Gösta Ågren debuterade som ung poet i mitten av 1950-talet. På 1970-talet gav han stämma åt en österbottnisk svenskspråkig kulturopinion, de så kallade hurrarna. För en bredare litteraturpublik gjorde sig Ågren känd genom dikttrilogin Jär, som bygger på diktarens personliga erfarenheter. Den gav honom Finlandiapriset 1989. Ågrens diktning har översatts till många språk.
Författargnistan fick Gösta Ågren i barndomshemmet i Nykarleby. I backstugufamiljen med sex barn läste man ivrigt litteratur. ”Andra vägar konkurrerade alltså inte med författarskapet – som dessutom i stugan i Lippjärv sågs som det viktigaste yrket i samhället”, berättar Ågren i sitt självbiografiska verk Detta liv (2001). Av barnen blev hela fyra författare: vid sidan av Gösta har Erik (1924–2008) skrivit dramer och romaner, medan Leo (1928–1984) på 1950- och 1960-talen hade en bred produktion och Inga (1932–1965) gav ut en diktsamling. Som den yngste i syskonskaran fick Gösta Ågren i en avgörande ålder stöd från den närmaste familjen och kunde bara 19 år gammal ge ut sin debutdiktsamling Kraft och tanke (1955). Sitt uppehälle tjänade den unge lyrikern bland annat som metallarbetare, som journalist vid den vänsterorienterade Folktidningen Ny Tid samt som biblioteksassistent.
I Städren (1990), andra delen i Jär-trilogin (1988–1992), beskriver Ågren i lyriska episoder sin väg från Österbotten till Helsingfors, till Stockholm på 1960-talet och i slutet av årtiondet tillbaka till Vasa. I Sverige studerade han litteratur vid Stockholms universitet och regi vid Svenska filminstitutet. I de litteraturvetenskapliga studierna specialiserade sig Ågren på Dan Anderssons produktion och disputerade på en avhandling om den 1971. I Andersson, som föddes i Dalarnas finnskogar och blev de fattigas sångare och ensamhetens uttolkare, fann den finländske diktaren en tvillingsjäl. Arvet från Andersson har Ågren senare förvaltat som redaktör för hans samlade skrifter och genom hela 1970-talet på turnéer tillsammans med den svenske trubaduren Thorstein Bergman.
Under sin tid i Sverige på 1960-talet publicerade Ågren både dikt och prosa, pjäser för teater, radio och television, regisserade filmer och var politiskt aktiv. I Städren beskriver författaren dessa år som en kulissvärld, en ständig flykt. ”Jag undrade bara vem som spelade min roll”, kommenterar det lyriska jaget sig självt som kulturell mångsysslare. I Sverige upprätthöll Ågren hela tiden kontakten med Finland och tillbringade somrarna i Österbotten. Efter en termin som lärare i Kalix folkhögskola återvände författaren till rötterna. ”Det tjänar ingenting till att pulsera som en barbarisk motor”, beskriver Ågren i dikten ”Vasa” känslorna kring återkomsten.
I Österbotten blev Ågren på 1970-talet en förkämpe för den egna svenskspråkiga befolkningen. Han gick i spetsen för kampen för en egen svensk tv-kanal, men i grund och botten handlade den österbottniska s.k. hurrarrörelsen om rätten till en egen identitet som påminde om de svartas krav i Nordamerika. Ågren hörde till initiativtagarna då författarna i svenska Österbotten organiserade sig i ett kooperativ, Författarnas andelslag, för att kunna publicera texter som refuserats eller censurerats i huvudstaden. Sekreterare för andelslaget var på 1970-talet Anna-Lisa Sahlström, journalist och författare, Ågrens livskamrat sedan 1968.
En väsentlig del av Ågrens produktion på 1970-talet och i början av 1980-talet kom ut på lokala förlag. Sin skala som författare breddade han genom en alternativ historieskrivning ur gräsrotsperspektiv (Vår historia, 1977), baserad på en marxistisk uppfattning, samt genom att i text och bild dokumentera den österbottniska båtbyggartraditionen (Hammarbandet, 1975). Under aktivisttiden redigerade Ågren även antologierna Hurrarna (1974) och Fredsboken (1975), av vilka särskilt den senare fick mycket uppmärksamhet och gav upphov till en debatt som pågick länge i landskapet.
Lyriken valde Ågren som sin definitiva livsuppgift vid slutet av 1970-talet. Den fasen, som började 1978 med samlingen Molnsommar, har författaren karaktäriserat som ”sin lyriska befrielse”. Den präglades av en intensiv psykisk förnimmelse av ”Diktens” närvaro. Till de större förlagen sökte sig författaren på nytt med samlingen Den andre guden (1985) och fick på det sättet en bredare klangbotten för de följande årens mästerverk. I Jär-trilogin bygger Ågren i en koncis form upp ett stort drama i släktens och hembyns perspektiv och lägger till det symboliska händelser ur sitt eget liv; den tredje delen av trilogin, Hid (1992), rör sig på en mytiskt färgad seglats norrut från Vasa. I en lyrik med benägenhet för aforismer och paradoxer uttrycker Ågren de klassiska känslorna från världslitteraturen: kärlek och sorg, vånda, smärta och försoning. Texterna lever på flera plan av en dialog mellan det förflutna och nutiden. Centralt för dikterna är också en metalyrisk dimension.
Ågrens dikter i Jär-trilogin och i all senare produktion är slipade till perfektion, men ändå andas de fritt. Dikterna i Finlandia-vinnaren Jär (1988) utgår från ljus- och minnesbilder genom vilka individuella människoöden kläs i en konkret och samtidigt allmängiltig uttrycksform. Det mest privata och intima blir i dessa lyriska skulpturer allmänmänskligt. I essäsamlingen Ett nej (1986), som Ågren gav ut i Sverige, talar han om den yttersta likheten mellan stort och smått, vilket hans lyriska produktion illustrerar. Enligt detta sätt att tänka existerar det inga centrum eller periferier. Sann internationalitet är enligt Ågren till syvende och sist nationell och regional; den baserar sig på hembygdens och modersmålets universalitet.
I Detta liv utvecklar Gösta Ågren sina tankar i essäistiskt format och förenar smärtpunkterna ur sitt eget liv med en bred beläsenhet. Av biografiska fragment och en egenartad filosofisk diskussion framträder syntesen av Ågrens världsåskådning. Genom den intellektuella kritiken kämpar han emot alla typer av dogmer och för ett rättvisare samhälle.
I den del av Detta liv som baserar sig på egna anteckningar, återger Ågren starka bilder från sina barn- och ungdomsår. Berättelsen vävs av många mörka trådar och präglas av krig och fattigdom och med inslag av skolmobbning. Armétiden färgas av ett traumatiskt frihetsberövande: tre veckor i isoleringscell. I Ågrens produktion dramatiseras denna upplevelse som ett återkommande tema. På tröskeln till vuxenlivet får den unge författaren också se sina föräldrars sista kamp inför döden, systern Ingas insjuknande i schizofreni och brodern Leos växande problem, som senare ledde honom till självmord.
I Städren berättar diktaren att han via sitt eget liv har letat efter ekon av Finlands och hela världens historia. I titeldikten ger Ågren kanske mest övertygande uttryck åt sin humanistiskt och pacifistiskt präglade världsåskådning. Dikten ska ha kommit till vid tiden för Berlinmurens fall, inspirerad av en vändpunkt i Europas och världens historia. Till att börja med beskriver texten hur städerna genom ett flygplansfönster, ”som bebodda ruiner”, avtecknar sig mot aftonhimlen. Dikten vidgar sig sedan till att tala om mänsklighetens vandring mot ett mål, som i dialogens form ifrågasätts. Det lyriska själslandskapet antyder en inre kris, som pågår mot bakgrund av en internationell konflikt. ”Vi måste / fortsätta. Skogssus är vidare / än trötthet; dikt är djupare / än tanke. / Det finns alltid / något större.” I dessa verser komprimeras något väsentligt av Ågrens litterära och samhälleliga budskap. Avskalad sin teoretiska renlärighet går den kraftigt på tvärs mot postmodern ideologi om de s.k. stora berättelsernas död.
Finlandiapriset 1989 gav Gösta Ågren en position som betydande författare. Den första samlingen av Jär-trilogin trycktes på ett par år i drygt 10 000 exemplar på båda språken, medan upplagan för diktarens tidiga samlingar vanligtvis hade stannat vid några hundra. På 1990-talet kom han tack vare översättningar ut på den lyriska världsmarknaden, där han har tagits emot som en intressant kombination av lokal och global kultur. Texterna är publicerade på engelska, spanska, tyska, franska, nederländska samt på de andra nordiska språken.
I sin senare produktion har Ågren breddat det lyriska registret med kristen mytologi, såsom i Timmermannen (1996), och skandinavisk sagatradition, som i Dranga (1998). Under 2000-talet har Ågrens diktspråk blivit allt mer abstrakt för att i lyriksamlingen Här i orkanens öga (2006) förvandlas till något som närmast påminner om konceptpoesi. Bakgrunden till en del av det nya bildspråk och de nya teman som framträtt i författarens senare produktion är också ett självupplevt hot om att förlora synen. I Bottniska nätter (2009) brottas Ågren med de existentiella villkoren utan möjligheter till försoning; I det stora hela (2011) bidrar med perspektiv på hur man kan sammanfatta ett liv.
Juhani Niemi
Sven Gösta Ågren, född 3.8.1936 i Nykarleby landskommun, död 24.6.2020 i Vasa. Föräldrar bonden, arbetaren Rudolf Filemon Ågren och Olga Elisabet Rosenblad. Gift 1962 med Kerstin Linnéa Thorek (skild), sambo författaren Anna-Lisa Sahlström.
PRODUKTION. Kraft och tanke (1955); Jordlös bonde (1956); Folkvargarna (1958); Bergsväg (1959); De bådas seger (1959); Möte mellan människor (1959); Emigrantresan (1960); Ett brev från Helsingfors (1961); Hemlös (1962); Din makt är alltför stor. Ett antal berättelser och betraktelser (1962); Säg farväl åt natten (1963); Levande livet (1964); Soldatens liv (1965); Kunggörelser (1965); Hushåll (1966); Höst i Vancouver (1966); ”Ågren” (1968); Dan Anderssons väg (1970); Cellens dagrar (1970); Kärlek som i allting bor. Dan Anderssons liv och diktning 1916−1920. Göteborg (1971); Massmöte på jorden (1972); Han kommer, han kommer. En berättelse (1973); Natten har djup för oss alla (1974); Hammarbandet. En bok om Österbottens allmogebåtar (1975); Var inte rädd (1976); Molnsommar (1978); Paus. Valda dikter 1955−1980 (1979); Dikter i svartvitt (1980); Den andre guden (1985); Ett nej. Ekerö (1986); Jär. [Del 1 i trilogin med samma namn] (1988); Städren. [Del 2 i Jär-trilogin] (1990); En dal i våldet. Poesin 1955−1985 [urval i bearbetning] (1990); Hid. [Del 3 i Jär-trilogin] (1992); Kväll över seklet (1994); Timmermannen (1996); Dranga (1998); Detta liv (2001); Här i orkanens öga (2006); Bottniska nätter (2009); I det stora hela (2011). Hörspelstrilogin Vem gråter (1963), Vem är jag (1964), Vem söker du (1965). Tv-film: Amirika (tills. med L. Huldén; 1975). Redigerat: Hurrarna. En stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid (1974); Vår historia. En krönika om det finlandssvenska folkets öden, en analys av vårt lands historia (1977); Dan Andersson. Samlade skrifter i tio band (1978); Liv. Inga Ågrens samlade dikter (1981); En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning (1983); Två berättare. Olof Granholm och Erik Ågren (tills. med C. Nyström och A.-L. Sahlström, 1984); Människans ansikte. En bok om Per Olov Hjortell (tills. med O. Granholm och A.-L. Sahlström; 1988).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Brownjohn, Earthily Ostrobothnian. Times Literary Supplement 6.1.1995; Gösta Ågren 50 år 3 augusti 1986. Festskrift (1986); L. Huldén, Det paradoxala i Gösta Ågrens lyrik. Tio finlandssvenska författare (1986); J. Niemi, Taideteos sosiologisen tulkinnan kohteena. Kirjallisuus instituutiona (1991); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (6:e utökade uppl. 2000); G. Ågren, Neljä runometamorfoosia. Miten kirjani ovat syntyneet III (1991).
BILDKÄLLA. Ågren, Gösta. Foto: Anna-Lisa Sahlström. Söderströms förlag.