Henrik Henriksson Argillander hörde till en ämbetsmannasläkt som i flera generationer varit verksam i Kuopiotrakten. I fadersarv fick han Fagernäs gård. Där effektiviserade han driften genom att skaffa andelar i en kvarnsåg och i ett järnbruk som utnyttjade sjömalm. Han avstod från en ämbetsmannakarriär och koncentrerade sig på att sköta sina ägor och att utveckla förhållandena på orten. Argillander är främst ihågkommen som representant för sitt härad i riksdagens bondestånd.
Släkten Argillander räknade sig till ståndspersonerna men härstammade från en bondesläkt. Henrik Henrikssons far Henrik Argillander var kyrkoherde i Kuopio socken. Farfadern var Per Brahes landsfogde Johan Ivarsson Argillander, dennes fader var länsmannen i Kuopio Ivar Johansson Argillander, son till Johan Larsson Argillander, likaså länsman i Kuopio. Den senares efternamn var ursprungligen Kauhanen, men Johan Larsson hade i början av 1600-talet bytt det till Argillander efter egendomen Savisaari (savi, ’lera’, på latin argilla). Den andre av två bröder Kauhanen började då använda efternamnet Skopa.
Henrik Henriksson Argillander föddes under stora nordiska kriget 1705. Hans far var vid denna tid präst och tjänade vid Åbo, Nylands och Viborgs läns tremänningsregemente till häst. Familjen bodde på den ort där regementet för tillfället var inkvarterat. Den unge Henrik Henriksson följde med fadern bl.a. under fälttåget till Norge 1718–1719. År 1722, efter krigsslutet, flyttade familjen Argillander till Kuopio.
Henrik Henriksson Argillander kom nu i besittning av släktgodset Savisaari och Fagernäs gård (Niuvaniemi). Fagernäs var kyrkoherdefamiljen Argillanders hem, där även Henrik Henriksson bott i sin ungdom. Också Henrik Henrikssons familj var bosatt på Fagernäs. Gården låg vid Kallavesi ungefär fem kilometer från Kuopio i korsningen mellan sommarvägen och vintervägen och fungerade som gästgiveri från 1740-talet. Sedan 1885 verkar ett statligt mentalsjukhus på Fagernäs.
Henrik Henriksson Argillander kallas ofta brukspatron. Beteckningen är inte alldeles korrekt eftersom Argillander var en av flera ägare till Strömsdals bruk i Juankoski. Strömsdal, som grundades 1746 och inledde sin verksamhet 1751, var det första järnbruk där man i Finland framställde tackjärn uteslutande av sjö- och myrmalm. Då två av brukets grundare dog, mantalskommis sarien Brynolf Brunou redan 1749 och Henrik Henrikssons far, kyrkoherde Henrik Argillander 1756, blev Henrik Argillanders dödsbo ägare till järnbruket. Det bestod av en masugn och en liten stångjärnshammare. På Henrik Henrikssons tid översteg den årliga smidesproduktionen ännu inte husbehovet och vad som gick åt lokalt. En omständighet som försvårade produktionen var att ortens allmoge intog en avog inställning till företaget och vägrade upphöra med sitt svedjebruk för att i stället kola eller hämta upp malm för järnframställningen. Största hindret var emellertid de dåliga kommunikationerna som satte stopp för en marknadsexpansion. Järnbruket kunde utvidga först vid mitten av 1800-talet, med ny teknik och ett förbättrat trafikväsen.
Henrik Henriksson Argillander hade andelar även i en annan innovativ verksamhet. Tillsammans med löjtnant Karl Johan Tavast startade han nämligen 1752 en vattendriven ramsåg i Suovunkoski på norra Kallavesis västra strand i Kuopio socken. Liksom i Strömsdal växte det småningom upp ett fabrikssamhälle kring sågen, men också här försvårades driften av bristen på avsättningsmarknader och fungerande kommunikationer. Sågen i Suovunkoski upphörde 1885.
Argillander inlämnade på vägnar av allmogen i Lill-Savolax härad en promemoria till 1755–1756 års riksdag som pläderade för bättre villkor för handeln och förbättrade trafikleder. Vid denna tid fanns det inte en enda stad i hela Savolax, och befolkningen var trött på de besvärliga resorna till Lovisa och den ständiga bristen på salt och tjära. Argillander föreslog därför att Uleåborgs stad skulle beviljas stapelrättigheter för utrikeshandel, att en uppstad skulle anläggas i Varkaus i Leppävirta socken och att Vianto i Idensalmi fick bli marknadsplats. Vidare föreslog han att förbindelserna med dessa handelscentra måtte förbättras. Argillanders förslag hade ingen framgång vid denna och inte heller vid följande riksdag, där han fortsatte att representera Lill-Savolax i bondeståndet. Men frågan var väckt, och goda argument fanns att tillgå för att utveckla handel och kommunikationer i Nordsavolax.
Argillander framförde savolaxarnas önskemål också i två andra skrivelser till riksdagen 1755–1756. Den ena gällde tryckning av en produktförteckning på finska, den andra ett förslag om behandling av skatteköp av gårdar i skyndsam ordning. En aktuell lista på olika lantbruksprodukter och deras priser hade underlättat köpenskapen på främmande ort, men medel för en tryckning av en sådan lista beviljades inte. Däremot lovade man påskynda behandlingen av skatteköpsansökningar från Finland genom att befullmäktiga översättaren Samuel Salin att i Kammarkollegiet övervaka hur ärendena avancerade.
Henrik Henriksson Argillander hade sannolikt valts till bondeståndets representant i riksdagen i Stockholm för att han var känd som en driftig man och tack vare sin ståndstillhörighet behärskade svenska. Han kunde därför fungera som ledamot i ständernas gemensamma utskott. Vid riksdagen 1755–1756 hörde han till stora sekreta deputationen, finska deputationen och en underavdelning av det beredningsutskott som förberedde jordskiftesreformer. I valet till riksdagen 1760–1762 fick han inte längre flest röster men begav sig till Stockholm som ett slags suppleant. Han lämnade också huvudstaden innan riksdagen avslutades, tydligen för att bereda plats för den ordinarie riksdagsmannen, bonden Samuli Kämäräinen från Leppävirta, som dittills varit frånvarande på grund av en rättsprocess.
I församlingens förteckning över avlidna kallas Henrik Henriksson Argillander riksdagsman. Uppenbarligen ansågs detta vara hans viktigaste roll. På riksplanet hade han bidragit till att bekantgöra vad näringarna i norra Savolax behövde. Fagernäs och de anläggningar som var knutna till gården gav Argillander en social prestige som gjorde att han kunde påskynda ärendenas gång, men det var ingenting som hans efterlevande utan vidare kunde dra nytta av. Äldste sonen Henrik Adolf Argillander kom visserligen efter faderns död att överta ansvaret för Fagernäs under en tid, men ingen av de övriga arvingarna skulle komma att befatta sig med jordbruket eller med bruksanläggningarna.
Hannele Wirilander
Henrik Henriksson Argillander, född 1705 (i källorna även 1707), död 25.3.1782 i Kuopio. Föräldrar kyrkoherden Henrik Argillander och en dotter till prosten i Rantasalmi Jakob Ursinus. Gift med Anna Lisa Mörk.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahvenainen, Suomen sahateollisuuden historia (1984); J. Forsberg & A. Kankkunen, Järvimalmiruukista kartonkitehtaaksi. Juantehtaan historia 1746−1996 (1996); P. Lappalainen, Kuopion historia I (1982); J. Paikkala, Pappi, lukkari, talonpoika. Kauhanen–Argillander–Skopa-suku I (1989); K. Wirilander, Savon historia III (1960).