ton bildade en helhet: jojken förenades med jazzen, musiken med samiskan, bildkonsten med litteraturen. Genom sin mångsidighet utstakade Valkeapää vägar som följts av många senare erkända samekonstnärer. Det är svårt att överdriva hans betydelse som fadersgestalt för samekonstnärerna.
Valkeapää var en banbrytare och förebild för den nya samemusiken genom att han kombinerade jojkningen med västerländsk musik, t.o.m. med symfonier. I skivan Vuoi, Biret-Máret, vuoi! (1974) smälter countrymusiken på ett naturligt sätt samman med det samiska ord- och ljudlandskapet. Samarbetet med Seppo ”Paroni” Paakkunainen ledde bl.a. till skivorna Sámi eadnan duoddariid (1978), Davás ja geassai (1982) och Sápmi, vuoi Sápmi (1982), som rör sig mellan jojkning och jazzig improvisation.
Skivan Sápmi lottazan 1–2 (1982) rör sig i riktning mot en samisk symfoni, liksom också det radiofoniska verket ”Goase dusse” (Fågelsymfonin, 1992). I dessa bryts den traditionella musiken hela tiden mot naturläten och den moderna världens ”kultur”, såsom motorkälkar och polishelikoptrar som innebär förstörelse av naturen. Valkeapää producerade även ett flertal samlingsalbum med samiska jojkare och sångare.
Diktverken är Nils-Aslak Valkeapääs litterära huvudverk. I dessa strävar han medvetet äregirigt efter att skapa en helhetsbild av samefolkets tankevärld och arv. Ruoktu váimmus (1985; Vidderna inom mig, 1987) är ett psykologiskt bokslut, där man rör sig i det efterkrigstida Sameland på individens medvetna nivå. Verket innehåller Valkeapääs diktsamlingar från 1970-talet.
Beaivi áhcázán (1988; Solen min far, 1990) är ett medvetet försök att skapa ett ”samenationellt epos”, som till sin helhetsstruktur kommer nära symfoniska mått. Det är en berättelse om hela folkets historia, en stilmässig genomskärning av det samiska språkets nyanser och betydelser samt en mytisk resa till undantagsmänniskans, schamanens och konstnärens själsliga landskap. Verket belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1991.
Nils-Aslak Valkeapää var känd som en skicklig grafiker, vars bilder ger uttryck både för dragen i den traditionella samekulturen och för nyare inflytelser. I sin fotografikonst fördjupade han sig i naturens enskildheter och skiftningar. Under sina sista år rönte Valkeapää också erkännande för sina talanger som målare och skulptör. I sina tavlor kombinerade han gammal samisk symbolik med den nya tidens färg- och formvärld.
Veli-Pekka Lehtola
Nils-Aslak Valkeapää, på samiska Áilu Áillohas, född 24.3.1943 i Enontekis, död 26.11.2001 i Esbo. Föräldrar renskötaren Johannes Valkeapää och Ellen Susanna Bals.
PRODUKTION. Terveisiä Lapista (1971); Gida ijat čouv’gadat (1974); Lávlo vizár biello-cizaš (1976); Ádjaga silbasuonat (1981); Ich bin des windigen Berges Kind. Gedichte, Lieder und Texte aus Lappland. Wald (1985); Ruoktu váimmus (1985; 3 uppl. 1991; Vidderna inom mig 1987); Beaivi áhčázăn (1988; Solen, min far 1990); Vindens veier. Oslo (1990); Jus gaccebiehtár bohkosivččii (1996); Girddán, seivvodan (1999); Eánni eannážan (2001; Jorda, min mor 2006).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V.-P. Lehtola, Saamelaiskirjallisuus vanhan ja uuden risteyksessä. Marginalia ja kirjalllisuus. Ääniä suomalaisen kirjallisuuden reunoilta (1995); K. Dana Osgood, Áillohaš the shaman poet and his govadas-image drum. A literary ecology of Nils-Aslak Valkeapää (2003).
BILDKÄLLA. Valkeapää, Nils-Aslak. Foto: Eero Liesimaa, 1978. Uusi Suomis bildarkiv.