JAKOBSON, Max


(1923–2013)


Ambassadör, säkerhetspolitisk 
rådgivare, minister


Max Jakobsons livsverk präglades av att han länge var president Urho Kekkonens betrodde tjänsteman. Han var presidentens och utrikesministeriets talesman när Finland utvecklade sitt säkerhetspolitiska tänkande i neutralitetspolitisk riktning och bidrog till att utforma Finlands FN-politik och till att anordna ESK:s toppmöte i Helsingfors. Som verkställande direktör för Näringslivets dele­gation verkade han för att väcka den nationella självkänslan och betona vikten av att stimulera marknadsekonomin och av en övergripande konsensuspolitik. Jakob­son medverkade genom sina personliga kontakter och sin omfattande publicistiska verksamhet till uppkomsten av en balanserad bild av Finland i den upplysta opinionen i hem- och utlandet.


 

Max Jakobson var yngste sonen i en finsk-judisk familj från Viborg. Hans farfar, skräddaren Leo Jakobson, kom ursprungligen från Mitau (Jelgava) i det nuvarande Lettland. Han fullgjorde sin värnplikt i Viborg och gifte sig där. Max Jakobsons far, Jonas Jakobson, avlade juridisk slutexamen och blev advokat samt jurist för den judiska församlingen i Helsingfors. Fadern gifte sig 1919 med Helmi Virtanen. Hon hade studerat rysk kultur och ryska språket och talade utöver detta och sitt modersmål dessutom svenska, tyska, heb­reiska och engelska samt i någon mån jiddisch. Helmi Jakobson konverterade till judendomen efter sina söners födsel.


 

Max Jakobson avlade studentexamen vid det finska normallyceet i Helsingfors 1941. Han gick in i armén som 18-åring, tjänade under fortsättningskriget vid fältartilleriet på Karelska näset och fick mot slutet av kriget reservofficersutbildning. Efter kriget tjänstgjorde han först som redaktör vid Finska notisbyrån och sedan vid den amerikanska nyhetsbyrån United Press International i Helsingfors.


 

Jakobson hade inte hunnit inleda några studier förrän han flyttade till London som redaktör för de finskspråkiga utsändningarna från BBC. Via BBC rapporterade han på finska till hemlandet om fredsunderhandlingarnas förlopp i Paris. År 1948 utsågs Jakobson till Londonkorrespondent för tidningen Uusi Suomi. Under sina år i London lärde han känna Eero A. Wuori, som först utsetts till politisk representant och sedermera till sändebud i London.


 

Wuori var en talesman för den försiktiga Paasikivilinjen, men sedan han förflyttats till Helsingfors som chef för den politiska avdelningen vid utrikesministeriet började han också planera utvecklingen av kontakterna västerut. I samband med den nya öppningen utnämndes Jakobson till pressattaché vid Finlands ambassad i Washington och kallades därifrån till ut­rikesministeriet 1958. Till en början verkade han som byråchef för ministeriets pressbyrå och som biträdande avdelningschef.


 

Som presschef vid utrikesministeriet lade Jakobson grunden för president Urho Kekkonens första besök i Förenta staterna 1961 och pekade i ett privatsamtal med president John F. Kennedy på problemen och möjligheterna med Finlands särställning. Den not som Finland erhöll av Sovjet­unionen mot slutet av Kekkonens besök förändrade presidentens hemresa till en amerikansk mediekarusell, där Jakob­sons förmåga att behärska situationen dokumenterades.


 

År 1962 utnämnde Kekkonen Jakobson till chef för den politiska avdelningen vid utrikesministeriet och tre år senare till ambassadör vid Förenta nationerna (FN). År 1971 var Jakobson på förslag som ny generalsekreterare för FN. Kekkonen stödde till en början den kampanj som tjänstemännen vid utrikesministeriet satte i gång för Jakobsons kandidatur men drog i det avgörande ögonblicket tillbaka stödet, då det framgått att Sovjetunionen ämnade förhindra valet av honom. År 1972, efter den misslyckade generalsekreterar­kampanjen, utsågs Jakobson till ambassadör i Stockholm.


 

Max Jakobson var under hela sin diplo­matkarriär en diskussionspartner, medhjälpare och spökskrivare åt Kekkonen. Hans säkerhetspolitiska synsätt baserade sig på den finländska paradoxen: ju bättre relationer Finland har österut, desto större möjligheter har det att närma sig västvärlden. Han eftersträvade inte att gynna västrelationerna på bekostnad av de östliga utan till att utveckla bägge på ett jämbördigt sätt. Jakobson var en ledande gestalt inom den västorienterade intelligentian i en djupt ”finlandiserad” omgivning, en omgivning i vilken stor hänsyn togs till Sovjetunionens intressen. Han utmanade den godtrogna undfallenheten i östpolitiken, men inte dess realpolitiska grunder.


 

Jakobsons synsätt gick dock stick i stäv med Sovjetunionens huvudmål, d.v.s. att Finland skulle bli ensidigt beroende av Moskva. För den skull kritiserade Kreml Jakobson i hårda ordalag, och kommunisterna i Finland betraktade honom som antisovjetismens apostel. Centerpartisterna och samlingspartisterna, som fastnat i en politisk liturgi, samt de socialdemokrater som krävde en ny utrikespolitik betraktade Jakobson som en säkerhetspolitisk risk. En tillräcklig grund för en sådan stämpel var att Sovjetunionen och minoritetskommunisterna förhöll sig negativa till honom.


 

Jakobson avgick från utrikesministeriet 1974, då bankdirektör Päiviö Hetemäki utsåg honom till verkställande direktör för den nyinrättade Näringslivets delegation (EVA). EVA skapades som ett samarbetsorgan för näringslivets organisationer, och dess uppgift var att försvara marknadsekonomin och påvisa dess samband med den västerländska demokratin. Jakobson blev fanbäraren för denna verksamhetsidé, en nationell väckarklocka.


 

Till en början inriktade Jakobson sin huvudsakliga uppmärksamhet på att stimulera marknadsekonomin. Utgångspunkten var den historiska erfarenheten att ett pluralistiskt samhälle inte hålls vid liv utan en fungerande marknadsekonomi, och vice versa. Jakobsons andra grundtema var ett konsensustänkande som baserade sig på en övergripande samarbetsanda. Målet var ett samhällsavtal om en fördelning och inriktning av kraftresurserna inom den ekonomiska och sociala politiken, så att de krafter som förbundit sig till en demokratisk process inte i sin grupprelaterade intressebevakning skulle trampa på intressen som delades av alla.


 

I enlighet med Jakobsons samhälleliga uppfattning hade en ”storvänster” uppkommit i Finland på 1970-talet, som utöver socialdemokraterna också omfattade huvuddelen av anhängarna till Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Denna grupp hade förbundit sig till den demokratiska processen, och för den skull vore det vettigt för näringslivet att söka samarbete med den. I praktiken fungerade EVA:s dialog bättre med Social­demokraterna än med Samlingspartiet; vill man inverka på maktutövningen bör man umgås med maktutövarna.


 

Under Jakobsons tid befann sig EVA i centrum för samhällsdebatten. Dess verksamhet utformades så insiktsfullt att även ideologiskt kritiska röster lockades att delta i Jakobsons seminarier. Den utåtriktade verksamheten råkade dock ut för klander i offentligheten. Jakobson anklagades för högersympatier, brist på demokrati, antisovjetism och intrigerande mot president Kekkonen. Bland Jakobsons offentliga kritiker fanns det dock många som gärna sökte hans sällskap på kvällskvisten för överläggning om världens gång.


 

Under sina diplomatår hade Jakobson skapat ett kontaktnät som omfattade beslutsfattare på den högsta nivån inom internationell politik. När han rörde sig i viktiga huvudstäder blev han emottagen och hans analyser uppskattades av de högsta maktutövarna och av de experter som beredde dessas beslut. Genom sin verksamhet bakom kulisserna vann han förståelse för den finländska säkerhetspolitiken och samhällsutvecklingen bland viktiga beslutsfattare i västvärlden och bland ledande forskare.


 

Under Jakobsons ledning uppfostrade EVA från slutet av 1970-talet nya generationer av företagsledare till samhällelig vakenhet. Målet för dess seminarier var att förbättra företagsledningens beredskap att utstå ekonomisk och ideologisk kritik samt att möta densamma med intelligenta argument. I seminarierna deltog under Jakob­sons tid omkring femhundra personer som skulle komma att tillhöra näringslivets topp, varav en del inofficiellt knöts till Jakobsons ideologiska stödtrupp.


 

Efter tio år på posten gick Jakobson i pension från EVA och fortsatte sin uppgift som nationell väckarklocka utifrån sin stora, under årtionden uppbyggda auktoritet. Han deltog i opinionsbildandet för de alltmer globaliserade finländska företagen och skrev analytiska böcker och artiklar om Finlands historiska ställning, politiska utveckling och framtid.


 

En stor del av Jakobsons skriftställarskap är ägnat analyser av Finlands internationella ställning, säkerhetspolitik och utveckling av samhälleliga basstrukturer. Han skapade sig ett namn som historiskt bevandrad redan 1955 med Diplomaattien talvisota (Vinterkrigets diplomati), som behandlar säkerhetspolitiken under vinterkriget. Jakobsons sätt att skildra den finländska identiteten är kyligt intellektuell på anglosaxiskt maner. Hans uppskattade och brett uppburna författarskap fördelar sig på forskning, minnen och kommenterande pamfletter.


 

De stora strukturella omvandlingarna i sin samtid har Jakobson även avhandlat som visionär kolumnist i tidningen Helsingin Sanomat. Bland annat tog han initiativ till den nationella debatten om ett finländskt medlemskapet i Europeiska gemenskapen (senare unionen) och om Finlands säkerhetspolitik i den nya europeiska försvarsorganisationen. Han hade en osynlig men för de invigda känd ställning under Mauno Koivistos och Martti Ahtisaaris presidentperioder, i bakgrundsdiskussionerna om säkerhetspolitik på högsta nivå. Utan att direkt kunna ta del i säker­hetspolitiska beslut har Jakobson icke desto mindre utövat ett stort inflytande på Finlands säkerhetspolitik i fyra decennier.


 

Max Jakobson har för sina samhälleliga förtjänster erhållit politices hedersdoktorat både vid Helsingfors universitet (1971) och vid Åbo Akademi (1988), storkorset av Finlands Lejons orden samt ministers titel 1990.


 

Jukka Tarkka


 

Max Jakobson, född 30.9.1923 i Viborg, död 9.3.2013 i Helsingfors. Föräldrar vicehäradshövdingen Jonas Jakobson och Helmi Virtanen. Gift 1954 med Marilyn Medney.


 

PRODUKTION. Englanti valinkauhassa (1952); Vinterkrigets diplomati 1939–1940 (1967; även på engelska och tyska); Egna vägar. Studier i Finlands utrikespolitik efter andra världskriget (1968, även på engelska, tyska, norska, spanska, japanska); Paasikivi Tukholmassa. J. K. Paasikiven toiminta Suomen lähettiläänä Tukholmassa 1936–39 (1978); Den finländska paradoxen. Linjer i Finlands utrikespolitik 1953–1965 (1983); Trettioåttonde våningen. Hågkomster och anteckningar 1965–1971. Stockholm (1983); Finland survived. An Account of the Finnish-Soviet Winter War, 1939-1940 (1984); Finland. Myth and Reality (1987; 3 uppl. 1988; även på tyska, franska, ungerska); Vallanvaihto. Havaintoja ja muistiinpanoja vuosilta 1974–92 (1992); The United Nations in the 90’s. A Second Change (1993); Finlands väg 1899–1999. Från kamp mot tsarväldet till EU-medlemskap. Stockholm (1999); Våldets århundrade (2001); År av fruktan och hopp (2002); Bokslut (2004); Tulevaisuus? (2005); Finland. A Lone Wolf (2006); Kohtalonvuodet. Suomi nousi, taipui ja selvisi (2008); Diplomaattien talvisota (2009).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Killinen, Pääsihteerikilpa (1973); Max Jakobson. Kansainvälinen suomalainen; S. Määttänen, Tapaus Jakobson (1973); J. Tarkka, Max Jakobson. Kylmän sodan diplomaatti (2010); J. Tarkka, Uhan alta unioniin. Asennemurros ja sen unilukkari Eva (2002).


 

BILDKÄLLA. Jakobson, Max. Foto: Eero Häyrinen, 1987. Uusi Suomis bildarkiv.