Uno Westerholm hade särskilt i Finlands svenskspråkiga idrottskretsar ett grundmurat rykte som en mångsidig idrottsledare, en pionjär inom flera grenar samt idrottsjournalist. Hans yrkeskarriär var om möjligt lika mångfasetterad. Han tjänstgjorde som järnvägstjänsteman, bokförare på Helsingfors stads elverk, verkställande direktör för livräntebolaget Hereditas samt ekonom och direktör för Oy Amko Ab. Dessutom anlitades han som kassör för ett stort antal allmännyttiga institutioner.
Westerholm avlade studentexamen 1897 och anställdes samma år som tjänsteman vid Statsjärnvägarna, där han 1900–1910 fungerade som skrivare på mätenheten, det s.k. verstkontoret. Ännu som ung man, närmare bestämt 21-åring, blev han 1899 vald till ordförande för Idrottsföreningen Kamraterna i Helsingfors (IFK Helsingfors). Redan i detta skede framträdde Westerholms intresse för skrivande och för spridning av idrottsinformation genom att han redigerade föreningens första tidning, Ur det fria, som gavs ut i stencilformat och vars första nummer kom ut i november 1899.
Trots en flygande start som ung idrottsledare undanbad sig Westerholm omval som ordförande för IFK hösten 1900, möjligen för att han redan då visste att han skulle resa utomlands för att studera simundervisning och livräddning. Just simsporten var ett av hans specialgebit som aktiv idrottsman, i synnerhet simhopp. Åren 1900–1909 ledde han en simskola i Helsingfors och 1903 utgav han en handbok i simundervisning och livräddning, som publicerades på båda inhemska språken. Westerholm verkade också aktivt i många organisationer med anknytning till vattensport, exempelvis Helsingfors simsällskap (HSS) och Finska simförbundet.
Efter en kort paus återvände Westerholm 1902 som ordförande för IFK och satt kvar på posten fram till 1914, då han valdes till hedersordförande. Vid sidan av IFK deltog han aktivt också i andra idrottsorganisationer och var bl.a. med om att grunda Centralkommittén för Helsingfors idrottsföreningar 1903. Utifrån denna mångsidiga verksamhet ansåg han sig uppenbarligen vara tillräckligt erfaren och ha tillräcklig insikt i idrottslivet för att 1904 våga axla ansvaret som chefredaktör för den nyligen grundade svenskspråkiga idrottstidningen Finskt Idrottsblad. Han var chefredaktör för tidningen ett drygt decennium fram till 1917, och sedan den bytt namn till Idrottsbladet återkom han för ytterligare en period, 1921 till 1926.
Westerholm valdes också till sekreterare i det 1906 grundade Finlands gymnastik- och idrottsförbund (FGIF, sedermera Finlands riksidrottsförbund, FRIF; sedermera Finlands idrott, FI), där han konkret fick uppleva den starka språkpolitiken inom förbundet, vilken resulterade i att nästan alla svenskspråkiga förtroendevalda inom ett fåtal år blev utfrysta ur verksamheten.
Som den aktiva motståndsman han var, skred Westerholm genast till motåtgärder och tog initiativ först till grundandet av det s.k. IFK-förbundet 1909, som utgjorde centralorgan för landets samtliga IFK-föreningar, och tre år senare till Finlands svenska gymnastik- och idrottsförbund (FSGIF), som 1917 ändrade sitt namn till Svenska Finlands idrottsförbund (SFI). Han fungerade som IFK-förbundets första ordförande och senare som FSGIF/SFI:s sekreterare 1912–1915 och som ordförande 1916–1923. Vid sidan av detta aktiva idrottsengagemang hann Westerholm också sköta sitt långvariga arbete som verkställande direktör för livräntebolaget Hereditas 1912–1932.
Westerholm begränsade inte sitt idrottsledarskap endast till rent svenskspråkiga organisationer utan lät sig också väljas till ordförande för Finska bollförbundet 1910–1912. Inom det unga förbundet, grundat 1907, försökte han ena de dittills rätt splittrade och stridiga fraktionerna och dämpa motsättningarna mellan förbundet och medlemsföreningarna samt mellan huvudstad och landsbygd. Han var också med från första början då Finlands olympiska kommitté inledde sin verksamhet 1907, och därefter delaktig i förberedelserna inför de olympiska spelen i London 1908, Stockholm 1912 och Paris 1924. Dessa organisationer hade en stark svenskspråkig representation, vilket var karaktäristiskt för flera av landets idrottsorganisationer i början av 1900-talet.
Initiativet till friidrottslandskampen mellan Sverige och Finland har också räknats Westerholm till godo. Hans mångbottnade engagemang som idrottsledare och dito journalist gav honom huvudsakligen gott renommé, men hans tidvis påstridiga sätt gjorde också att en del inte till fullo uppskattade honom, även inom de svenskspråkiga kretsarna.
Kenth Sjöblom
Karl Uno Alexander Westerholm, född 3.6.1877 i Helsingfors, död 12.4.1932 i Stockholm. Föräldrar Karl Verner Westerholm och Hedvig Nathalia Strandström. Gift 1904 med Agnes Mathilda Strömberg.
PRODUKTION. Finska sjöräddningssällskapets handbok i simning och lifräddning (1903); Helsingfors Simsällskap under tjugoårsperioden 1887−1907. Drag ur sällskapets lif upptecknade (tills. med O. Forssell, 1907).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finskt Idrottsblad; I. Björkman, Med idrotten i blodet. Några finlandssvenska idrottsgestalter under mer än 150 år (1995); I. Björkman, Idrott först och främst. Några finlandssvenska idrottsledare genom tiderna (2001); Idrottsföreningen Kamraterna r.f. Helsingfors1897−1987. Red. I. Björkman (1991); Suomen Palloliitto 1907−1957 (1957).
BILDKÄLLA. Westerholm, Uno. Foto: Skilnadens ateljé. Åbo Akademis bildsamlingar.