Nyrki Tapiovaaras karriär som filmregissör varade knappt fyra år och omfattade inte fler än fem filmer. Tapiovaara stupade i vinterkriget, men hans filmer blev en utmaning och vägledning för den finska filmkonsten. De gav uttryck för ett personligt filmskapande. Tapiovaaras talang kom fram i hans sätt att tillägna sig klassikerna, i ett flitigt experimenterande och i förmågan att förvandla en thriller till ett politiskt ställningstagande och en fars till en kritisk satir.
Veikko Nyyrikki, även kallad Nyrki, Tapiovaara växte upp i en ämbetsmannafamilj i Tavastehus. I familjen uppmuntrade man konstnärliga intressen och man omhuldade kulturen, speciellt Kalevala och andra uttryck för nationella kulturarvet. Nyrki var det tredje av tolv barn i forstmästare Kaarlo Tapiovaara och hans hustru Ainos familj. Av syskonen Tapiovaara blev också bröderna Tapio och Ilmari framstående konstnärer, den förre inom bildkonstens, den senare inom inredningsdesignens område.
Nyrki Tapiovaaras aktiva intresse för kultur väcktes av Tulenkantajat (Fackelbärarna), en modernistisk litterär rörelse på 1920-talet. Tapiovaara studerade juridik vid Helsingfors universitet men utan större framgång, vilket ledde till att fadern drog in sitt ekonomiska underhåll och kallade hem sonen. Tillbaka i Tavastehus började Nyrki Tapiovaara 1933‒1934 forska och skriva om filmkonst. Hösten 1934 fick han genom sina kulturella kontakter anställning som regissör på Helsingin Työväen näyttämö (Helsingfors arbetarteater). Tapiovaaras aktiviteter föll inom många områden: han var teaterregissör och filmskribent och en av ledarna för filmklubben Projektio. Dessutom tillhörde han den vänstersinnade kulturgrupperingen Kiila (Kilen).
Tapiovaaras karriär som filmregissör inleddes överraskande och snabbt. Heikki Aho, son till författaren Juhani Aho, som tillsammans med sin halvbror Björn Soldan drev en högklassig kortfilmsateljé, Aho & Soldan, satte 1936 igång med att filmatisera faderns roman Juha. Som regissör och medförfattare anställde han den i yrket oerfarne Tapiovaara, stämplad som vänsterradikal.
Samarbetet dem emellan gav upphov till en film som är både en hyllning till författaren Juhani Aho och en personlig och mogen regidebut. Tapiovaara skapade med utgångspunkt i Juhani Ahos tidlösa triangeldrama en nyanserad berättelse som förmedlar en djup känsla för naturen och knyter människan till hennes livsmiljö. Filmen Juha är till bokstav och anda orginalet trogen. Tapiovaara – reformatorn, radikalen, kosmopoliten – fann konstnären inom sig själv genom att tolka det nationella kulturarvet.
Filmen Juha fick ett gott mottagande vid premiären vintern 1937. Tapiovaara fortsatte sin regissörsbana i samarbete med filmfotografen Erik Blomberg, vars bolag Eloseppo kom att producera Tapiovaaras fyra återstående filmer. Den sista filmen, som bygger på Frans Emil Sillanpääs roman En mans väg, var på hälft då Tapiovaara stupade vid fronten i Ladoga-Karelen på skottdagen 1940. Följande sommar slutförde Blomberg och skådespelaren Hugo Hytönen arbetet med filmen i Tapiovaaras anda.
I Den stulna döden (1938) gav Tapiovaara utlopp åt sin ungdoms stormiga och hetsiga känslor och åt sitt behov av att överskrida gränser och att bryta mot konventionen. Efter Juha som till berättarstilen var klassisk släppte Tapiovaara loss sin experimentlusta och gjorde allvar av de avantgardistiska impulser han fått under en kort tidigare företagen resa till Paris och genom att gå på filmklubben Projektios förevisningar. Utgångspunkten blev Runar Schildts novell Köttkvarnen. Handlingen utspelar sig i novellen under inbördeskriget men flyttades i filmen bakåt till ofärdsåren. Ur materialet föddes en mångfacetterad thriller- och kärleksberättelse, en romantisk skildring av en frihetskamp. Filmen sprudlar av uppfinningsrikedom och på sina ställen hemfaller regissören åt egensinniga stilistiska utbrytningar. Samtidigt genomsyras utförandet av en befriande insikt om filmens möjligheter att uttrycka känslor och tankar som går utöver själva ramhandlingen.
Året 1938, före Toffelhjältar, påbörjade Tapiovaara ett ambitiöst projekt, nämligen en filmversion av Kjeld Abells Melodin som kom bort. Det var en succépjäs som låg Tapiovaara varmt om hjärtat. Försöket drabbades av missöden från första stund; filmen slutfördes sommaren 1939 och hade sin premiär vid en olycklig tidpunkt, hösten 1939, strax före vinterkriget, under den missvisande titeln Bättre fly än illa fäkta. Alla kopior av filmen försvann under kriget och först på 1970-talet hittade man avsnitt av den, sammanlagt ca 40 minuter. Av de scener som bevarats kan man konstatera att Tapiovaara gick in för en mångsidig och experimentell gestaltning. I berättelsen om genomsnittsmannen som söker den försvunna melodin i sitt liv sammanflätas saga, satir, musikdramatik och medvetandeströmmar. Filmen laborerar också experimentellt med ljud och klipp, med surrealistiska montagepartier och drömscenerier. Detta var inte vardagsmat i 1930-talets finska film. Publiken var förbryllad och kritiken talade i skarpa ordlag om ”abstrakta grepp” och ”brist på stil”.
Tapiovaaras avskedsfilm En mans väg innebar en återvändo till ansatsen från Juha. Utmaningen bestod i att filmatisera ett av nationallitteraturens mästerverk, ett epos om folket och landsbygden. Verket utspelar sig i Tapiovaaras egen hemtrakt. Frans Emil Sillanpääs berättelse om en mans moraliska odyssé och hans biologiska och sociala existens fångas upp av ett filmspråk som flyter samman med årstidernas och människolivets växlingar, och vars överdådiga naturbilder skälver av en hemlighetsfull lidelse.
Tapiovaara hann aldrig slutföra En mans väg, men filmens eget öde är en parallell till regissörens kometartade bana på den finländska filmhimlen. Det halvfärdiga i alla Tapiovaaras filmer svarar mot hans eget tidigt avbrutna livs. Inte en enda av Tapiovaaras filmer kan man se i den form som regissören själv hade tänkt sig: Juha utsattes för brand och återställdes snabbt och otillfredställande, Den stulna döden klipptes om av Erik Blomberg inför nypremiären på 1950-talet, censuren förkortade Toffelhjältar med sju minuter och av Bättre fly än illa fäkta saknas nästan en halvtimme. ”Försvunnen” och ”ofullbordad” kom att bli ledmotiv för Nyrki Tapiovaara. Samtidigt var hans kreativa insats trots allt en utmaning för hela den finländska filmkonsten – en utmaning som antogs först på 1960-talet. Då framträdde på nytt intellektuella filmskapare som lyfte fram sociala och filmteoretiska problem.
Sakari Toiviainen
Veikko Nyyrikki (Nyrki) Tapiovaara, född 10.9.1911 i Helsinge, död 29.2.1940 i Suojärvi. Föräldrar forstmästaren Kaarlo Juho Vihtori Tapiovaara, tidigare Karl Johan Viktor Karlsson, och Aino Aleksandra Grönroos.
PRODUKTION. Regisserat långfilmerna Juha (1937); Den stulna döden (1938); Toffelhjältar (1939); Bättre fly än illa fäkta (1939); En mans väg (1940).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Toiviainen, Nyrki Tapiovaaran tie (1986); S. Toiviainen, Nyrki Tapiovaaran tähdenlento. Suomen kansallisfilmografia 2 (1995).
BILDKÄLLA. Tapiovaara, Nyrki. Uusi Suomis bildarkiv.