Den norske sågindustriföretagaren Hans Gutzeit verkade i Finland 1871–1879 som verkställande direktör för storföretaget Ab W. Gutzeit & Co. som han grundat 1872. Han misslyckades dock, blev svårt skuldsatt och var tvungen att avstå sin verkställande befattning. Under ny ledning fick sågföretaget likväl framgång och utvecklades med tiden till ett betydande finländskt storföretag.
Hans Gutzeit föddes i Drammen som son till den driftige och framgångsrike affärsmannen Wilhelm Gutzeit. Förutom grosshandel idkade Wilhelm Gutzeit trävaruexport. Mot slutet av 1850-talet utvidgades rörelsen ytterligare genom att Wilhelm Gutzeit med söner grundade företaget Wilh. Gutzeit & Co. i Fredrikstad och började bygga en ångsåg i närheten. Sågen inledde sin verksamhet den första januari 1860, samma dag som ångsågar blev tillåtna i Norge. Den Gutzeitska ångsågen var den första i sitt slag i Norge.
Wilhelm Gutzeit hade fem barn, av vilka fyra dog i lungtuberkulos. Endast den yngste sonen Hans undgick detta öde genom att gå till sjöss efter skolan. Han avlade styrmansexamen, men när Wilh. Gutzeit & Co. inte hade andra arvingar blev han sin fars kollega. Han gifte sig 1859 med Annette Olsen, dotter till Erik Olsen, bankdirektör i Fredrikstad, och Gurli Bachke, även hon av känd norsk släkt. Genom sitt äktenskap knöt Hans Gutzeit intima band med två förmögna norska familjer.
Vid sin fars frånfälle 1869 var Hans Gutzeit ensam arvtagare till ett välskött företag. Vid denna tid råkade han bli bekant med Lars Bredesen, en landsman som kom att få en avgörande betydelse för Gutzeits framtid. Timmerhandlaren och sågvarumannen Bredesen hade kommit till Finland i början av 1870 och börjat låta tillverka bjälkar för export. Han förmedlade också stora mängder stock till sågägarna. Bredesens stockförmedling grundade sig på en brytningstid inom sågindustrin i Finland, övergången från vattensågar till ångsågar, vilka behövde flerfaldigt mer stockar än vattensågarna. Samtidigt växte de utländska företagarnas intresse för Finlands skogstillgångar. Norge hade varit en viktig leverantör av trävaror till Västeuropa, men redan i mitten av 1800-talet hade man avverkat så mycket av landets skogar att de knappast längre kunde bilda underlag för utvidgade affärer. Bredesen var en av de norrmän som lade märke till Finlands timmerresurser.
Gutzeits och Bredesens samarbete i Finland inleddes med tillverkning och export av bilade bjälkar, så kallade hollandsbjälkar. Bredesen fick Gutzeit intresserad också av sågverksamhet. Tanken var att Bredesen, Gutzeit och möjligen någon till skulle bilda ett konsortium för uppsågning av stora stockmängder. Enligt denna plan började Bredesen vintern 1871 köpa in stockskogar inom Kymmene älvs vattensystem. Sitt största avslut gjorde han i februari 1871 med godsägaren Erik Cauton i Pieksämäki. Cauton förband sig att inom sju år från Kymmene vattensystem leverera till Bredesen eller den som han bestämde 1,1 miljoner stockar av vilka 300 000 av furu och 800 000 av gran. I mars 1871 överförde Bredesen avtalet på Hans Gutzeit.
Gutzeits egna tillgångar förslog inte för en så stor operation. I början av april 1872 grundades på hans initiativ i Kristiania företaget W. Gutzeit & Comp. med tre lokala, förmögna grosshandlare som delägare. Även Bredesen var med som delägare. Han dog innan bolaget hann inleda sin verksamhet, varvid konsortiets andelar omdisponerades.
Bolagets såg, Finlands största med en årskapacitet om 70 000 kubikmeter, stod färdig i Kotka i november 1872. Lokalbefolkningen talade om ”den norska sågen”, och det var den också, eftersom maskineriet och de flesta av arbetarna kom från Norge. Under de två följande åren visade sig företaget vara utomordentligt lönsamt, och aktiekapitalet höjdes för att utvidga verksamheten. Bolagsmännen var nu åtta till antalet, samtliga från Kristiania. Hans Gutzeit avstod från sin egendom i Norge och flyttade till Kotka för att leda företaget. Hans omfattande korrespondens vittnar om företagsamhet men också om jovial sällskaplighet.
Sågvarukonjunkturerna blev sämre 1875, och 1876–1880 var verksamheten förlustbringande. Särskilt svåra var förlusterna i slutet av årtiondet. Normännen hade gärna sålt allt men lyckades inte. En fortsatt verksamhet förutsatte att de norska ägarna tillsköt nytt kapital för att skydda de gamla investeringarna i Finland. Hans Gutzeit hade dock inte längre råd med detta. Hans förlustandel tecknades som skuld till bolaget. Gutzeits position försvagades ytterligare av att hans privataffärer i Finland, för vilka han hade tagit lån av sitt bolag, inte föll väl ut. Vid utgången av 1879 uppgick Gutzeits skulder till sitt bolag till 184 000 mark. Mot detta måste han avstå sin andel i bolaget, som inte ens förslog till att täcka skulden. Samma år lämnade han befattningen som verkställande direktör och flyttade till Paris, där han verkade som försäljare av sågvaror i över 30 års tid.
Hans Gutzeits tid i Finland slutade således i ett misslyckande. Samma öde drabbade de flesta av de utländska sågföretagare som kom till Finland under 1870- och 1880-talen. Det av Gutzeit grundade företaget fortsatte dock sin verksamhet, och mot slutet av 1880-talet blev driften åter lönsam. Företaget stod kvar och tack vare den nya, skickliga ledningen blev Hans Gutzeits sågbolag något av en institution. Ett enklare företagsnamn, Enso Oy, antogs 1996 varmed grundarens namn föll bort efter att ha prytt firmanamnet under ca 125 år.
Jorma Ahvenainen
Hans Andreas Melhuus Gutzeit, född 29.4.1836 i Drammen, död 9.11.1919 i Oslo. Föräldrar Fredrik Wilhelm Gutzeit och Dorothea Gurine Holst. Gift 1859 med Annette Sophia Olsen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahvenainen, Enso-Gutzeit Oy 1872−1992. I. 1872−1923 (1992); V. Hoving, Enso-Gutzeit Osakeyhtiö 1872−1958 I (1961).
BILDKÄLLA. Gutzeit, Hans. Museiverket.