Ivar Wilskman hann under sin halvsekellånga bana verka som lärare och handledare i gymnastik, som läro- och handboksförfattare i ämnet, som grundläggare av en finskspråkig idrottspress, som initiativtagare till föreningsverksamhet samt som skolstyrelsens gymnastikinspektör. Då Finlands idrottskultur utvecklades till en folkrörelse framstod Ivar Wilskman som förgrundsfiguren framom andra i kraft av sin mångsidighet och aldrig sviktande energi.
Ivar Edvard Wilskman föddes i en gammal svenskspråkig prästfamilj i Töysä i södra Österbotten 1854. Pappan, kaplanen Carl Magnus Wilskman, dog när sonen var endast tre år gammal. Han efterlämnade sammanlagt sex barn som hans änka Sofia Alcenius ensam fick ta hand om. Med släktens stöd kunde Ivar slutföra sin skolgång och han avlade studentexamen vid Vasa svenska lyceum 1873. Vid universitet i Helsingfors började han studera matematik och fysik. Under ferierna var han informator och arkivarie hos domaren Paul Roschier i Ilmajoki. År 1882 gifte sig Ivar Wilskman med familjens dotter Mathilda Wilhelmina Roschier, kallad Minchen.
I sina memoarer berättar Wilskman att han som barn var klen, sjuklig och tidvis mycket nedstämd. Som motvikt till detta beundrade han gymnaster som utstrålade lugn och harmoni. Regelbundna gymnastikövningar inledde Wilskman på allvar först när han kom till Helsingfors universitet hösten 1874, vid samma tid som landets gymnastikkultur upplevde ett kraftigt uppsving. År 1875 utsågs Viktor Heikel till överlärare i gymnastik vid Helsingfors universitet. Två år senare blev Wilskman hans biträde och när den ettåriga gymnastiklärarekursen inleddes 1882 blev Wilskman Heikels ledargymnast. Han undervisade vid universitetets gymnastikinrättning fram till 1913. Gymnastiklärarexamen avlade Wilskman 1886. Redan 1875 undervisade han i gymnastik och i aritmetik vid Helsingfors finska elementärläroverk, från 1887 Helsingfors finska normallyceum. Hans bana som gymnastiklärare fortfor utan avbrott till 1918.
Som gymnastiklärare följde Wilskman inte slaviskt sin lärofader Heikels tämligen schablonmässiga modell. Vid sidan av ordnings-, stav-, redskapsövningar och annan innegymnastik gav han sig tid att tillsammans med varje klass simma om hösten, åka skidor om vintern och idka bollspel om våren. I de högsta klasserna ägnade man sig till och med åt skytte, kulstötning och spjutkastning. En sådan mångsidig gymnastikundervisning var ovanlig ännu under 1930-talet. Wilskman bidrog på många sätt till att undervisningen blev mera mångsidig: han publicerade idrottshandböcker bl.a. om bollspel och uppmuntrade sina elever att ägna sig åt nya grenar som kom till Finland från utlandet. Han kunde offra egna medel på att skaffa nödvändiga redskap.
År 1875, samma år som Wilskman inledde sin gymnastiklärarbana, grundade Mauritz Waenerberg och Gustaf Hedström Finlands första gymnastikklubb, Helsingfors turnförening (sedan 1882 Helsingfors gymnastikklubb). Även Wilskman deltog ivrigt i föreningens övningar de första åren; bl.a. ingick han i föreningens elitgrupp som deltog i de fjärde gymnastikspelen i Sverige 1882. Liksom många andra vid den här tiden övergick han från svenska till finska språket. Därtill undervisade han i finskspråkiga skolor. På 1880-talet blev Wilskman en ivrig fennoman och var fennomanins främsta förespråkare inom gymnastik- och idrottskretsar. För sin egen skolas elever grundade han 1878 den första finskspråkiga idrottsföreningen, Helsingin alkeisopiston turnarit (Turnföreningen vid Helsingfors elementärläroverk), vars namn 1887 ändrades till Suomalaisen normaalilyseon turnarit (Turnföreningen vid Helsingfors finska normallyceum) när skolan bytte namn. Han understödde ivrigt grundandet av finskspråkiga gymnastikföreningar. Senare grundade Wilskman ytterligare Ylioppilasvoimistelijat (Studentgymnasterna, 1891), Suomen lyseoiden urheilijat (Finlands lycéers idrottsmän, 1899) och Akateeminen urheiluseura (Akademiska idrottsföreningen, 1903).
På 1870-talet började man även i Finland, enligt tysk modell, ställa kollektiva och nationella krav på gymnastiken. Gymnastik var inte längre ett nöje och tidsfördriv för landets bildade kretsar utan ett projekt som omfattade hela nationen. Kroppsövningar – i kombination med disciplin, renlighet, hälsa och nykterhet – ansågs som nödvändiga för att upprätthålla och utveckla folkets försvarsförmåga. Denna fråga aktualiserades 1878 i samband med tillkomsten av värnpliktslagen när man vid mönstringen konstaterade att de unga männens hälsotillstånd var sämre än befarat.
Wilskman hade redan under sin studietid övertygat sig om att förbättrandet av den fysiska konditionen var en nödvändig åtgärd för att förhindra en nationell degenerering. Wilskmans grundläggande motionsfilosofiska målsättning var att genom hälsovården uppnå ett lyckligt och nyttigt liv på det individuella och inte minst på det samhälleliga planet. I själva verket följde Wilskman rätt långt sin lärofader Heikel här. Den stora skillnaden var att Wilskman särskilt ville värna om det finska folkets utveckling som ras medan Heikel inte ansåg att språk- och nationalitetsfrågorna var betydelsefulla. Båda ansåg dock att motionsfostran borde vara mångsidig, att den skulle stå i harmoni med naturen och att dess målsättning var att skapa ett slags ”ämnesomsättningarnas” harmoni mellan kropp och själ. Wilskman var, som många andra vid den här tiden, ytterst intresserad av den socialdarwinistiska och rashygieniska debatt som fördes i de medicinvetenskapliga kretsarna. Wilskman utförde tusentals antropologiska mätningar bland sina elever och publicerade resultaten i tre arbeten. Han såg som sin uppgift att väcka intresset bland ”nationens ungdomar för en förädling av den finska folkrasen” och han trodde optimistiskt att de genom kroppsövningar förädlade egenskaperna så småningom skulle förbättra hela människosläktet, m.a.o. att de erhållna egenskaperna nedärvs. I detta sammanhang förlitade han sig bland annat till de tyska rasforskarna Silber och Walter.
Med tiden uppstod en markant skillnad mellan Heikels och Wilskmans syn på tävlandets betydelse. Heikel representerade det mjuka tävlandets ideal. Den träning som skedde under ledning av läraren eller ledaren var av avgörande betydelse men tävlandet var viktigt för att utförandet nästa gång skulle bli bättre och mer behärskat. Belöningen för en förbättrad prestation var en fördjupad sinnesro, hälsa och ökad kroppskontroll. Wilskman blev redan i slutet av 1880-talet på ett helt annat sätt intresserad av tävlingsidrott än Heikel och började skriva om kraftansträngningar och rekord. Han insåg att det var just tävlingarna som utgjorde den mest effektiva metoden för att sprida kroppskultur bland ungdomar.
Wilskmans skriftställarskap är omfattande men dess teoretiska och vetenskapliga betydelse är mindre än Heikels motsvarande. Wilskman var som bäst en upplysare och popularisator. Från 1887 publicerade han sammanlagt 36 verk, varav 17 behandlade motionsfostran (instruktionsböcker i gymnastik och idrott), sju instruktionsböcker i hälsolära, tre om nykterhet och tre guider i rasbiologi. Banbrytande var hans omfattande Suomen urheilut XX vuosisadan alkuvuosina (Idrotten i Finland i början av tjugonde seklet) som presenterade olika idrottsgrenar. Arbetet utkom 1904 på svenska och 1907 på finska. År 1919 publicerade Wilskman sin första lärobok i hälsolära Lärobok i hälsovård för skolornas behov. Några år tidigare hade ämnet godkänts i skolornas undervisningsplan. Under flera decennier skrev han ett stort antal populariserande artiklar på finska om gymnastik, kroppsvård, hälsolära och hygien. Wilskmans huvudforum var sedan 1898 Suomen Urheilulehti, en idrottstidning vars grundare och första chefredaktör han var.
En av Wilskmans skickligaste idrottspolitiska prestationer var grundandet av en nationell centralorganisation för gymnastik och idrott. Vid slutet av 1890-talet försökte Wilskman få till stånd ett nationellt centralförbund som ett förenande band mellan de finskspråkiga gymnastik- och idrottsföreningarna. I detta sammanhang hade han ett nära samarbete med Viktor Damm som var en föregångare inom gymnastikverksamheten för arbetarklassen. Ett dylikt förbund, Suomalaisen voimistelu- ja urheiluliitto (Finska gymnastik- och idrottsförbundet), föddes 1900 men då den ryska förtrycksperioden inletts fick det inte inleda sin verksamhet.
Wilskman var inte radikal vare sig det gällde principfrågor inom gymnastik och idrott eller i språkfrågan. Tvärtom strävade han till kompromisser och fick av den anledningen en opportunistisk stämpel. När de politiska förhållandena efter 1905 års storstrejk tillfälligt blev friare lyckades Wilskman samla hela det finsk- och svenskspråkiga gymnastik- och idrottsfolket under ett tak: 1906 föddes det tvåspråkiga Finlands gymnastik- och idrottsförbund (Suomen voimistelu- ja urheiluliitto, SVUL) vars första ordförande Wilskman var fram till 1914. Den gamla finskspråkiga centralorganisationen, som grundats 1900, lades ned efter hårda strider och bl.a. Viktor Damm ställde sig utanför SVUL:s verksamhet. Det språkliga samförståndet blev inte långvarigt. Redan 1907 började det se ut som om de svenskspråkiga föreningarna ville gå sina egna vägar. År 1912 samlades de alla i Finlands svenska gymnastik- och idrottsförbund.
Ivar Wilskman hade en central roll när olympiarörelsen skapades i Finland och 1908 fungerade han som lagledare för den finska gruppen vid olympiska spelen i London. Han ville bevara idrottens mångsidighet och motsatte sig ensidig rekordidrott och specialisering men förlorade kampen om inriktningen när Lauri Pihkala med sina anhängare på 1910-talet styrde in SVUL:s verksamhet i en riktning som prioriterade individuella tävlingsprestationer. År 1914 drog Wilskman sig tillbaka från idrottsrörelsen. Samma år avslutade han sin 40-åriga bana som gymnastiklärare och gick över till ännu ett nytt uppdrag, denna gång som skolstyrelsens första inspektör för gymnastik och hälsolära. Efter inbördeskriget påverkade Wilskman aktivt i frågor som berörde arméns, skolornas och skyddskårernas motionsfostran samt i de kommittéer som handhade idrottsinstitutens ärenden. Åren 1920–1926 fungerade Wilskman som den första ordföranden för statens gymnastik- och idrottsnämnd, ett av undervisningsministeriet grundat sakkunnigorgan.
Seppo Hentilä
Ivar Edvard Wilskman, född 26.2.1854 i Töysä, död 10.4.1932 i Helsingfors. Föräldrar kaplanen Carl Magnus Wilskman och Helena Sofia Alcenius. Gift 1882 med Mathilda Wilhelmina (Minchen) Roschier.
PRODUKTION. Svensk-finsk gymnastikterminologi (1887); Handledning i hemgymnastik med järnstaf (1887); Om gymnastikens inflytande på vår hälsa och utveckling (1893); Varttuuko kansamme ruumiillisesti vai veltostuuko se? (1901); Palloleikkejä (1903); Idrotten i Finland. Under medverkan af finska idrottsmän I−IV (1906); Voimisteluolot Skandinaviassa (1909); Terveys ja Tarmo. Ruumiinhoidon ohjeita miehille (1910); Terveyden opas nuorille voimailijoille (1910); Sättet hvarpå missbruket af rusdrycker bäst kunde afhjälpas (1912); Idrott och alkohol (1912); Handbok i gymnastik. Avsedd för lärare i gymnastik för gossar i privatskolor, mellan- och folkskolor (1919); Tilastollisia tietoja Suomen koulunuorison ruumiillisesta kehityksestä I−III (1916−1922); Miehen tarmo, sotilaskunto ja huumausaineet (1924); Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta (1929).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Halmesvirta, Kansan elinvoimaa kokoamassa. Ivar Wilskman voimistelun ja ruumiinhoidon ideologina 1870−1920. Suomen urheiluhistoriallisen seuran vuosikirja (1995); K. U. Suomela, Ivar Wilskman. Suomen urheilun isä (1954).
BILDKÄLLA. Wilskman, Ivar. Heliogravyr: Kemigrafinen Oy, 1914. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.