Lorenz von Numers är bäst känd för sina satiriska och galghumoristiska historiska romaner samt för sina essäer, till brädden fyllda av kulturhistoria, kuriositeter och anekdoter. Han stiftade bekantskap med Pyrenéernas gränstrakter under spanska inbördeskriget och bosatte sig själv tjugo år senare på den franska sidan i dessa trakter. Hans digra produktion har huvudsakligen utgivits på svenska i Finland.
Lorenz von Numers var född i Åbo 1913 och blev student vid Brändö svenska samskola i Helsingfors 1933. Han inledde humanistiska studier vid Helsingfors universitet och gjorde sina läroår som redaktör vid tidningen Nyland och vid Studentbladet. I nationslivet slöt han sig till de litterärt intresserade. Verbalt begåvad och med yviga gester angav han inte sällan tonen med improviserade uppträdanden, på vers och prosa, och hyllade närmast feodala uppfattningar – sällan utan glimten i ögat. Fastän införstådd med Gunnar Björlings obundna konst var Lorenz von Numers själv något av en antimodernist med sin egen känsla för traditionella slutrim. Eller med nationskamraten P. O. Barcks ord: ”Han var otidsenlig och ändå en modern poet, en konnässör när det gällde språkets möjligheter och en målare med bred palett. Det är klart att han älskade fransk 1600-talspoesi, vackra saker och goda viner.”
Till von Numers med tiden omfångsrika litterära produktion hör såväl lyrik, romaner, noveller, kåserisamlingar och essäer som litterär personhistoria. Han debuterade 1934 med diktsamlingen Svart harnesk, som två år senare följdes av samlingen Porträtt med blomma. I hans tidiga produktion, med dess eleganta form och pastischartade språkbruk, har man spårat inflytanden från rikssvenska författare som Erik Axel Karlfeldt och Frans G. Bengtsson. Den sista diktsamlingen, Havslyktan, kom ut 1942, varefter von Numers övergick till att uttrycka sig på prosa – framför allt i romaner och fria essäer.
Lorenz von Numers visade alltså tidigt en fäbless för det franska och begav sig på sin första europeiska resa 1937, en studieresa som utsträcktes ända till östra Medelhavsområdet och till Nordafrika. Under spanska inbördeskriget, från december 1937 till februari 1939, verkade han som observationsofficer hos den internationella kommitté som vid krigsutbrottet hade tillsatts för att trygga gränsen i Pyrenéerna mellan Frankrike och Spanien. Därefter arbetade han som redaktionssekreterare vid Olympiska pressbyrån 1939 och som avdelningschef vid nyhetsbyrån Finlandia 1939–1946.
Under Finlands fortsättningskrig tjänstgjorde von Numers även som frontkorrespondent 1941–1944. Under kriget publicerade han under signaturen Tveskägg kåserier såväl i Helsingforstidningen Svenska Pressen som i Stockholmstidningen Svenska Dagbladet. Sina kåserier utgav han också i två samlingar, Tveskäggs krumelurer (1943) och Ordkynne (1945). Många av kåserierna tog sin utgångspunkt i kulturhistorisk kuriosa.
Med tanke på sitt eget författarskap ansåg von Numers att den historiska romanen återger verkligheten på ett liknande sätt som det moderna reportaget; också den gängse realismen bygger på antaganden, fantasiföreställningar, fördomar, förhoppningar och missuppfattningar. Hans historiska romaner är ofta satiriska och galghumoristiska, och kännetecknas av detaljer som är dels märkvärdiga, dels vardagliga. I sin stora roman Snäckans bröder (1946) berättar han om den parisiska 1400-talspoeten François Villon och hans levnadsöde, medan Spel med fyra knektar (1948) förlägger handlingen till korstågstidens Palestina. Språket i romanerna har karaktäriserats som ståtligt och ordfyndigt men samtidigt disciplinerat.
Efter fredsslutet fick von Numers mera tid över för att fördjupa sitt kulturhistoriska intresse. Han flyttade först till Sverige 1947, där han redigerade Sesam och medverkade i andra litterära magasin, för att 1955 bli redaktör vid Svenska Dagbladet. År 1959 flyttade han vidare till Frankrike. I sin nya miljö översatte han aktivt såväl äldre som nyare fransk skönlitteratur till svenska. Från 1967 var han i olika uppdrag knuten till Finlands ambassad i Paris, som kulturattaché från 1972 och som pressråd 1975–1978.
En svartare humor präglar von Numers senare romaner, som ofta behandlar livströtthet och verklighetsflykt, ibland med ett cyniskt tonläge. Imponerad av ordkonsten och fabuleringsförmågan ställde sig kritiken ändå ibland tveksam.
Under sin senare period som författare vann von Numers uppskattning också för sina eleganta historiska essäer, såsom De hemliga rummen (1980), Paschan i onåd (1981) och Havets karavaner (1985). Frankrikes äldre historia och Medelhavet under tider då det befors av korstågsriddare och tempelriddare behöll en livslång fascination för honom.
Även av von Numers översättargärning framgår hans intresse för äldre fransk kultur. Han översatte till exempel Montaignes essäer och lyckades i sin återgivning kombinera det lekande och det lärda och på så vis förmedla andan hos en fri renässanstänkare. Han var även annars mån om att ta i bruk hela skalan i svenska språkets olika historiska avlagringar. En sådan inställning kom till sin rätt då han översatte 1300-talskrönikören Jean Froissart, 1400-talskrönikören Philippe de Commynes och 1600-talsfrondören kardinal de Retz. Även Voltaires märkliga porträtt av den svenska krigarkungen Karl XII har han återgivit på svenska.
När von Numers i slutet av femtiotalet återvände till Frankrike lyckades det honom också att återvända till de spanskfranska gränstrakter som han stiftat bekantskap med i slutet av trettiotalet. Han fick möjligheten att pröva på livet som vinodlare i egenskap av innehavare av en lantgård med egna vinstockar i Les Aspres på Pyrenéernas nordsluttning. Om bergstillvaron och näromgivningens historia berättar han i Vinet som kaniken drack (1967). På sitt eget vis kunde von Numers alltså sälla sig till de seigneurer han inkännande skildrat, herrar som efter ett aktivt liv valde att dela en kontemplativ tillvaro med omväxlande skrivarbete och lantgårdsarbete.
Efter de aktiva ambassadåren i Paris drog sig Lorenz von Numers tillsammans med sin franska hustru Cécile tillbaka till La Galaisière, en gammal egendom belägen norr om Loiredalen och inte långt från Angers. Hans omständigheter där skymtar i essäsamlingen De hemliga rummen (1980).
Katarina von Numers-Ekman och Henrik Knif
Torbjörn Lorenz Gustaf Gunnar von Numers, född 25.1.1913 i Åbo, död 19.7.1994 i Angers, Frankrike. Föräldrar järnvägstjänstemannen Gösta Gunnar Helge von Numers och Hildur Ellen Elisabeth Lundahl. Gift med (1) Phyllis Madeleine Aimée Sundman 1939, (2) Cécile Jeanne Pagès 1949.
PRODUKTION. Svart harnesk (1934); Porträtt med blomma (1936); Havslyktan. Dikter (1942); Tveskäggs krumelurer (1943); Vinet som kaniken drack och andra essayer. Stockholm (1943); Ordkynne (1945); Snäckans bröder (1946; till finska 1948, Tiirikan kilta); Spel med fyra knektar (1948); Konungariket Mallorca (1951); Månen är en säl. Prosastycken i skilda ämnen (1952); Basturesan (1953); Lara. En resandes förnimmelser (1954); Den druckna myran (1959); Drottningens handelsmän (1964); Lansarna vid Jordan. En resa i korsfararnas spår. Stockholm (1964); Oting. Historietter. Stockholm (1968); Valda dikter (1977); De hemliga rummen. Essayer (1980); Paschan i onåd. Bidrag till kännedom om Bonneval Ahmet (1981); Havets karavaner. Randanteckningar kring en notis av general-amiralen greve Ehrensvärd (1985). Kåserier på vers i Svenska Dagbladet, på prosa i Nya Pressen. Se även Finlands författare 1917−1944 (1981), som bl.a. innehåller en förteckning över böcker som von Numers översatt från franska till svenska.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. O. Barck, Mina oroliga år (1973); Göran O:son Waltå, Krisen och litteraturen på trettiotalet. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).
BILDKÄLLA. von Numers, Lorenz. Museiverket.