Inte utan fog har Viktor Heikel fått epitetet den finländska mansgymnastikens fader. Han verkade under en lång tid som gymnastiklärare, författare av gymnastikböcker och förespråkare för ett mångsidigt idrottsutövande. I gymnastikkretsar omhuldas tanken att Heikel skapat ett genuint finländskt gymnastiksystem genom att sammanföra de bästa delarna av den svenska Ling-gymnastiken med den tyska s.k. Turnen-gymnastiken.
Viktor Heikel föddes 1842 i Åbo som den femte av elva barn. Hans far Henrik Heikel var lektor och rektor i Åbo gymnasium, sedermera kyrkoherde i Jakobstad. Hans syster Anna Heikel blev känd som föreståndare för de dövstummas skola i Jakobstad samt en central och inflytelserik person inom Finlands baptistsamfund.
Viktor inledde sin skolbana i mamsell Turdéns skola och gick därefter i Åbo högre elementarskola 1851–1857 och i Åbo gymnasium 1857–1860. Hösten 1860 flyttade han till Helsingfors där han skrev in sig vid universitetet. Det var närmast en slump att Heikel kom att intressera sig för gymnastik. Han inledde studier i matematik och naturvetenskapliga ämnen, men gav sig sedan ut till sjöss för att härda sin försvagade hälsa, med en biavsikt att eventuellt bli sjöman. Åren 1864–1865 företog han en lång resa till Sydostasien, under vilken han blev medveten om gymnastiska övningars betydelse för hälsan.
Sedan han återvänt till Finland började Viktor Heikel studera till gymnastiklärare, men i hemlandet var förutsättningarna för sådana studier begränsade. Han var tvungen att nöja sig med universitetets undervisning i anatomi och följde med gymnastikundervisningen i Helsingfors svenska normallyceum och Helsingfors lyceum under ledning av Erland Ling, brorson till den berömda gymnastik-pedagogen Pehr Henrik Ling. Denna undervisning fick Heikel att förhålla sig kritisk till det lingska gymnastiksystemet, och hans uppfattning förstärktes ytterligare då han bekantade sig med den svenska gymnastikpedagogen Anton Santessons polemiska läroböcker.
Våren 1865 engagerade sig Heikel i strävandena att grunda den första finländska gymnastikföreningen, ett företag som gick om intet till följd av myndigheternas avoga inställning. Efter att ha avklarat alla förberedande studier i Finland reste Heikel sommaren 1867 till Stockholm för att börja studera vid Kungliga gymnastiska centralinstitutet (GCI), den lingska gymnastikens högborg. Med stöd av dispens fick han börja höstterminen 1867, och tack vare goda grundläggande kunskaper kunde han genomgå den tvååriga kursen på ett år.
Under studietiden i Stockholm stärktes Heikels misstro mot det svenska systemet ytterligare, och sålunda ansåg han det befogat att fortsätta förkovra sig i Tyskland, gymnastikens andra starka land. Redan hösten 1868 reste han dit. I Stockholm hade han låtit döpa sig till baptist, liksom många av sina syskon, och därför var han osäker på om han någonsin skulle få en lärarbefattning i Finland. Ett alternativ var att öppna en privatpraktik där han också kunde erbjuda vatten- och dietkurer, något som han blivit förtjust i redan under sina första universitetsår.
I Tyskland bekantade sig Heikel först med den statliga gymnastikundervisningen och de frivilliga gymnastikföreningarnas verksamhet i Berlin, men flyttade sedan till Dresden där han inledde studier hösten 1868. Hans första tyska läromästare var professor Moritz Kloss, som uppmanade honom att under vårterminen bekanta sig med professor Otto Jägers system i Stuttgart. Heikel gjorde som han blivit tillrådd, men hann dessförinnan företa en kombinerad studie- och turistresa till Italien. Trots att de första intrycken inte var särskilt positiva, kom Jäger att få stort inflytande på Heikels gymnastikundervisning, och av Jäger anammade Heikel särskilt stavgymnastiken.
Strax efter sin återkomst till Finland utnämndes Heikel till gymnastiklärare vid Svenska normallyceum. Till en början fick han endast undervisa en klass med gossar i åldern 10–12 år, men senare utökades antalet klasser, och därutöver undervisade han gymnastik i skolans finskspråkiga avdelning.
Våren 1870 besökte Heikel lärarseminariet i Jyväskylä för att förkovra sig i finska. Där fick han höra om planerna på att inrätta ett motsvarande svenskspråkigt seminarium i Nykarleby. Staten beslöt bevilja resestipendier för dem som var villiga att meritera sig i utlandet för att bli seminarielärare.
I samband med sin ansökan lovade Heikel att han skulle skriva en handbok för gymnastikundervisning för gossar. Stipendiet beviljades, och han företog en studieresa till England, Skottland, Schweiz och Tyskland. Enligt Klaus U. Suomela, som skrev Heikels biografi i början av 1950-talet, var det den mest utförliga studieresa som någon finländsk idrottspedagog någonsin företagit.
Under resans gång bekantade sig Heikel med den brittiska formen av fysisk fostran, som baserade sig på spel och lekar, och blev mycket förtjust. Han träffade också tysken Alfred Maul, vars kurs i Karlsruhe var den bästa han någonsin upplevt. Däremot hade hans intresse svalnat för Jägers militäriska exercis.
Som komplement till sin lärorika studieresa genomgick Heikel ytterligare några kurser vid universitetet och var tvungen att begära dispens från kravet på lärarexamen, innan han 1873 kunde utnämnas till lektor i gymnastik vid seminariet i Nykarleby. Hans tid vid det nya seminariet blev dock kortare än väntat, för redan i juni 1875 utsågs Heikel, som enda sökande, till överlärare vid universitetets gymnastikinrättning. Han var tjänstledig under det första året för att dra upp linjerna för seminariets gymnastikundervisning. När Heikel tillträdde som överlärare hade gymnastikinrättningen som mål att erbjuda studenterna möjlighet att idka gymnastik och fäktning. Utbildningen av gymnastiklärare ingick ännu inte i dess program.
Heikel företog 1878 en ny omfattande studieresa via Sverige och Danmark till Tyskland och blev slutgiltigt övertygad om att universitetets gymnastikinrättning också borde utbilda gymnastiklärare. Ludwig Bergholm hann dock, utan Heikels vetskap, först lägga fram idén för universitetets konsistorium, och en kommitté tillsattes för att utreda saken.
Innan utredningen blev färdig presenterade Heikel och Mauritz Waenerberg, ledare för Helsingfors Turnförening (senare Gymnastikklubb), inför senaten sin idé om gymnastiklärarutbildning som ett led i Heikels mera omfattande planer för utvecklande av gymnastikinrättningen. Eftersom det skulle ta flera år att förverkliga lärarutbildningen, anhöll Heikel 1881 om tillstånd att under 2–3 år i experimentsyfte få arrangera förberedande kurser för manliga gymnastiklärare. Senaten utfärdade den första förordningen om utexaminering av gymnastiklärare i juni 1882 och gjorde utbildningen bestående utan prövotid. Senatens beslut stärkte självfallet verksamhetens status. Heikel var dock ännu för en lång tid tvungen att reda sig med vissa brister i förordningen.
Frågan om gymnastiklärarnas utbildning tog en ny vändning 1884, när några företrädare för kvinnogymnastik hos senaten anhöll om tillstånd att få studera vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm. Frågan överfördes till universitetet, och konsistoriet bad Heikel om utlåtande. Han motsatte sig tanken och började i stället förbereda en mera omfattande reform av gymnastikinrättningen och den inhemska utbildningen av gymnastiklärare. Gymnastikundervisningen diskuterades också på lantdagarna 1885 och 1888, då man bl.a. diskuterade en förbättring av gymnastiklärarnas utbildning, ett utökande av antalet gymnastiktimmar i undervisningsprogrammet på övriga ämnens bekostnad samt ett höjande av gymnastiklärares status och lön till samma nivå som andra lärares. Heikel deltog inte aktivt i lantdagsdebatten utan nöjde sig med rollen som opinionsbildare och påverkare i bakgrunden. Den nya förordningen bereddes länge och blev färdig först 1894. Den gav då gymnastikinrättningen fullmakter att anordna tvååriga kurser för såväl manliga som kvinnliga gymnastiklärare; 1908 blev kurserna treåriga.
Utöver sin tjänst som överlärare strävade Heikel också efter att främja gymnastik och idrott genom att skriva. Förutom läroböcker skrev han talrika polemiska texter. I början av 1900-talet debatterade han med ivriga förespråkare för tävlingsidrott om de menliga följderna av rekordhets. Berömda är också hans debatter med de finska kvinnogymnasterna, i synnerhet Mauritz Waenerbergs syster Elin Kallio. Dispyterna rörde bl.a. för- och nackdelarna med den tyska respektive den svenska gymnastiken.
Heikels ideal om gymnastikens och idrottens mångsidighet tog sig uttryck bl.a. i de finländska idrottstävlingar, de s.k. Achilles-tävlingarna, som han arrangerade 1882–1885. I tävlingsprogrammet kombinerades gymnastik och friidrott, och utslagsgivande för slutresultaten var såväl snabbhet och styrka som stilen i utförandet. Heikels mångsidighetsideal tillämpades också i idrottstävlingarna i samband med Finlands första allmänna gymnastikfest 1886, som arrangerades av Helsingfors gymnastikklubb.
Under årens lopp mildrades Heikels njugga inställning till linggymnastiken. På 1890-talet var han inte längre så starkt tysksinnad som tidigare och kunde därför inbjudas som domare till gymnastikfester i Sverige. På höjden av sin bana, i början av 1900-talet, skrev Heikel två betydelsefulla arbeten, Gymnastikens teori (1904) och Gymnastikens historia (1905–1909). Han pensionerades från överlärarbefattningen 1911.
Heikel verkade också, om än sporadiskt, i Helsingfors magistrat, i drätselkammaren, stadsbibliotekets styrelse och stadsfullmäktige. Han verkade också aktivt för att förbättra arbetarklassens bostadsförhållanden i bl.a. Arbetarbostadsaktiebolaget samt genom att understödja föreningen Helsingfors arbetshem och natthärbärge.
År 1887 föreslog Heikel tillsammans med några andra som förhöll sig kritiska till den finska evangelisk-lutherska kyrkan, att en förening för religionsfrihet och tolerans måtte grundas, men senaten godkände inte företaget. Han verkade också aktivt i föreningen Prometheus i början av 1900-talet, och två år före sin död utvecklade han sin världsåskådning, som främst kretsade kring religionsfrihet och kyrkans människorättsliga förtryck, i en bok kallad Vidgad horisont.
Viktor Heikel tilldelades professors titel 1907, och han promoverades till medicine hedersdoktor 1919.
Kenth Sjöblom
Frans Viktor Heikel, född 23.8.1842 i Åbo, död 27.7.1927 i Haiko i Borgå landskommun. Föräldrar kyrkoherden Henrik Heikel och Vilhelmina Johanna Schauman. Gift 1873 med Hanna Kihlman.
PRODUKTION. Gymnastikens teori (1904); Gymnastikens historia I–II (1905–1909); Vidgad horisont. Fria tankar i religiösa frågor (1925). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Victor Heikels arkiv, Anni Collans arkiv (tidningsurklipp), Finlands Idrottsarkiv. I. Björkman, Idrott först och främst. Några finlandssvenska idrottsledare genom tiderna (2001); K. Ilmanen & T. Voutilainen, Jumpasta tiedekunnaksi. Suomalainen voimistelunopettajakoulutus 100 vuotta 1882–1982 (1983); M. Lauritzon, Viktor Heikel. Främst hans insats för det frivilliga ungdomsarbetet (laudaturavhandling, Gymnastikinrättningen vid Helsingfors universitet, 1944); K. U. Suomela, Helsingin yliopiston voimistelulaitos 1834–1934. Gymnastikinrättningens vid Helsingfors Universitet Festpublikation 1834–1934 (1934); K. U. Suomela, Viktor Heikel suomalaisen liikuntakasvatuksen luojana (1953).
BILDKÄLLA. Heikel, Viktor. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. Museiverket.